Information
Ett telefonsamtal, ytligt prat. Några frågor ifrån mig, rösten lugn fast jag var nervös inför svaret. Träffar han andra, nya, bättre?
Inte andra, en annan. En som han säger det hade kunnat bli seriöst med om han nu inte skulla flytta till Sverige om en månad.
En bomb. Här pratar vi inga knivar vi pratar en jävla spikklubba i magen och jag kan inte andas inte prata bara skaka av gråt. Lägger på med ett viskat hejdå. Smsen jag får ifrån honom är arga, jag har ingen rätt att bli upprörd. "From what I've heard you haven't been to shy around the guys."
En person, en natt. Nog fan känns det fortfarande som en spikklubba när han blivit kär i någon annan. Såklart har jag ingen rätt att gnälla för jag gjorde slut men säg det till spikklubban.
Just detta att han inte sagt något. Jag har viskat in i telefonen att jag saknar honom och han har INTE SAGT NÅGOT.
Nu ska jag till landet och hålla fasad inför släkten. Jag vill sticka ut mina egna ögon.
Inte andra, en annan. En som han säger det hade kunnat bli seriöst med om han nu inte skulla flytta till Sverige om en månad.
En bomb. Här pratar vi inga knivar vi pratar en jävla spikklubba i magen och jag kan inte andas inte prata bara skaka av gråt. Lägger på med ett viskat hejdå. Smsen jag får ifrån honom är arga, jag har ingen rätt att bli upprörd. "From what I've heard you haven't been to shy around the guys."
En person, en natt. Nog fan känns det fortfarande som en spikklubba när han blivit kär i någon annan. Såklart har jag ingen rätt att gnälla för jag gjorde slut men säg det till spikklubban.
Just detta att han inte sagt något. Jag har viskat in i telefonen att jag saknar honom och han har INTE SAGT NÅGOT.
Nu ska jag till landet och hålla fasad inför släkten. Jag vill sticka ut mina egna ögon.
5 + 1
Igår var saker mest skit ett tag, sen tog jag mig samman och ringde en vän. Vi väntade till kvällen gjorde vädret mer uthärdligt och satte oss på Fredhällsklipporna och gnällde om det mesta. Sen blev vi trötta på oss själva, tog en drink och vandrade till Debaser. Hittade en 29 årig smålänning som gjort allt jag vill göra; bott på Island och i England, utvecklat sitt skrivande, startat en bokklubb och tusen saker till. Så vinkonversationer blev till hemsläp.
Ingen sömn, massor av vin kvällen innan och random människa i min säng. Jag har inte mått så bra på evigheter, meningslöst sex är aldrig meningslöst för det är ju sex.
Den här veckan har jag klarat panikångest, ensamhet, bakfylla och tristess utan att ta ett enda snedsteg gällande maten. Go me!
Ingen sömn, massor av vin kvällen innan och random människa i min säng. Jag har inte mått så bra på evigheter, meningslöst sex är aldrig meningslöst för det är ju sex.
Den här veckan har jag klarat panikångest, ensamhet, bakfylla och tristess utan att ta ett enda snedsteg gällande maten. Go me!
Blä
Och så mår jag otroligt dåligt. Skitkul. Som vanligt finns det ingen rim och reson i eländet, betyget och vännerna som är på väg över borde räcka för att hålla mig glad men nejdå. Sitter och försöker övertala mig själv om att en kopp fil med start, två stora knäckemackor med smör respektive philadelphiaost och lite solrosfrön var helt okej att äta som kombinerat mellanmål och middag.
Det går inte så bra.
Kom igen ångestmonster, gå och lägg dig jag vill inte ha dig.
Betyg
Vet ni vad?
Jag klarade andra tentan med bara en poäng ifrån full pott.
Fantastiskt kul.
och, jag fick högsta betyg på hela kursen. Betyget jag var så ledsen att jag missade för förra kursen i april, betyget jag inte trodde mig ha en chans på den här gången heller. Jag är så stolt, stolt över att jag bet ihop och kämpade och stolt över att jag klarade det utan att stressa ihjäl mig. Betyget i sig är inte så viktigt och jag hade redan accepterat tanken på ett lägre, men jag kämpade, jag förtjänade det och jag tänker vara så in i helvete stolt över mig själv för att jag nådde hela vägen.
Jag klarade andra tentan med bara en poäng ifrån full pott.
