Efterord
Så fortsatte jag plugga och hade föreläsning där jag träffade folk jag tycker om, och allt blev bättre. Jag ska börja hålla koll på detta, fick en tanke idag om att mina nojjor blir starkare när jag inte träffat någon på ett tag. Igår pluggade jag hemma och hade ingen mer social kontakt än småprat med folk i affärer, och idag fick jag tokpanik. Det låter ju inte helt ologiskt att det skulle kunna ha med varandra att göra, men som sagt får jag hålla koll på det. Är det så blir det lättare att rationalisera bort ångesten och voila; ännu ett steg mot att må bra.
Min andra insikt är att låta saker och ting ta tid. Det är så självklart och så lätt att förstå men inte lätt att verkligen leva efter. Jag vill så gärna vara frisk och må bra precis nu nu nu men jag måste inse att även om jag mår bättre än någonsin så är det en lång väg kvar. Och den tiden det tar är värd det, absolut. Så nu inser jag att jag kommer att vara sjuk i år också, men kanske inte 2011.
Det är en fin gräns mellan att acceptera att jag fortfarande är sjuk och att ha det som ursäkt till att ge upp. Jag vill inte ge upp, jag vill bli bättre och bättre men jag måste förstå att det tar tid och att jag inte kommer att kunna äta och bete mig som alla friska gör på ännu ett tag. Jag måste börja ta mer ansvar för mig själv och hela tiden försöka, inte råka "glömma" att äta eller att rationalisera en enorm godispåse med att det är ju fredagsmys när det egentligen är ångest. Förut höll jag på med massa läxor till mig själv hela tiden men det gav jag upp när jag blev bättre, för att jag tänkte att jag inte behöver det längre. Men det är fel och jag måste förstå det. Det är som vilket beroende som helst, man kan inte sluta försöka när det när en nivå som är uthärdlig, man måste acceptera att det inte är friskt beteende ännu men att det kan bli det. Först då tror jag att det går att bli riktigt frisk.¨
(Och faaan, just när jag skrev detta dök tjejen som läste min matdagbok upp bakom ryggen på mig och försökte smygläsa igen! Fast den här gången blev jag arg så nu fattade hon kanske att hon måste lägga ner)
Hur som, vad jag behöver jobba på just nu:
Att äta regelbundet även om jag inte är hungrig.
Att göra middagar i förväg så att jag inte lagar konstig mat, småäter istället för att äta en ordentlig middag eller låter bli helt och hållet för att jag inte orkar laga mat.
Att få med kolhydraterna i lunch och middag.
Slutligen funderar jag på att utsätta mig för lite egen KBT-terapi och göra en av de läskigaste saker jag vet: ensam beställa mat på typ Max. Gud jag har aldrig gjort det och vet inte om jag klarar det. Men jo det måste gå, jag måste klara att stå och vänta på maten själv och att bära den hela vägen hem utan att försöka gömma påsen i något annat. Hjälp, hjälp, hjälp.
Det är när jag tänker på sådana situationer som jag inser att jag verkligen har en lång väg kvar, sånt ska man klara.
Tusen tankar
Idag är en dag av otroliga nojjor. Jag orkar inte.
Hade mitt första seminarie på kursen vid nio idag och planen var att gå upp vid sex, vara i skolan åtta och läsa en timme innan. Det gick såklart inte eftersom jag försov mig och vaknade kvart i nio och sprang ut genom dörren. Kom till skolan kvar i tio och eftersom det brukar vara så att man har en kvarts rast i slutet på varje timme så bestämde jag mig för att vänta på den istället för att ramla in mitt när läraren pratade. Väntade och väntade och fick panik över att jag slösade bort tid, så jag gick till biblioteket och smsade en vän och bad henne säga till när de hade rast, så att jag kunde ägna tiden till att plugga och inte slösa bort den helt. Hon har inte svarat vilket har lett till att jag har missat hela mitt tre timmars seminarie, iof har jag pluggat istället men det är ändå inte okej. Varför kunde jag inte bara ha tagit den korta pinsamheten med att komma in för sent? Jag klarar bara inte av det, för mig är det typ det pinsamaste man kan göra. Allas ögon på mig och mina rörelser låter jättehögt i tystnaden, tiden när man tar av sig jackan och tar fram böckerna och tänk om det inte finns någon stol ledig vad gör jag då? Och så vidare och så vidare i alla oändlighet.
