Väldigt vackra

Jag är lite av en enstöring på sistone. Inte helt självvalt men måste man plugga så måste man. Känns faktiskt lite skönt också, jag trivs i mitt eget sällskap och njuter av att bara kunna vara hemma och må bra. Känns inte som att jag behöver plugga så hemskt mycket mer heller, vilket skrämmer mig. Fullärd är jag ju knappast men känns som att jag kan grunderna. Säkert nån skitenkelt jag kommer att tabba mig på och hata mig själv för men nu vet jag inte helt vad det kan vara.

Kände ångesten komma krypande förit med dövade den med att rita lite. Har inga bra papper eller dukar hemma så det blir på kopieringspapper som jag snott ifrån mamma. Ovanligt nog blev jag lite nöjd, brukar inte bli det. Så då måste jag ju ta kort på den och lägga in den här. Ska försöka fixa den med akvarell sen också får vi se vad som händer.

Befinner mig i ett intressant tillstånd. Lycklig över att allt går bra, upptagen med att planera in allt så att jag hinner ha så kul som möjligt innan jag faller igen. Jag tror, nej jag vet, att jag är på väg mot att bli frisk, att de dåliga tiderna kommer att bli färre och färre. Men det betyder inte att jag inte kommer att falla igen innan jag kommer dit. Egentligen borde jag väl inte tänka så, för då lägger jag väl grunden för just ett återfall. Men samtidigt är det svårt att bortse ifrån vad som varit.

Dagarna går fortfarande bra! Fjärde dagen nu utan några problem, jag är i chock faktiskt. Där förra veckan var trötthet, depp, ångest och småätande är den här glädje och flyt, både när det gäller maten och pluggandet. Har tränat två ggr i veckan, kom precis hem ifrån den andra, och ska köra nåt på lördag eller söndag med. Woho.

Längtar till skolan slutar även om jag vet att långa dagar utan fasta planer kommer att bli svåra att möta. Men att slippa pressen ifrån skolan blir skönt.

Nu blir det handla mat: Bönor, en liten mellanmjölk, frysta grönsaker, vaniljkesella, 90% mörk choklad, äpplen, bananer och kiwi.

Kärlek är finaste kristallkronan i mitt vardagsrum. Känns fortfarande, efter över ett år, konstigt att skriva mitt vardagsrum.

Idag har varit så bra! Gick upp tidigt och åkte till skolan, hade föreläsning och satt sen och läste i bibblan. Fikade med en vän jag inte sett på länge och vi satt i solen på en gräsmatta. Tränade och kom hem till en nyligen uppsatt kristallkrona som en elektriker fixat upp under dagen. Maten har gått skitbra och jag har varit bubblande glad hela dagen. Så underbart.

En sak jag är lite rädd för, om jag blir friskare kanske jag inte längre kommer att uppskatta dagar som idag? Och det är ju så att dagar när allt stämmer gör det värt nästan alla skitdagar.

Många av oss ätstörda skriver och tänker på ätstörningen som ett annat väsen, skilt ifrån oss själva. Det är hjärnspöken, demoner och matmonster. Jag gör det själv då och då.

Jag vet inte om det är bra egentligen att göra så, På ett sätt kan det ju vara bra att skapa sig en egen identiet och inte vara ett med ätstörningen, men å andra sidan måste man ju erkänna att det faktiskt är en själv som tänker och gör alla dessa saker. Kan man verkligen förändra om man inte tar ansvar?

Om två veckor slutar skolan och jag har sommarlov. För första gången någonsin ser jag inte fram emot det alls. Ingenting att göra. Jag ska jobba hos min mamma men det blir inte fasta tider eller någonting. Annars finns ingenting alls, lösa planer om Berlin och Malmö. Massa dagar utan någonting alls.

Att kunna sin före detta pojkväns lösenord till både hotmail och facebook utsätter en för tillfällen att visa vilken dålig snokande människa jag faktiskt är. Inte för att det står nåt intressant ändå, om det skulle vara fyllt med jobbiga utlämnande privata mail skulle jag nog sluta läsa (intalar jag mig själv).