Fantastiskt kul.
och, jag fick högsta betyg på hela kursen. Betyget jag var så ledsen att jag missade för förra kursen i april, betyget jag inte trodde mig ha en chans på den här gången heller. Jag är så stolt, stolt över att jag bet ihop och kämpade och stolt över att jag klarade det utan att stressa ihjäl mig. Betyget i sig är inte så viktigt och jag hade redan accepterat tanken på ett lägre, men jag kämpade, jag förtjänade det och jag tänker vara så in i helvete stolt över mig själv för att jag nådde hela vägen.
rolig överraskning
Hade en jättefin dag i solen men när jag cyklat hem fick jag en trevlig överraskning. På något sätt hade säkerhets-spärren på insidan av min ytterdörr smällt igen när jag slog igen dörren, så jag kom inte in. Kunde bara öppna en liten glipa, sen var det stopp. Först blev jag skiträdd att jag hade haft inbrott och att de klättrat ut och in genom fönstret som stod öppet, men när en låssmed sågat av spärren visade det sig att den bara slagit igen. Tydligen kan det hända enligt låssmeden. Skönt att det inte var inbrott men det kostade mig 1400 att komma in genom dörren, så jag är inte överlycklig. Ska definitivt inte skruva fast en ny spärr i alla fall. bajs
Hattelihatt
Hattifnattar?
Livräddningsflotten
Mitt ätande går så fantastiskt bra, jag trodde aldrig att jag skulle nå hit faktiskt. Det finns ingen stress, inga funderingar utan jag bara äter när jag behöver det. Att jag kan slappna av ger mig också energi att göra andra saker, att jobba, ringa vänner oftare än tidigare och att starta projekt när jag är ensam istället för att hamna nerborrad i soffan.
Jag har haft tider som denna förut, många gånger, men skillnaden har alltid varit att jag då gått runt och väntat på smällen. Minns att jag någon gång läst en beskrivning av det stadiet som någon kallat vita knogarna, eftersom all ens energi går åt till att hålla så hårt i det friska att knogarna vitnar. Det säger sig självt att man förr eller senare får slut på kraft och tappar taget. Men nu känns det annorlunda. Om det friska är en räddningsflotte ligger jag inte längre bredvid och håller i kanten, nu sitter jag ovanpå. Visst gungar det fortfarande och risken finns att jag slängs i, men då vet jag i alla fall hur man tar sig ombord.
Jag är rädd för nästa vecka då jag ska till landet med min släkt igen. Att vara på landet har aldrig gått bra för mig, aldrig. Jag försöker redan nu fundera ut strategier, jag ska ta med mig massor av saker att göra, försöka få igång så mycket utflykter och liknande som möjligt och hålla mig helt borta ifrån socker.
Att sluta äta socker var ett beslut jag tog för ungefär en vecka sen, och än så länge känns det jättebra. Det är INTE ett försök att gå ner i vikt, inte alls, utan ett försök att inte ens frestas att hetsa. För ju bättre jag mår desto mer inser jag att socker inte är en bra ide för mig. Nu pratar jag inte socker i frukt eller så, utan socker i godis och annat. Även om jag bara äter lite och har full kontroll så får det mig inte alls att må bra, jag blir spänd och ledsen. Konstigt att mat kan påverka så mycket, Jag hade inte kunnat skära bort socker ur min kost tidigare, jag tror att jag var tvungen att nå en bit på vägen mot att bli frisk. Hade jag gjort det tidigare så hade min irriterande hjärna bara använt det som en ursäkt att försöka bli smalare, och jag hade helt säkert slutat i en hets.
Nu är vädret vackert och jag ska cykla iväg och äta lunch med en vän som är i Stockholm över dagen. Sen ska jag träffa en av mina bästa vänner och gnälla lite. I morgon ska jag jobba och dricka vin, inte samtidigt dock. (även om det kanske hade varit ett sätt att pigga upp bokföringen?)
Jag har haft tider som denna förut, många gånger, men skillnaden har alltid varit att jag då gått runt och väntat på smällen. Minns att jag någon gång läst en beskrivning av det stadiet som någon kallat vita knogarna, eftersom all ens energi går åt till att hålla så hårt i det friska att knogarna vitnar. Det säger sig självt att man förr eller senare får slut på kraft och tappar taget. Men nu känns det annorlunda. Om det friska är en räddningsflotte ligger jag inte längre bredvid och håller i kanten, nu sitter jag ovanpå. Visst gungar det fortfarande och risken finns att jag slängs i, men då vet jag i alla fall hur man tar sig ombord.
Jag är rädd för nästa vecka då jag ska till landet med min släkt igen. Att vara på landet har aldrig gått bra för mig, aldrig. Jag försöker redan nu fundera ut strategier, jag ska ta med mig massor av saker att göra, försöka få igång så mycket utflykter och liknande som möjligt och hålla mig helt borta ifrån socker.