Sen fortsätter nojjorna: jag hann inte duscha i morse, luktar jag illa? I lördags kväll var jag jättefull och pinsam eller jag tror inte att jag var det men tänk om. Även om jag var med mina bästa vänner som inte bryr sig, en av dem var hon som ägnade tre timmar åt att kräkas och gråta på nyår och ingen annan dömer henne för det. (Men tänker jag så, så börjar jag nojja över att jag har småretat henne för det några gånger och tänk om hon tog illa upp?) Maten har inte gått så bra och igår pluggade jag för lite, och tänk om killen jag halvdejtar tycker att jag är pinsam av någon anledning (även om han inte såg mig full och han är den som hör av sig mycket mer än vad jag gör).
Och vännen jag smsade om seminariet, varför svarade hon inte? Hon fick ju smset och vet att jag kom till skolan vid tio, hon måste tycka att jag är en idiot som inte kom in, kan ju inte ljuga nu.
GAHHHHHHHHHHHHHHHHH. Så känns det mest.
Borde fokusera på ögonblicket istället. Nu är jag i skolan och pluggar vilket är bra, vi kommer att ha tre fyra seminarier i veckan fram till slutet på april så det är inte hemskt att missa ett, de är inte ens obligatoriska. Ikväll ska jag ringa min bästa vän som precis fått veta att hennes vän har cancer, och att finnas där för henne i ett sånt läge är tusen ggr viktigare än om jag var lite för full i lördags. Idag har maten gått bra och jag har förberett både lunch och middag så det här klarar jag, osv osv osv.
Klichéer
Jag hatar egenligen klicheer men det finns två jag är svag för:
Livet är inte de dagar man levt utan de dagar man minns - Lite fjantigt men sant ändå. Jag brukar tänka så när det handlar om saker jag är rädd för och inte vill göra utan hellre vill gå hem och somna i trygga soffan. Då fokuserar jag på att även om det är läskigt och kommer att gå skit så är det någonting jag kommer att se tillbaka på och komma ihåg, medan en kväll till hemma inte är nåt att minnas.
Release it, if it comes back it's yours to keep, if it doesn't then it was never yours in the first place - Handlar väl mest om kärlek och jag tänker så väldigt mýcket varje gång jag börjar nojja om killen jag gillar. Av någon anledning gör det mig lugn när jag är osäker och får mig att nojja mindre. Det som händer händer, man ska inte vara för passiv men vid en viss punkt är det bara att slappna av och se vad som ska hända.
Usch, känner mig som Paulo Cohelo. Men det var mitt djupa ögonblick. nu ska jag tillbaka till avtalsrätten.
ARG
Framsteg
Tentan gick åt helvete och jag kände mig som skit.
Men igår började nya kursen som är den svåraste på hela utbildningen och den verkar så utmanande och rolig så jag orkar inte bry mig om gámla tentan längre. Vi får se. Maten gick dåligt söndag kväll och måndag men tror att det vänder nu. För att få perspektiv räcker det om jag ser vad jag skrev i december när jag var överlycklig för att jag klarade maten i två veckor, det gjorde jag nu efter nyår utan att tänka på det eller tycka att det var länge. Så det går framåt ändå..
trygghet
Jag var otroligt opepp i fredags och satt hemma och åt godis och tittade på American pie 2 (!!!!) medan jag fick sms från vännerna som var ute. Sen ringde K och frågade om jag ville ha sällskap och kvällen blev prat och kyssar. Det bästa med honom är att varje kyss känns som den första. Hela helgen var han här och det blev kyssar och prat om allt och ingenting och jag kände mig totalt hel och lycklig. Han känner mig bara som en frisk och glad människa och även om han vet att det inte alltid är så, så är det ändå den han ser mig som. Jag är glad och bubblig helt enkelt.
Idag åkte jag pulka med vännerna och förfrös fötterna och skrattade ihjäl mig. I morgon har jag tenta och jag borde ha pluggat och stressat men jag är för glad för båda delarna. Det får gå som det går helt enkelt.