Jag gick med i match.com igår. Bekräftelsebehov, jag? Oh no hur kan du tro det? Letade upp den enda söta pojken på hela stället och blinkade till honom, som man gör tydligen. I alla fall när man inte vill betala pengar för att kunna maila. Han blinkade tillbaka. Bekräftelsen nådd för kvällen. Eller så. Ack och ve för vår generation. Jag är värdelös på att ragga på krogen men åratal av Helgon och msn har lärt mig allt som finns att veta om dubbeltydiga formuleringar och smileys.

Jag vet att ångest sägs vara en flykt ifrån verkligeheten och aldrig har det känts mer sant än nu. Jag har varit sjuk och pluggande de två senaste dagarna, inlåst hemma kedjerökande ifrån mitt fönster. Nu är ciggen slut och jag har saker att göra hela veckan: lektioner i morgon och middag hos mamma, anordna en föreläsning om genusperspektiv på juridiken och gå ut med folk på onsdag och så vidare. Självklart ska all annan tid läggas på studierna för om två veckor är det tenta och det är så mycket att göra. 

I morgon ska jag upp tidigt, åka till universitetet och plugga, möta en vän för lunch och sen ha föreläsningar hela dagen innan jag åker direkt till mamma. Och jag är livrädd. Hur blev det såhär? Jag gömmer mig hemma,;ser på dåliga tvserier (och får ångest för att jag inte pluggar), kedjeröker (och får ångest över cancer) och stannar uppe halva natten och målar fula tavlor. När blev jag så här bräcklig?

Första dagen på min nya regim går sådär, jag lyckades vakna vid elva istället för åtta. Vet inte vad det är för fel på mig, varje morgon vaknar jag med hosta och feber och sen fram emot kvällen mår jag bra igen. Sen är det samma sak nästa dag, och nästa och nästa. Hur som tvingade jag ändå i mig frukost och mår bra. Märker att koncentrationen blir så mycket bättre och jag får massa gjort.

Målar klart en tavla istället.
 

Maten har inte gått bra den här veckan, inte alls. Ingen hets egentligen, mer konstant överätning eller ingen ätning. Mest skit kanske man kan sammanfatta det med? Jag har varit sjuk och på kryssning och bakis och bara i allmänn obalans. Så tänkee prova en ny taktik inför nästa vecka och köra stenhårt ät-schema. Inte med kalorirestriktioner alls, bara se till att äta på bra tider och regelbundet. Så här tänkte jag:

• Vid åtta = Frukost (havregrynsgröt med banan, hallon och sojamjölk. Har ingen fantasi alls när det gäller frukost)

• Mellan tio och elva = mellis (en frukt kanske)

• Vid tolv, ett = Lunch (se till att få med kolhydraterna, har en tendens att ta bort dem)

• Vid tre = mellis igen (frukt, yoghurt eller så)

• Vid sex eller sju = middag såklart (KOLHYDRATER återigen)

• Senare på kvällen = frukt och kesella eller lite mörk choklad kanske?

Låter nog bra va? Säg till om det inte gör det...
Ska lyckas hålla det också, måste verkligen försöka för jag vet ju att jag mår så mycket bättre då och jag behöver verkligen den energin nu för att orka plugga allt som jag behöver.

(och bilden har inget med saken att göra men jag sökte på "mat" och den kom upp)

Det är så vanligt att knappt några böcker eller filmer tar upp det. På sin höjd syns det i en Friends-reklam på tv eller nämns i förbifarten. Vissa pratar om att de var mobbade outsiders under skoltiden och säger det med stolthet; "jag var annorlunda, jag vågade gå min egen väg." Så känns det inte för mig, och jag var inte ens mobbad, bara på utkanten. Det är konstigt hur någon som hände för så länge sen kan påverka än idag. Än idag tolkar jag blickar från främmande som början på skrik och kommentarer om hur ful och tjock jag är, än idag vågar jag inte lite helt och fullt på människor innan jag känner dem väl. För vem vet, kanske går de iväg och pratar med alla andra om hur hemsk jag är så fort jag vänder ryggen till?