Att sluta äta socker var ett beslut jag tog för ungefär en vecka sen, och än så länge känns det jättebra. Det är INTE ett försök att gå ner i vikt, inte alls, utan ett försök att inte ens frestas att hetsa. För ju bättre jag mår desto mer inser jag att socker inte är en bra ide för mig. Nu pratar jag inte socker i frukt eller så, utan socker i godis och annat. Även om jag bara äter lite och har full kontroll så får det mig inte alls att må bra, jag blir spänd och ledsen. Konstigt att mat kan påverka så mycket, Jag hade inte kunnat skära bort socker ur min kost tidigare, jag tror att jag var tvungen att nå en bit på vägen mot att bli frisk. Hade jag gjort det tidigare så hade min irriterande hjärna bara använt det som en ursäkt att försöka bli smalare, och jag hade helt säkert slutat i en hets.
Nu är vädret vackert och jag ska cykla iväg och äta lunch med en vän som är i Stockholm över dagen. Sen ska jag träffa en av mina bästa vänner och gnälla lite. I morgon ska jag jobba och dricka vin, inte samtidigt dock. (även om det kanske hade varit ett sätt att pigga upp bokföringen?)
boobies
Det bästa med att jag har gått upp vikt: boobs.
Jag har gått ifrån liten bkupa till stor c, helt perfekt.
A.ha
Vaknade med otrolig mensvärk, nedblodade byxor och humör på minus 30. Saknar mitt ex så att det gör ont (omvändning jag vet) och allt för en sketen kommentar någon gjort på hans facebook. Det fick mig att börja undra om han träffar andra och bara tanken på honom kyssande någon annan är glödheta knivar i magen.
Sen ringde mamma och sa kom till stan och vi hade en jättefin dag och jag fick tre par skor (!!!). Humöret är på väg ner nu nar jag är hemma och fick veta att jag sabbade första tentan så mycket att jag inte har chans på högsta betyget även om jag skrev grynmt på den andre. Men ändå. Bajs.
Bilder av hånglande ex på näthinnan. Trots att jag inte ens vet om han gör sånt ännu.
Sen ringde mamma och sa kom till stan och vi hade en jättefin dag och jag fick tre par skor (!!!). Humöret är på väg ner nu nar jag är hemma och fick veta att jag sabbade första tentan så mycket att jag inte har chans på högsta betyget även om jag skrev grynmt på den andre. Men ändå. Bajs.
Bilder av hånglande ex på näthinnan. Trots att jag inte ens vet om han gör sånt ännu.
Midsommar
Hemma ifrån landet. Jag mår inte bra där, måste inse det. Det känns väldigt sorgligt eftersom jag på ett sätt älskar landet, där jag var varje sommar som barn och där varje sten och buske påminner om tusentals invecklade lekar. Men jag klarar inte maten där, jag har tråkigt och slår lovar runt kylskåpet. Ingen hets men småätande som får mig att må skit.
Problemet är att jag måste dit igen om en vecka, då kommer resten av släkten och ska fira min födelsedag. The big two two. Ska förbereda mig så in i helvete, ta med datorn så jag kan skriva av mig även om det inte finns internet, massor av böcker och tyg så jag kan göra hattar = min nya favoritsysselsättning. Ska lägga upp en bild om jag lyckas ta en.
Egentligen borde jag väl fokusera på den underbara känslan när jag kom hem till min lägenhet. Alla måsten all ångest bara släppte, jag slutade tänka på mat på en sekund och var bara lycklig. Tänk vad långt jag kommit ändå. Jag har lyckats skapa den här tryggheten och jag har gjort det helt själv.
Till sist: att det finns underbara människor som läser här och kommenterar gör mig så lycklig. Här skriver jag om saker jag knappt pratar om med mina bästa vänner och känslan när folk läser, accepterar och uppmuntrar är en av de bästa som finns. Kärlek.
Problemet är att jag måste dit igen om en vecka, då kommer resten av släkten och ska fira min födelsedag. The big two two. Ska förbereda mig så in i helvete, ta med datorn så jag kan skriva av mig även om det inte finns internet, massor av böcker och tyg så jag kan göra hattar = min nya favoritsysselsättning. Ska lägga upp en bild om jag lyckas ta en.
Egentligen borde jag väl fokusera på den underbara känslan när jag kom hem till min lägenhet. Alla måsten all ångest bara släppte, jag slutade tänka på mat på en sekund och var bara lycklig. Tänk vad långt jag kommit ändå. Jag har lyckats skapa den här tryggheten och jag har gjort det helt själv.