Berätta
Hur hanterar ni detta med att berätta för folk?
Jag brukar vara väldigt öppen, alla mina närmre vänner och min mamma vet att jag har problem. Sen är jag väldigt noga med att inte visa något för folk jag känner mindre bra, jag vill som sagt inte att någon som inte känner mig nära ska tänka på mig som en ätstörd. De som är nära mig vet att jag är mycket mer än så och därför är det okej att berätta.
Däremot är det ett stort steg för mig att berätta att jag hetsar. När man säger att man har ätstörningar kopplar de flesta det till anorexia eller något liknande. Så gjorde K också och jag sa att jag också har haft bulimi och lät det vara med det. Jag tror att de flesta av oss ätstörda ser hetsning som det äckliga och pinsamma, som ett misslyckande. Och det vill man inte berätta om av rädsla för att andra ser en som äcklig. För mig är det som om jag var inkontinent; var jag det är det väldigt få jag skulle berätta det för, av naturliga orsaker.
En del av mina vänner har eller har haft ätstörningar och nästan alla av dem har erfarenhet av hets, så dem är det okej att berätta det för. Och min bästa vän vet, men nästan ingen annan. Andra vänner kan säkert gissa att det är nåt sånt eftersom jag är öppen med att jag fortfarande har problem med maten och jag är ju uppenbart inte mager. Men de vet inget om det för det är för pinsamt att prata om. Egentligen är det synd, om alla vågade skulle det ju inte vara tabu längre.
(ska jag vara helt ärlig så tog jag K's kommentar om att jag såg frisk ut som att jag är för tjock för att ha ätstörningar. Men jag är frisk nog att inse att det är ätstörningen som talar och inte jag egentligen, för vem fan vill se ut som en anorektiker?)
Wake up
Idag är en dag när jag inte kan sluta le. Log mig igenom fem timmars ensampluggande på biblioteket, dansade på tunnelbanan och sprang sprang sprang för att jag var för glad för att gå sakta på vägen hem. Varför är jag glad? Allt och ingenting. Fått grepp om skolan, inbokad tid med fantastiska vänner i veckan och mail från K, han jag gillar. Ingenting och allt men jag är full av lyckobubblor. Det bästa: i helgen ska jag åka pulka med de allra finaste jag vet, de som är mer än vänner, de som är min familj och min trygghet även om det låter som att jag är fjorton år när jag skriver sånt. Jag kan redan känna pirret i magen vinden i ansiktet skrattet i halsen och kramarna i ryggen.
Min insida är som den här trailern, på vad som nog blir årets bästa film:
Nu och Året
Januari: Började mitt liv i Stockholm igen och började plugga juridik
Februari: fick rosor från pojkvännen jag fortfarande hade och hatade att han var kvar i Australien
Mars: minns i princip inget ifrån den här månaden men jag åkte till Örebro och hälsade på fin vän och tittade på ankor i snön. Och jag startade den här bloggen.
April finns det inga bilder ifrån. Jag fick tillbaka min första tenta och hade totalångest för att jag inte fick högsta betyg, jag gjorde slut med min pojkvän efter drygt två år och jag visste ingenting längre.
Maj: livet kom igång igen, jag fick tron på att vara glad och klara av maten tillbaka. Kryssning med klassen, myskvällar med vänner och de första ölen på uteserveringar.
Juni: sommaren började och den var synonym med Fredhällsklipporna. Solande på dagarna, vindrickande på kvällarna. Eller som på bilden, random lekande och gnällande med bästa vännen.
Juli: fyllde 22 och total svacka när exet blivit kär i någon annan. Men mest lyckliga dagar med de bästa jag vet och nätter då jag stannade uppe och tittade på soluppgången och skrattade för mig själv för att världen var så vacker. Juli var warszawa och sangria i parken utanför mitt hus.
Augusti: Exet kom till stockholm och det blev en vecka av förvirring innan jag flydde till regnigt Way Out West och skrattade bort problemen. Skolan började och jag insåg att jag saknat den.
September: Dansade som fasiken, pluggade som fan och träffade en kille som skulle visa sig vara ett svin. Ägnade alldeles för mycket tid åt att röka i mitt fönster och hata livet
Oktober: Pluggade otroligt mycket och hatade min klass. Satt mest hemma och pysslade när jag inte var i bibblan.
