Väldigt vackra

Idag har jag inte träffat en enda person och bara varit hemma i princip. En situation upplagd för ångest, jag skulle stelna ihop och inte gjort plugget som jag borde göra och fått ännu mer ångest. Men nejdå, jag har pluggat, promenerat och tränat. Perfekt faktiskt. Maten har också gått perfekt, varken för mycket eller för litet. Annars äter jag lätt för mycket när kylskåpet är inom räckhåll och jag har tråkigt men inte idag nejdå.
Enda dumma är min elaka mensvärk men bättre att den är som värst idag än på torsdag tänker jag och är nästan jobbigt positiv.

 

Veckan har varit plugg-koma och vin. Hamnade på karaoke i fredags vilket var sådär intressant, en av tjejerna som var med är en sjukt bra sångerska så det sänkte moralen. Men men kul ändå, fast bakisångest ändå. Handlar väl mest om att jag måste inse att folk inte bryr sig så jävla mycket om vad andra gör, speciellt när man är full. Ändå kan jag sitta och överanalysera ordval och gester jag gjorde under kvällen. Blir smått galen.
Blev blixtförälskad också, vi snackade en timme och jag har tänkt på honom hela helgen. Fick inget nr för meningen var att vi skulle ses senare, båda våra gäng skulle till Berns men vi ändrade oss så det blev inget. GAH han var så sjukt söt, precis min typ. Jobbigt också att han var min kompis bästa kompis systers kompis, inte som att man kommer att stöta på honom på nästa hemmafest precis. Om jag inte tar mod till mig och försöker snoka lite, men frågan är om jag vågar. Feg feg feg.
Idag har varit värdelös. mest mat hela dagen.

Idag skäms jag så mycket att jag knappt kan skriva om det här.

Jag fick ett tentaresultat på 25 av 30 inte är så dåligt men det är jävligt dåligt när 49 % av alla som skrev fick över 27. Jag har gråtit (när jag kom hem, inte i skolan tack och lov) skrikigt och saker  men mest skäms jag så otroligt. Hur kunde jag hur kunde jag hur kunde jag? Att vara smart är min grund, det enda jag vågar tro på och så händer detta. Då faller allting. Alla kommer att se ner på mig, allting rasar jag har inte rätt att finnas till för mitt enda berättigande försvann i stunden då jag såg resultatet.
Jag vet inte varför slutsatsen jag skrev dåligt = alla kommer att hata mig är så klar men det är den och herregud jag kan inte andas. Panik.

Igår blev jag väldigt full och lät en okänd kille sova på min soffa. Han gjorde tappra försök att hamna i min säng istället men så full var jag inte. Men min poäng är att jag måste sluta säga att det är okej för okända killar att sova i min lägenhet. Kan ju gå hur fel som helst.

Idag har varit en väldigt bra dag som avslutades med vin, också det med min klass. Nu sova.

Så är det slut. Eller nästanslut.
Jag är ett svin och jag firar det med att inte äta, röka tusen cigaretter, försumma skolan och som precis nu, äta en burk kikärtor och sex knäckebröd och kräkas upp hela baletten. Nu ska jag snart dricka vin med min klass. Någongång ska jag skriva om den, hur fantastisk den är.

Jag vet att min blogg är ett vältrande i självömkan men egentligen är det inte så. Det är inte synd om mig, sånt här går alla igenom. Vill bara att ni ska veta det.

Jag förstår inte hur jag kan titta på Babel och bli exalterad över Joyce Carol Oates. Hur jag kan vaxa bikinilinjen, bli hungrig och göra en sallad, läsa bloggar och svara på sms. Jag borde klä mig i svart och sitta med tusen tända ljus jag borde skrika klaga och slita mitt hår. För någonting har dött det är inte längre vi det är du och det är jag. Eller kommer att bli när jag hör din röst i telefonen, för sista gången men det vet du inte om. Du kommer att säga Hey sweetie och ha varma lena rösten du kommer att fråga om min dag och bli omtänksamt orolig när du hör att jag är ledsen. Nu sover du och är lugn och glad för vi ska prata i morgon, du är glad för du tänker att vi kommer att lösa alla problem vi har för det är så du alltid tänker. Jag vill kräkas.