Till sist: att det finns underbara människor som läser här och kommenterar gör mig så lycklig. Här skriver jag om saker jag knappt pratar om med mina bästa vänner och känslan när folk läser, accepterar och uppmuntrar är en av de bästa som finns. Kärlek.
Jag lever!
Kära ensiffriga antal läsare (jag älskar er) jag lever jag lever jag lever. Har inget internet bara. Konstigt detdär, i några dagar var det sjukt jobbigt men sen vande jag mig och nu spelar det knappt någon roll. Gör produktiva saker som att städa och sy hattar på kvällarna istället.
Nu blir det regnigt land med mamma, har egentligen ingen lust men hon blir glad och det hände ändå inget intressant i Stockholm över helgen.
Idag fick jag veta vad min före detta älskade pojkvän säger bakom min rygg. Woho. Är det bara jag eller borde inte respekten och förtroendet överleva uppbrottet? Jag skulle aldrig berätta hans hemligheter oavsett om vi är tillsammans eller inte. Tydligen ser han saker annorlunda, är väl lika bra att jag hann dumpa honom innan dårå. Jag vet att han tycker att jag är svag, han kallade mig patetisk många gånger. Men jag är nog den starkare av oss två, för jag behöver inte gå runt och trycka ner mitt ex för att må bättre. Fuck you right back.
(och Y, japp historien om london är sann. Allt här är sant, det enda stället jag är totalt ärlig tror jag. kram)
(och Y, japp historien om london är sann. Allt här är sant, det enda stället jag är totalt ärlig tror jag. kram)
Mamma och jag
Jag åt för mycket idag och igår. Inte hemskt och ingen hets men jag blir så arg på mig själv. Jävla idiot, varför gör jag såhär?
Jävlar jävlar jävlar. Annars har det gått bra med maten i en vecka så kanske inte ska klaga för mycket, men just nu finns det bara misslyckande.
Berodde nog mest på att jag igår var på landet och idag hemma hos mamma. Det går så dåligt att sköta maten där, alla gamla spöken finns överallt och jag kan inte slappna av alls. Borde undvika att vara där men vill ju träffa mamma.
När jag växte upp var jag mammas flicka. Enda barnet och med en pappa som var närvarande fysiskt men inte alltid engagerad så det var väl oundvikligt. Jag var mammas flicka, ett lillgammalt barn som läste klassiker som tioåring och berättade för alla att jag skulle få nobelpriset i kemi. En tjej som fnyste åt tanken på pojkar och smink för att jag var för rädd för att prova. Jag höll hårt fast vid min intelligens för det var det enda jag hade, det enda jag var säker på. Såklart att jag inte blev en av de coola i högstadiet, tre år av osäkerhet och gång på gång fick jag bekräftelse på att jag inte var värd ett skit.
Inte vågade jag berätta för mamma, jag var rädd att hon skulle bli besviken och sluta vara stolt över mig. Så jag sa inte ett skit och mådde skit istället. I gymnasiet valde jag en skola där ingen jag kände gick, valde att bryta med allt det gamla och skapa en ny identitet. Det var en av de bästa saker jag gjort i mitt liv.
Mamma är otroligt stark, smart och rolig. Jag beundrar henne och allt hon tagit sig igenom. Men hon har alltid nojjat över sin vikt, säkert förde hon över det på mig men det är inget jag är arg på henne för, sånt händer. Hon fyller sextio i år och har i hela sitt liv mått dåligt över sin kropp, och hon är inte ens tjock. Inte det minsta.
Jag är väldigt ledsen för att hon inte har slagit undan tankarna, och det sporrar mig att bli frisk själv. För min värsta mardröm är att sitta som trettiofemåring och gråta över min vikt, att fortfarande som sextioåring säga
"en dag när jag blir smal ska jag köpa massa vackra kläder."
"en dag"
När jag växte upp var jag mammas flicka. Enda barnet och med en pappa som var närvarande fysiskt men inte alltid engagerad så det var väl oundvikligt. Jag var mammas flicka, ett lillgammalt barn som läste klassiker som tioåring och berättade för alla att jag skulle få nobelpriset i kemi. En tjej som fnyste åt tanken på pojkar och smink för att jag var för rädd för att prova. Jag höll hårt fast vid min intelligens för det var det enda jag hade, det enda jag var säker på. Såklart att jag inte blev en av de coola i högstadiet, tre år av osäkerhet och gång på gång fick jag bekräftelse på att jag inte var värd ett skit.