November: London London London. Minns inget mer av den månaden än den otroliga tryggheten i London med några av de finaste jag vet. Efter det har maten gått otroligt mycket bättre och jag litar på att folk tycker om mig nu
. 
December: total trötthet och depp när snön kom och jag ville gå i ide men månaden hämtade upp sig och att det slutade fint vet vi redan. Firar med en bild under min kjol som någon tog vid åtta på nyårsmorgonen.
C'est la vie
Tog en tidig fredag och bröt pluggandet vid ett för att köpa vin och träffa Y för första gången i verkligeheten. Sjukt läskigt men sjukt fint, hoppas du tyckte det med.
På kvällen blev det fest några kvarter ifrån mitt hus men varken festen eller mitt humör kom igång och när killen jag gillar drog vid tolv tog jag min chans och sa hejdå jag med. Ville bara ha några ord på väg till tunnelbanan men det slutade med te i min lägenhet och prat om sånt som jag aldrig berättar för folk. Somnade med en arm runt min midja och vaknade till en dag utan planer och kaffe på sängen. Efter massa timmar av ingenting mer än halvsovande prat samlade vi ihop oss och gick och såg Bright Star, helt fantastisk film. En snabb middag sen hem och sova nån timme till så tätt som det bara gick innan vi trotsade kylan och gick till fina människors lägenhet och drack vin och tittade på konstiga youtubeklipp i timmar. Två timmars dans på Debaser hanns med innan ljuset i taket tändes och jag kramade vännerna hejdå och åkte hem till varm lägenhet, fortfarande med killen i släptåg. Återigen somnade jag med andetag i nacken och vaknade trygg innan vi sa hejdå och jag gick hem till en vän för att dricka te och kramas ett tag. Kom hem lagom till att mitt ex kom hit för att laga middag och trots att det var väldigt fint så blev det lite spänt och jag tog mod till mig och försökte förklara att även om det inte är hans fel så blir jag arg och uppretad av honom många gånger, och att det kanske är bra om vi ses bara då och då. Glad blev han inte men i längden är det det enda rätta.
Vad det gäller killen jag gillar så vet jag ingenting alls. Fan måste komma på nåt att kalla honom här i bloggen, "killen jag gillar" blir lite omständigt. Min vän kallar honom min sugar daddy men så långt kanske jag inte ska sträcka mig. Hm. I alla fall, jag vet ingenting. Jag får inte fjärilar i magen när jag ser honom men allt känns tryggt och precis som det ska vara när han är nära och är han inte här känns det som att något saknas. Men det underligaste är att vi just spenderat en hel helg tillsammans och bara kyssts en enda gång, i går kväll. Kramats, gosat och brottats som tusan men inget mer än det. Jag har ingen aning om hur jag ska tolka någonting men ska kanske helt enkelt låta bli och tolka och bara låta det gå som det går?
Men eftersom jag är som jag är har jag naturligtvis tänkt tusen tankar i stil med att jag är för ful för att kyssa och bla bla bla.
Vinterpepp
Veckan har varit tråkig och stressig, ett grupparbete om personuppgiftslagen skulle in och det slutade med att jag skrev i princip hela själv eftersom min grupp sög och den enda som jag tycker om i gruppen blev sjuk. Vi presenterade det genom ett seminarie där varje person fick poäng efter hur mycket det pratade och resten av min grupp använde det jag kommit på plus gav mig onda blickar om argumenten jag skrivit när de hellre latat sig inte höll. JEII. Måste bli bättre på att delegera, mycket är mitt fel eftersom jag alltid vill ha kontroll och fixa själv. Men surt känns det när jag la tre gånger så mycket tid och energi på det som de andra och de ändå får poäng för det. Bajs.