Jag var aldrig populär i högstadiet och jag tillbringade tre år med att vara på helspänn, alltid med känslan om att jag inte fick vara med. Den känslan kommer igen varje gång jag är bland nya människor. Jag minns dagen timmen sekunden jag insåg att mina två bästa vänner ägnat veckor åt att prata skit bakom min rygg och lämna ut alla hemliga tonårshemligheter jag berättat. För några veckor sedan hittade jag en gammal dagbok, med ett brev jag skrivit till en av dem, ett brev jag aldrig skickat utan bara skrivit för att få ur mig känslorna. Det gjorde ont att läsa med sin nakenhet och nästan patetiska sorg.

Slutklämmen var hur mycket bättre jag skulle klara mig i livet, hur jag skulle få en fantastisk karriär och de bli städare. Då hade jag inte räknat med Facebook, att jag faktiskt skulle kunna veta vad det blev av alla dem som jag inte sagt ett ord till sedan den sista kvällen efter avslutningen i nian. Nu vet jag att tjejen jag skrev brevet till studerar till biolog, att en anna tjej är sjukskriven tatuerare och en tredje tvåbarnsmor. Det rör mig inte i ryggen, jag hoppas att alla tre är lyckliga med vad de valt. Och det gör mig så glad, inte för tjejernas skull för de spelar ingen roll i hela världen men för min egen för jag har släppt hatet jag bar på i så himla många år. De är luft för mig och de får göra precis vad de vill, jag önskar dem lycka till och tänker aldrig på dem igen.

Nu blire kryssning! Morsning korsning, ses på lördag eller så!

Som sjuk har jag tittat ohälsosamt mycket på TV. (Kanske det som gör mig sjuk?) Roas också extremt mycket av hur dåligt textat det mesta är, speciellt på trean. Nyss översatte de abacus (kulram) med just abacus. Visst att det är ett latinskt namn och att abacus går att säga på svenska med men vilket ord använder man oftast? Min elaka sida säger att det är för att översättaren inte fattar vad det betyder...
Bäst är snabbtextningen på Söndagsparty, när allt ska ske i direktsändning. Otroligt roligt hur mycket de missuppfattar.
Japp okej ett riktigt trist inlägg men vad kan förväntas?? Bortsett från en snabbfika med en vän idag har jag inte träffat nån sen i lördags! Jag dör av tristess och pratsjuka, pratade med min lagbok förut idag...

Så här blir håret efter papiljotter när man har mycket volym naturligt. Snyggt.
Men i morgon blir det nog fint hoppas jag..

Läser Vulkans blogg om spotifylistor som olika mer eller mindre kända människor satt ihop (med betoning på mindre, Oxsana Andersson? Really?) och inser att inte blev de kända för sin musiksmak.
Inte för att min är så fantastisk heller. Nu lyssnar jag på The Drugs Don't Work av the Verve. Minns när jag var liten och fick Absolute Music-samlingarna i födelsedagspresent varje år. Jag och min kusin älskade sången men fattade såklart inte vad det betydde, vi trodde att den hette The Trucks Don't Work och hittade på historier om att de skulle bygga ett hus. Sen blir man äldre.

Det har trillat in lite kommentarer på bloggen nu, väldigt oväntat och uppskattat. Jag är lite dålig på att hantera sådana, ska man liksom gå in på kommentatorernas bloggar och säga tack tack, det känns lite njaa. Men hur som helst så kan jag ju tacka här för det betyder mycket. Verkligen.

Nu ska jag läsa mer om jämkning av bodelningsavtal. Folk brukar skratta åt mig när jag berättar vad jag läser om men det är faktiskt kul. Ända nackdelen är väl att man blir en total cyniker när det gäller kärlek, alla rättsfall vi läser om är bara fruktansvärda skilsmässor och arvstvister.