Inte vågade jag berätta för mamma, jag var rädd att hon skulle bli besviken och sluta vara stolt över mig. Så jag sa inte ett skit och mådde skit istället. I gymnasiet valde jag en skola där ingen jag kände gick, valde att bryta med allt det gamla och skapa en ny identitet. Det var en av de bästa saker jag gjort i mitt liv.
Mamma är otroligt stark, smart och rolig. Jag beundrar henne och allt hon tagit sig igenom. Men hon har alltid nojjat över sin vikt, säkert förde hon över det på mig men det är inget jag är arg på henne för, sånt händer. Hon fyller sextio i år och har i hela sitt liv mått dåligt över sin kropp, och hon är inte ens tjock. Inte det minsta.
Jag är väldigt ledsen för att hon inte har slagit undan tankarna, och det sporrar mig att bli frisk själv. För min värsta mardröm är att sitta som trettiofemåring och gråta över min vikt, att fortfarande som sextioåring säga
"en dag när jag blir smal ska jag köpa massa vackra kläder."
"en dag"
i lördags
I lördags blev till och med kristallkronan party
Jomenvisst
Lördagskvällen var fantastisk med bästa vänner, ginotonic och debaser uteservering. På tunnelbanan hem hittade jag massa utbytesstudenter och tyckte att det var en fantastisk idé att följa med på efterfest någonstans runt rådmansgatan. Vin in vett ut som mamma sa.
Vaknade på tok för sent, sprang som en galning ocn röstade (miljö såklart, med kryss på Lövin) innan jag hittade mamma och åkte till landet. Läste sista Harry Potter för tredje gången och grät sönder mig själv i slutet som jag alltid gör. Nu är jag hemma och känner mig som ett litet barn som hoppar upp och ner och frågar; nu då?
All is good.
Vaknade på tok för sent, sprang som en galning ocn röstade (miljö såklart, med kryss på Lövin) innan jag hittade mamma och åkte till landet. Läste sista Harry Potter för tredje gången och grät sönder mig själv i slutet som jag alltid gör. Nu är jag hemma och känner mig som ett litet barn som hoppar upp och ner och frågar; nu då?
All is good.
Sommar sommar sommar
Skrev min tenta i torsdags och är så sjukt stolt. Tror faktiskt att det gick väldigt bra, även om jag inte vet om man får säga så innan resultaten kommit.
Efter tentan gick vi i klassen ut, först på någon sunkbar och sen hem till en kille som bor i årsta. Efter det skulle folk ut men klockan var ett, vi hade druckit i tolv timmar och jag hade inte ätit ett skit sen frukost så jag var mogen för sängen. Otroligt att jag inte blev för full och skämde ut mig nu när jag tänker på det... Jag kan aldrig äta när jag är full, har fattat att de flesta förlorar sin ångest när de är fulla men för mig blir det tvärt om. Jag kan inte äta när jag är glad, så är det nästan alltid. Så jag har ingen matångest men jag ser inte heller någon anledning att äta, jag är ju redan glad typ. Ännu ett bevis på hur mycket jag kopplar ihop mat med att må bra och var glad.
Men bakfyllan och hungern/illamåendet dagen efter är verkligen inte värt det. Blä.
Nu har jag återhämtat mig och väntar på vänner, sen kör vi om hela grejen igen? Oh well
Men bakfyllan och hungern/illamåendet dagen efter är verkligen inte värt det. Blä.
Nu har jag återhämtat mig och väntar på vänner, sen kör vi om hela grejen igen? Oh well
Hus och Hem
Blir ju visst aldrig några bilder som jag tagit själv längre, så voilà:
Kände inte för att synas på bild men mitt hem kan ju?
Pepparkakshuset vi gjorde i julas hade tjänat ut sin tid och fick åka i soporna. Hejdå Mårran, jag kommer att sakna dig!
Kände inte för att synas på bild men mitt hem kan ju?
(syns ju tyvärr i spegeln på en bild, iförd mina hetaste mjukiskläder, men det kan ni ju ignorera)
Pepparkakshuset vi gjorde i julas hade tjänat ut sin tid och fick åka i soporna. Hejdå Mårran, jag kommer att sakna dig!
Party party
Jag orkar inte plugga mer och tror ärligt talat inte att det ger nåt att försöka trycka in saker i sista minuten ändå. Men jag blir stressad om jag bara latar mig så nu är det på med städhandskarna. Gör saker som att damma i mellanrummen i elementen, torka av lampknappar och putsa speglar. Oh yeah. Borde ha tentaångest lite oftare, skulle göra min lägenhet perfekt ju.