Kursen jag gör nu är skitsvår och ostrukturerad och jag har haft panik hela veckan för hur jag ska klara tentan. Tyvärr får paniken mig inte att plugga mer utan det slutar med att jag ligger hemma på golvet och tänker på hur korkad jag är. MEN saker blev bättre igår när jag fick tillbaka resultatet för tentan i Europarätt som jag hade innan jul. Jag var jättenervös för den var skitsvår och kände inte att jag hade koll på allt, svamlade en del i svaren. Så kom resultatet: 93 % rätt vilket ger ett stort fett AB. Jag är så sjukt stolt. Nu har jag läst fem kurser och fått AB (högsta betyget, oftast 90 % eller över) på tre och precis under AB, vilket ger ett BA, på de andra två. På ingen tenta har jag varit under 80 % rätt, och det är faktiskt jävligt bra gjort. Jag måste inse att de bra resultaten inte är någon slump, jag är faktiskt bra och jag förtjänar dem.
Idag sitter jag i skolan och pluggar, det går mycket bättre när självförtroendet har kommit igen. Vid två ska jag in till stan och träffa Y, en tjej jag aldrig träffat men faktiskt lärt känna igenom den här bloggen. Nervöst som fan men det är en sjukt fin tjej så det ska nog gå bra, bara vi känner igen varandra! Och ikväll är det fest med alla de bästa + killen jag gillar. Life is good.
Maten går också skitbra, har inte behövt tänka på den alls det här året. Vilket ibland leder till att jag glömmer bort att äta men då trycker jag i mig mat utan ångest när jag kommer på det. Har till och med börjat gilla hur min kropp ser ut. Jag tycker om mina breda axlar, insvängda midja och kurviga lår. Det är så jag ska se ut liksom. PEPP!
This is the year it all will happen
Igår var min finaste bästa vän hemma och drack te och vi kramades och pratade och tittade på filmer ifrån nyår. Precis efter tolvslaget när vi kommit in och spelar Marit Bergmans "This is the year" och alla är charmigt vinglada och alla har samma nyårslöfte: att fira nästa nyår tillsammans igen. Det är så fint och jag blir så glad. Och även om vi spelar This is the year varje år och lovar att året ska bli det bästa någonsin så är det här första året jag tror på det. Nytt decennium. Jag fick mina ätstörningar när jag var tolv år, alltså år 2000, och har burit med mig dem ända sen dess. Nu är det slut. 2009 var inget fantastiskt år egentligen; jag kom hem till Sverige och hamnade i vardagslunk, stressade i skolan och gjorde slut med honom jag skulle vara med för evigt. Men 2009 var också året då jag prioriterade mig själv högre än ett förhållande som drog ner mig, bytte trygghet i kärlek mot äventyr med vänner och insåg vad jag vill göra med mitt liv. Om 2009 var en förberedelse så är 2010 det året när allt ska sättas i rörelse, jag är trygg och jag tycker om mig själv. Vågen står dammig och bortglömd i ett hörn, maten äts de flesta dagar utan tankar eller ångest. 2010 ska jag inte kräkas och inte gråta framför spegeln, och för en gångs skull är det inte bara en önskan eller ett löfte utan så jag verkligen tror att det kommer att bli. Det kommer säkert att vara massa jobbiga saker i år med för 366 dagar (är ju skottår) är en lång tid, men för en gångs skull känner jag mig stark nog att ta mig igenom det. Nu i vår ska jag läsa utbildningens tuffaste kurs samtidigt som jag läser franska på kvällarna men jag känner mig inte rädd eller stressad bara full av förväntan. Mitt liv, min sociala förmåga och min intelligens har fått stå tillbaka för ångest och matbrist alldeles för länge, nu är det dags att visa vad jag går för. För jag slösar inte bort ett decennium till, inte en chans.
Min dag i nojjor:
- Ägnade morgonen åt att nojja över att killen ifrån nyår ville sova igår kväll istället för att, som jag smsade och föreslog, komma till våra gemensamma vänner och se på film.
- Sen ringde han och ville gå på bio samma kväll, ägnade följande timme åt att nojja över att jag är för ful för att ses.
- Några lugna timmar när jag fikade med en vän, förutom när jag provade en klänning på Beyond Retro som jag inte kom i och nojjade ett tag över att jag är tjock.
- Pluggade lite när jag väntade på att träffa upp killen och nojjade över att jag är korkad som inte kan vad jag borde,
- Bio och middag var helt fria från nojjor, eller nja ganska i alla fall. Med honom är jag den jag vill vara. Men sen skildes vi åt för en halvtimme sen utan något mer än en puss på kinden och så börjar nojjorna om igen.
