Väldigt vackra

Den här veckan har jag:

• Lagat middagar och ätit glass tillsammans med K
• Ätit med stora vänfamiljen på en restaurang som hade vegetarisk jättehamburgare som enda vegomaten
• Glömt lunch till skolan två dagar och köpt falafelmackor

Det hade jag fan inte klarat av för ett år sedan. Men det känns jättebra. Maten har gått okej den senaste tiden men mest för att jag tillåtit mig själv ganska mycket. Inget jag vill göra för resten av livet (inte förbjuda såklart men att äta godis flera gånger i veckan mår ingen bra av) men jag behöver det just nu. Att hamna i en hetsfas, som jag gjorde lite smått för någon vecka sen, är lite som att hjärnan får för sig att man brutit benet. Hjärnan är övertygad om att man inte klarar sig utan en krycka (=mat) och att man kommer att gå under om man inte får den. För att komma ur en sådan period så funkar det inte att bara slita undan kryckan, hjärnan är så övertygad att man kommer att falla efter två sekunder. Istället ska man låta den finnas där men på ett kontrollerat sätt under några dagar, och det är precis vad jag gjort sista tiden. Jag har ätit godis men på mina villkor. Det har varit planerat och helt okej, och sakta men säkert tröttnar hjärnan och inser att det var ju inte så jävla spännande ändå. Just den här gången gör jag det extra länge, dels för att jag är lite nervös för att komma in i nåt dumt igen nu när jag är så mycket friskare än  någonsin, och dels för att jag ju ska vara bortrest i tre veckor från och med måndag. Det kommer att innebära alla måltider tillsammans med min mamma och att aldrig få laga egen mat utan att alltid äta på restauranger. Läskigt som fan, speciellt med en mamma som alltid tjatar om hur onyttigt saker är, och därför vill jag vara så avslappnad som möjligt innan så att jag klarar det. För klara det ska jag, okej?

Vad lite kommentarer jag får nu för tiden, betyder det att jag måste börja gnälla lite mer här? Men pilutta er det vill jag nog inte. Avslutade en jättestressig skolvecka med att göra ingentinng mest hela helgen men det var väldigt fint för jag hade sällskap av bästa vännen och K. Med den sistnämnda hade jag massa intressanta samtal om vad vi egentligen har för oss och vi löste väl det så att vi har något slags dejtande/fårsehurdetgår/fårträffaandrabaraviberättaromdet-förhållande. Och det känns jäkligt bra för en paranoid relationsfobiker som moi. Igår var planen att stanna hemma och plugga och tvätta och det körde jag på tills jag fick ett hej-vad-gör-du-jag-har-tråkigtsms från K och så blev det långlunch, vinterpromenad och glass och prat hela kvällen. Blev helt sjukt nere av någon anledning på slutet men också det är okej när det finns någon som direkt ser vad som händer och ger mig kramar och fina ord med mjuk röst.

Om en vecka precis åker jag till Sydamerika med mamma, är pepp, panikslagen över hur mycket skola jag missar och rädd för hur det ska gå att umgås i nästan tre veckor med mamma. Hon är fin och allt det men varje gång vi pratar slutar det med att jag är arg och frustrerad. Hade hon inte varit min mamma så hade vi inte varit vänner och det gör mig ledsen. (okej hur ofta är en 22åring vän med en 60åring om det inte finns något släktband men ni fattar vad jag menar). Hon frågar inte ens hur det är när hon ringer, hon bara kastar sig in i historier om sig själv eller om saker jag borde fixa. Jag vet att hon älskar mig men hon känner mig inte och vill inte göra det heller. För henne är jag någon att skryta om för att jag går en fin utbildning och är "ansvarsfull", någon att köpa kläder och saker till som om jag var hennes docka, och någon att säga åt hur man ska leva sitt liv. Jag vet att hon vill att jag ska vara lycklig men jag tror att hon föredrar att inte höra om mina problem. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har försökt att komma närmare henne och varje gång reagerar hon jättebra i stunden men glömmer sen direkt bort vad jag sagt. När jag berättade om mina ätstörningar var hon jättefin men två dagar senare frågade hon om bantningstips för "du har ju koll på sånt".