Målade om mitt soffbord också, eller bättrade på det. Silverfärgad med vita prickar, oh yeah igen.
Den värsta dagen i mitt liv.
I en bok jag läste för länge sen fanns det en mening som dröjt sig kvar. Jag minns inte vilken bok, har en känsla av att det var någon sorts crappy chick lit som säkert står hundörad någonstans i min färgkoordinerade bokhylla. Hur som hade huvudpersonens pappa gjort något jävligt mot henne när hon växte upp och hon sa att hon var arg på honom för att han berövat henne möjligheten att säga till en man att "det här var det värsta någon någonsin gjort mot mig", eftersom det värsta alltid skulle vara vad nu pappan gjort.
Jag kan aldrig säga att "det här var den värsta dagen i mitt liv". Den dagen har redan hänt och jag hoppas att den aldrig överträffas.
När jag var tio var jag i London med min mamma och pappa. Den sista kvällen var jag och mamma och såg en musikal, jag tror att det var Cats. Sen kom vi hem till hotellet och det var sent, i alla fall för en tioåring. Pappa var där och vi gick och la oss, jag i min extrasäng i ena hörnet av rummet, mamma och pappa i den stora.
- I morgon åker vi hem, minns jag att jag sa. Det var mörkt i rummet men jag kunde se de vita lakanen i mammas och pappas säng.
- Jaja, sov nu, sa pappa.
Jag vaknade nästa morgon, det var ljust i rummet och jag var rädd redan när jag vaknade. Mamma stod upp, i ett av sina vita sidennattlinnen hon alltid sover i. Hon skrek och ropade min pappas namn, om och om igen. Sen vände hon sig till mig:
- Jag tror att han är död.
En svart telefon på ett skrivbord av trä. Mamma ringde receptionen och hennes röst var helt annorlunda, jag kände inte igen den. En man kom, han satte en spegel framför pappas mun och kände efter puls. Jag stod helt tyst, utan att gråta. Allt jag kunde tänka på var att jag såg en död människa för första gången i mitt liv. Försökte kräkas i toaletten (min mammas hand mot min panna, hennes hand var klibbig och darrande).
Sen minns jag inget mer.
De tog oss till ett annat rum, mamma låg bredvid mig på sängen och läste högt hela dagen, när hon inte pratade i telefonen och grät. Jag ville inte att hon skulle ringa någon och berätta, berättade hon det skulle det bli sanning. Och det var det ju inte, såklart pappa inte var död. Pappor dör inte, gamla människor dör. Och så måste man vara sjuk först, man dör inte bara i ett hotellrum utan förvarning. Jag visste det men mamma verkade inte förstå.
Vi åkte till svenska ambassaden, mamma grät igen och jag ville bara att hon skulle sluta. Sen åkte vi en röd buss, vi satt uppe på andra våningen och när den stannade utanför Harrods gick vi av, jag fick en rosa tamagotchi som var en katt.
Jag kan aldrig säga att "det här var den värsta dagen i mitt liv". Den dagen har redan hänt och jag hoppas att den aldrig överträffas.
När jag var tio var jag i London med min mamma och pappa. Den sista kvällen var jag och mamma och såg en musikal, jag tror att det var Cats. Sen kom vi hem till hotellet och det var sent, i alla fall för en tioåring. Pappa var där och vi gick och la oss, jag i min extrasäng i ena hörnet av rummet, mamma och pappa i den stora.
- I morgon åker vi hem, minns jag att jag sa. Det var mörkt i rummet men jag kunde se de vita lakanen i mammas och pappas säng.
- Jaja, sov nu, sa pappa.
Jag vaknade nästa morgon, det var ljust i rummet och jag var rädd redan när jag vaknade. Mamma stod upp, i ett av sina vita sidennattlinnen hon alltid sover i. Hon skrek och ropade min pappas namn, om och om igen. Sen vände hon sig till mig:
- Jag tror att han är död.
En svart telefon på ett skrivbord av trä. Mamma ringde receptionen och hennes röst var helt annorlunda, jag kände inte igen den. En man kom, han satte en spegel framför pappas mun och kände efter puls. Jag stod helt tyst, utan att gråta. Allt jag kunde tänka på var att jag såg en död människa för första gången i mitt liv. Försökte kräkas i toaletten (min mammas hand mot min panna, hennes hand var klibbig och darrande).
Sen minns jag inget mer.