Jag har bestämt mig nu. Jag ska göra slut.

Jag vill kräkas jag vill somna jag vill ruttna bara jag slipper ringa i morgon och säga det är slut.
Äcklig.

Jag vill inte göra slut över telefonen, jag vill krama honom och gråta tillsammans med honom men han är i Australien och jag är här och det går bara inte.

Landet kändes som en äckligt lång evighet men nu är jag hemma igen och kan väl trösta mig med att ha gjort mamma glad genom att följa med.
Att vara på landet med min släkt är i princip att sitta och läsa böcker hela dagarna och titta på tv på kvällarna. Kanske en promenad däremellan. That's it, jag skojar inte. Vilket såklart leder till att jag blir frustrerad och äter för att fylla tiden, vilket ger mig ångest som gör mig handlingsförlamad och osv osv. Kom på att det bästa försvaret var att sova så det gjorde jag en del. Men klarade mig utan stora katastrofer.

Annars har helgen varit ett enda surrande av tankar. Ska jag göra slut med min pojkvän eller inte?
Jag orkar inte tänka mer för svaret kommer inte fram, fast det måste finnas där inne i hjärnan nånstans. Sådana här beslut för väl människor att växa men jag vill inte växa jag vill bara somna och lämna beslutet till någon annan.
Any takers?

Nu blir det landet. Släkt. Godis.
Får se hur det blir men solen skiner i alla fall.

Din röst i telefonen som jag sömndrucken svarat i. Du låter så långt borta.

Det statiska brusandet i bakgrunden.

 

Jag vill säga så mycket nu när jag har chansen, berätta om att jag längtar efter dig. Om hur jag föreställer mig dina armar runt mig när jag somnar. Jag är lilla skeden, du är stora, och din skäggstubb river mig i nacken. Ditt mumlande prat i sömnen gör mig trygg och jag somnar varm.

Vill berätta om mig dag och höra ditt skratt mot mitt öra. Räkna upp alla gånger jag tänkt på dig idag, om artikel i tidningen jag läste bara för att kunna berätta för dig. Hur jag tillbringade en timme på H&M och tittade på västar och skjortor som du skulle passa bra i. Om din röst som alltid är i mina öron, din andedräkt som alltid är nära mitt skulderblad.

 

Vill så mycket.

 

Sen pratar vi som vi alltid gör; min röst sömning och raspig och din pigg efter en dag med föreläsningar och stora tjocka läroböcker.

Så går det snett som det alltid gör.

 

Mina axlar blir spända, rösten med. Du slänger ur dig något överlägset och jag svarar likadant. Allt blir hårt och kallt och du är bara en röst nu dina andetag har vädrats ut och jag vågar knappt erkänna det men då just då hatar jag dig lite.

 

Jag tänker att jag älskar dig.

Jag säger att du är ett svin.

Du säger tack detsamma.

 

 

Det dunkar i huvudet hur blev det så här igen jag vill ju inte. Jag vill prata om min dag du vill diskutera politik jag vill berätta om solen som tittat fram bakom döda träd du vill säga att jag har snygga ben.

Jag slänger på luren om du inte gjort det först och väntar väntar till nästa morgon när jag får höra din röst igen.

Jag tränade bort ångesten idag, gick förvånansvärt bra. Har bestämt mig för att jag bara ska träna tre ggr i veckan i april och det känns alldeles äckligt galet litet, just därför ska jag såklart göra det. Träning är bra men det får inte göra mig knäppare än jag redan är.

Efter kände jag mig ren och fräsch och betsämde mig för att förgifta kroppen lite extra så jag köpte Pepsi max och cigg. Lukten och smaken av dessa två i förening kommer alltid att vara Menzies College för mig. Där bodde jag 2007 när jag sköt upp framtidsångesten genom att fly till ett universitet i Melbourne. Det året kommer alltid att vara det bästa och värsta. Där blev jag smalare och sjukare än någonsin förr, där hade jag roligare och var socialare än någonsin förr. Där kom jag på vem jag var och där upptäckte jag att jag nog hade ätstörningar. Där blev jag kär i honom jag håller fast vid ännu.

Universitetet låg lite utanför Melbourne och jag bodde på ett college, som i studentkorridorer kallas där. Det är något helt annat än de anonyma korridorerna i Sverige, litet som en internatskola mer. Vi umgicks alltid, alla kände alla (vi var ca 400 pers), alla festade tillsammans varje kväll och mådde illa tillsammans varje morgon. Jag bodde högst upp i ett av husen, vår korridor hade 40 personer. Mitt rum var mitt emot trapphuset och längst ner i trapphuset stod en läskautomat och en godisdito. På kvällarna hörde jag ljudet av folk som köpte läsk att blanda ut sin sprit med, skramlet när pengarna ramlade i, rasslet och smällen när burken for ner i luckan under.

Den enda sockerfria läsk som fanns var pepsi max och jag levde på den. När saker blev alltför jobbiga flydde jag ner till kanten av en flod med pepsi max och Southbeach, de äckligaste och billigaste ciggen som fanns. De fick man i alla fall ha ifred, ingen ville smaka.

Det här var innan hetsätningarna tog över men då och då gick min stränga diet åt helvete och då var det godisautomaten som gällde. Det fanns inga alternativ, fallet kom alltid på kvällen och då fanns inget annat öppet inom ett rimligt avstånd och jag ville ju för guds skull inte möta någon.
Jag klädde mig alltid i en stor munktröja med ficka på magen där jag kunde gömma pengarna och mitt byte. Skor på så att jag kunde låtsas som att jag var på väg någon annanstans när jag gick ner för trapporna. Vid automaten bultade hjärtat i 180, jag var livrädd att möta någon. Visst, alla köpte ju godis där men jag hade ju gjort mig ett namn som den nyttiga och det ville jag inte förstöra. Så jag stod på helspänn och lyssnade efter steg. Hörde jag inga stoppade jag snabbt snabbt i pengarna och tryckte på knapparna. Det tog så vansinnigt lång tid innan hyllan skjutits ut och godiset trillat ner.
Hade jag pengar att avvara köpte jag också en Pepsi Max, så att jag hade något att visa upp när jag sprang upp för trapporna igen. För sprang gjorde jag, livrädd att jag skulle träffa någon jag kände. Och såklart träffade jag alltid massor av folk, som sagt var det ju en del som bodde där. Och de sa följ med oss hit och dit och jag mumlade och log och sprang in och låste dörren, och grät över att jag var ensam.

Mina tankar letar sig hela tiden ner till den nattöppna affären runt hörnet, letar sig vidare hem igen och till ett vidöppet fönster och mig sittandes med benen utanför och röken i lungorna. Mina tankar viskar att du är ju ändå på landet över påsk, då kan du inte röka så varför inte vänta med att sluta tills då. Viskar att du är ju inte ens beroende, det är bara en svacka. Viskar att du kommer ju att köpa ett nästa gång du dricker ändå så varför vänta.

Jag skulle ju inte vara en rökare.

Men nu visar jag mina tankar var skåpet ska stå och stannar här med mitt gröna te.

Livet livet livet livet livet

Varför gör du så ont?

Dagen var planlösa promenader, cigaretter som svider i halsen och panikinköpta böcker för att lugna. Vi skulle välja grupper till nästa kurs, 300 juridikstudenter som skulle klicka på en gång och klassen gick i tusen bitar. Känns som att ingen vill ha mig.

Träffade en vän som är som en liten skatt längst ner i byrålådan, hon gnistrar och glimmar och jag blir fantastisk och rolig när jag är med henne.  Som att hon smittar av sig.