De tog oss till ett annat rum, mamma låg bredvid mig på sängen och läste högt hela dagen, när hon inte pratade i telefonen och grät. Jag ville inte att hon skulle ringa någon och berätta, berättade hon det skulle det bli sanning. Och det var det ju inte, såklart pappa inte var död. Pappor dör inte, gamla människor dör. Och så måste man vara sjuk först, man dör inte bara i ett hotellrum utan förvarning. Jag visste det men mamma verkade inte förstå.
Vi åkte till svenska ambassaden, mamma grät igen och jag ville bara att hon skulle sluta. Sen åkte vi en röd buss, vi satt uppe på andra våningen och när den stannade utanför Harrods gick vi av, jag fick en rosa tamagotchi som var en katt.
Va fan
En pappa misshandlar sin fyraåriga dotter, upprepade gånger. Han får (wait for it:) tre månaders fängelse. Oh the joy av svensk rätt.
Happy Bunny
Gud jag har ingen motivation att plugga. Min hjärna känns som sirap, som smutsvattnet som rinner ner i avloppen utanför på gatan. Men jag måste för jag har tenta på torsdag och känner inte alls att jag kan ordentligt. Det handlar om familjerätt, om hur man fördelar arv och hur man gör bodelningar. Verkar kanske inte så svårt men det finns tusentals regeler man inte tänker på. Presumtionsregler om hur gåvor till bröstarvingar ska ses som förskott på arv någon?
Vad jag insåg i helgen var hur min inställning till mat egentligen ser ut. Hur mycket jag använder det till tröst och för att må bättre. Eller, jag tror att det ska få mig att må bättre men det händer ju aldrig. Som sagt är det nåt vi alla hört tusen gånger men det krävs fortfarande att man får ett klick i hjärnan och ser sina egna vanor utifrån.
Jag tror att det är väldigt vanligt bland oss med olika matproblem att se maten som väldigt starkt kopplad till känslor och humör. Nu pratar jag inte om maten som kopplad till viktnedgång och på det viset kopplad till känslor. Men under alla år som ätstörd har jag ätit när jag behöver extra energi för att vara glad, för att orka plugga eller vad det nu är. Eftersom jag aldrig ätit tillräckligt så har maten varit min dunderhonung jag tagit till när det behövts. Nu är det inte så längre, min kropp får mat när den behöver och mår nog helt okej, men min inställning är fortfarande att mat eller godis kan "bota" mig när jag är ledsen, trött eller nere. Och det måste jag ändra på, men känner mig väldigt hoppfull nu när jag äntligen har insett det.
Vad jag insåg i helgen var hur min inställning till mat egentligen ser ut. Hur mycket jag använder det till tröst och för att må bättre. Eller, jag tror att det ska få mig att må bättre men det händer ju aldrig. Som sagt är det nåt vi alla hört tusen gånger men det krävs fortfarande att man får ett klick i hjärnan och ser sina egna vanor utifrån.
Jag tror att det är väldigt vanligt bland oss med olika matproblem att se maten som väldigt starkt kopplad till känslor och humör. Nu pratar jag inte om maten som kopplad till viktnedgång och på det viset kopplad till känslor. Men under alla år som ätstörd har jag ätit när jag behöver extra energi för att vara glad, för att orka plugga eller vad det nu är. Eftersom jag aldrig ätit tillräckligt så har maten varit min dunderhonung jag tagit till när det behövts. Nu är det inte så längre, min kropp får mat när den behöver och mår nog helt okej, men min inställning är fortfarande att mat eller godis kan "bota" mig när jag är ledsen, trött eller nere. Och det måste jag ändra på, men känner mig väldigt hoppfull nu när jag äntligen har insett det.
Blommig falukorv
Apropå det här inlägget hos Underbara Clara kom jag på nåt skumt jag brukade göra med mat som liten. Min mamma lagade ofta falukorv och jag brukade älska att äta den rå, så hon gav mig alltid en skiva. Hade också lite skumma vanor att gömma mat på olika ställen, främst i spjälorna bakpå en gammal fåtölj. Så jag gömde falukorvskivorna där och glömde bort dem. Så en dag kom jag hem ifrån fritids och var hungrig och kom ihåg alla goda bitar av falukorv jag gömt. Kan fortfarande minnas besvikelsen när allt jag hittade var gamla förtorkade saker som såg ut som bitar av pappas promenadskor.
Så fick jag min första lektion i livsmedelsförvaring..
Så fick jag min första lektion i livsmedelsförvaring..