Exakt två veckor klarade jag, sen blev det hets och kräks. Jättebra där sofia. Inte hets egentligen, bara ett överdrivet ätande som eskalerade. Jag visste att det var på väg, självhatet blev större och större de senaste dagarna och eftersom jag vägrar svälta är det som att allt uppbyggt hat behöver ett sätt att explodera på. Sjukt.

Men, två veckor är en bra början?  Och den största skillnaden är att jag nu kan avbryta hetsen när jag når en punkt där jag känner mig äcklig. Går inte runt på nålar efteråt.
Orkar inte vara positiv mer nu, återkommer.

Så lite det behövs ibland. Tog mig samman och gick en promenad i solen, fick ett sms från en i min klass som ska på festen ikväll där hon bjöd mig till en förfest. Så känner jag mig mindre onödig och mycket gladare. Såklart jag ska med såklart de inte hatar mig. (Bra där, inse att jag inte är fjorton längre)
Nu ska jag hem till mor min

Jag är kär i Elsa Billgren för detta inlägg. Så jäkla fantastisk hon är!

Idag går det bara inte. Jag har varit vaken en timme och jag vet det redan. Kan bero på många saker:

• Jag vaknade vid elva
• Jag vägde mig och har inte gått ner ett skit trots att jag inte hetsat på en och en halv vecka
• Jag ska på en fest ikväll med folk jag knappt känner
• Eller såklart bara allmänt fuckup i min hjärna

Jag orkar inte detta. Vet absolut inget sätt att ta mig ur det hela, vet ingen jag kan ringa som får mig att må bättre, för så fort de undrar vad som är fel kommer jag att snäsa av dem. Min stolthet förstör allt.

Idag är det bara en sång som går om och om igen.

The name of the game.

Men ska jag erkänna något pinsamt? Jag tycker bättre om Mamma Mias version än den riktiga. Det känns lite jobbigt nästan, speciellt som jag oftast är väldigt strikt med att saker ska vara i orginalversioner. Men jag tycker ofta att musik vinner på att sjungas av någon som egentligen inte är någon särskilt bra sångare, känslan går fram mer. Självklart ska det ändå vara en relativt bra sångare, inte Pierce Brosnan.

Samma med musikaler, när bra sångare ska sjunga sångerna blir de upptagna med att låta så bra som möjligt och känslan försvinner bakom teatraliska tonartshöjningar. Ta Sweeney Todd, jag har hört sångerna tusen gånger och tyckt att de var helt okej men sen när de sjungs av skådespelare så kommer en fantastisk naken rå känsla fram och jag förstår äntligen vad sången handlar om. På riktigt.
Nej musikaler ska hållas borta ifrån bra sångare.

Dammsugare trasig. Övertalade mamma att köra mig dit jag köpt den. Försäljaren tittade på den, drog ut sladden. Satte i den igen. Sen funkade den.
Pinsamt?

Så blev man dålig på att skriva ibland. Men så kan det gå.

I måndags hade jag tenta och det gick jättebra. Säkert kommer alla småfel att upptäckas senare men  nu känns det finemang. Kanske blir det ett A när allt kommer omkring.
Efter tentan gick vi och drack väldiga mängder öl (klockan var alltså två på eftermiddagen) och gjorde det ena och det andra tills jag åkte hem vid tre på natten. Nästan hela klassen var med och det är väldigt roligt att ha hamnat i en klass med sådan bra sammanhållning, det brukar man ju inte få på universitetet.
Dagen efter var en av de värsta bakfyllorna jag någonsin haft, antagligen för att jag totalt glömt att äta hela dagen innan. Kände mig som Arne Anka, varje steg sände ilningar av smärta upp i huvudet. Men det gick det med.
Hur som, otroligt rolig kväll. Fast min kamera försvann, hur den nu kan göra det i en lägenhet på fyrtio kvadrat. Men men kanske den kommer fram någon dag när hon som bor där orkat städa upp röran vi fixade till.