Böcker
Jag har en teori om att man bara kan nämna absoluta favoriter på områden som man egentligen inte är så intresserad av. Jag skulle aldrig kunna nämna mina favoritmusiker (även om jag brukar dra till med Bowie) eller mina favoritböcker eftersom det finns så himla många. Däremot kan jag filtrera ner mina favoritfilmer till ett par stycken, och film är inte nåt jag tittar mycket på eller bryr mig om så värst. Har aldrig koncentration att kolla på en hel.
Bara att få frågan om säg, favoritbok gör mig stressad. Speciellt om jag får frågan av någon som jag inte känner så väl, eftersom denne kommer att basera sitt intryck av mig på vad jag svarar. Jag brukar dra till med På Stranden eller Stormen och Vreden men då knackar Brott och Straff, Duck City, Lolita, the Accidental och Prep mig på axeln som vänner som inte får vara med och leka och frågar vi då? Och jag vet inte vad jag ska svara dem riktigt.
Sanningen är väl att jag modifierar svaret efter vem som frågar, drog till med Atlas Shrugged för några dagar sedan för att imponera när sanningen är att den står halvläst i bokhyllan och blänger på mig.
Vad jag ville komma till var att jag har läst om Never let me go av (ska se om jag får det rätt) Kazuo Ishiguro för fjärde gången. Jag har en tendens att läsa om böcker, bra som dåliga, i alla fall två tre gånger. Och här är verkligen en bok som vinner på det, den är bra första gången men för varje gång kan man tränga djupare och analysera mer. Jag har en förkärlek för dystopier och det här är en av de bästa.
Sanningen är väl att jag modifierar svaret efter vem som frågar, drog till med Atlas Shrugged för några dagar sedan för att imponera när sanningen är att den står halvläst i bokhyllan och blänger på mig.
Vad jag ville komma till var att jag har läst om Never let me go av (ska se om jag får det rätt) Kazuo Ishiguro för fjärde gången. Jag har en tendens att läsa om böcker, bra som dåliga, i alla fall två tre gånger. Och här är verkligen en bok som vinner på det, den är bra första gången men för varje gång kan man tränga djupare och analysera mer. Jag har en förkärlek för dystopier och det här är en av de bästa.
My head on the door
Trots allt är jag otroligt positiv just nu. Känns som att jag i helgen kom på nåt om mig själv som gör att jag har tagit ett enormt kliv framåt. Att jag kanske har kommit över något stort. Att jag kanske kommer att bli frisk, att det kanske äntligen är slut nu.
Känslan dröjer sig kvar
Jag vill dricka alkohol och dansa och kyssa pojkar jag aldrig kommer att träffa igen. Jag vill inte sitta och plugga familjerätt, det är trist. Arbetsrätt är kul, familjerätt suger, lägg det på minnet okej? Bara fruktansvärda historier om sårade människor som vill göra varandra illa och få allt de kan i skilsmässor. Blä.
Den delen av lagboken som handlar om familjerätt är indelad i Äktenskapsbalken, Föräldrabalken och Ärvdabalken. Vi gifter oss, får barn och dör. Hela tiden bråkar vi. I alla fall i lagens mening.
Den delen av lagboken som handlar om familjerätt är indelad i Äktenskapsbalken, Föräldrabalken och Ärvdabalken. Vi gifter oss, får barn och dör. Hela tiden bråkar vi. I alla fall i lagens mening.
Bra och dåligt
Första tentan klar! WOHO! Den gick bra tror jag, hoppas det i alla fall. Woo wo wooo o oo
Alltså jag är en sådan idiot ibland. Efter tentan hängde jag runt med några ifrån min klass, och jag inser mer och mer hur idiotiskt jag beter mig. Ibland ekar minnen ifrån grundskolan och jag är så upptagen med att verka som att jag inte bryr mig, för den händelse att de inte vill ha mig här. Sitter och smsar, kollar på annat osv. Inte hela tiden men då och då när jag känner mig osäker. Jag har svårt att vara avslappnad när jag är med folk jag inte känner så himla bra, jag känner att jag måste ha ett "skäl" för att vara med. När jag åkte hem åkte jag med två killar i min klass och var så upptagen med att känna mig obekväm att jag inte ens registrerade att ena killen dels undrade om jag ville med på en fest i helgen dels om jag ville med på Where the Action is.
När folk frågar sånt blir jag så upptagen med att inte verka för desperat, som om jag hänger på, att jag inte ens verkar glad för inbjudan. JÄVLA IDIOT VARFÖR SKA DU BETE DIG SÅ HÄR?
När folk frågar sånt blir jag så upptagen med att inte verka för desperat, som om jag hänger på, att jag inte ens verkar glad för inbjudan. JÄVLA IDIOT VARFÖR SKA DU BETE DIG SÅ HÄR?
