Väldigt vackra

I helgen hade vi familjemiddag. Eller ja, middag med några av mina närmsta vänner. Vi kallar det familjen i brist på bättre uttryck.
Det är så konstigt hur man lär känna människor egentligen. Ingen av de jag känner nära har jag lärt känna genom skola eller jobb, alla möten tycks mer eller mindre vara en slump. Man möts på något konstigt vis och sen sitter man där och kan inte leva utan varandra. Familjen är:

M: en tjej som jag konfirmerade mig med för snart tio år sedan.
M2: Ms ex, de träffades på BD-forum. Sen kom han visst på att han var bög.
U: M2s kille. De träffades via Helgon för snart två år sen.
K: Us amerikanska vän och min dejt. Vi träffades när vi alla drog till London i höstas.
M3: En tjej jag började prata med för många år sedan på Kentforum.
S: M3s kille. De träffades också via kentforum.

Massa slumpartade möten. De flesta på internet. Att träffa sina vänner via internet är inte det coolaste man kan göra, tankarna går till feta människor i huvtröjor som kör LAN och dricker jolt. Men utan internet vet jag inte vad jag hade gjort. Ingen i skolan var som jag, tyckte om samma musik eller var intresserade av samma saker. Så jag vände mig till internet och forum för band jag tyckte om och helt plötsligt fanns det tusen människor som var som jag. Vi uppfann varandra. Vi berättade allt hemskt om oss själva innan vi ens träffats. Året då jag var sexton sjutton levde jag framför datorn; forum och msn. Skolan var en ändlös väntan på att få komma hem och få vara mig själv.
När vi äntligen träffades var det fruktansvärt nervöst. 20-30 st sågs vid ringen på centralen. Vissa kände någon, andra var som jag och kom ensamma. Vi spanade på varandra, log nervöst och tittade i marken. Men så började vi prata och plötsligt lossnade allt. De här människorna visste allt om mig, alla mina osäkerheter och hemligheter. Men trots detta ville de vara med mig, vara mina vänner. Det fanns inga fasader mellan oss, inget låtsande. Vi var de vi var och vi accepterade varandra.
Åren har gått och vår klädstil och musiksmak förändrats. Vi börjar växa upp, mår bättre nu. Men fortfarande finns de kvar. Vissa är fortfarande mina bästa vänner, andra springer jag bara på då och då. Åter andra är bara en statusuppdatering på FB. Men det vi hade och det vi har är fortfarande något av det finaste jag vet.

Idag är jag arg.
Arg känns som ett för litet ord.

Jag hoppas att det löser sig, att jag slipper konfrontera personen. Inte för att jag är rädd för det, eller jo men jag är rädd för mig själv, inte för själva konfrontationen.
Rädd för vad jag kan göra.

De flesta upplever mig som en snäll person, beskriver mig så. Snäll. Så jävla vidrigt menlöst. Men jag är det, bara att när jag blir riktigt arg på någon så blir jag fruktansvärd. Iskall och beräknande. Med precision säger jag det vidrigaste jag kan komma på för att såra, ord som letar sig in i deras största osäkerheter och stannar kvar.

Jag är som en hund, tar det mesta utan ett ord tillbaka. Viftar på svansen ändå, viker mig och sväljer ilskan. Tills det går för långt och jag sliter strupen av dem. Redan som líten lärde jag mig att det bästa sättet att bråka är att verka totalt oberörd. Att bara stå och le medan den andra personen arbetar upp sig och skriker och viftar osammanhängande. Att bara stå där. Provocera när det behövs för att driva dem ännu längre, och sen slå till. Hålla huvudet kallt och slå för att döda. Det är farligt, ett sådant bråk går aldrig över, skriks aldrig färdigt. Men det är effektivt när allt man vill är att förstöra.

Så nu är jag så förtvilat arg men döljer det bakom iskyla. Prövar ord, funderar vad som sårar mest. Sitter hemma ensam och förbereder mig. Hur långt behöver jag gå?

Var precis på apoteket. De hade inte vad jag ville ha (vad det var är alldeles för pinsamt för att berätta).
Jag är ovän med mitt apotek, allt på grund av en händelse för kanske två år sedan. Jag smet in med inövad nonchalant uppsyn för att köpa ett dagen efter piller. Jag HATAR att köpa sådana. Inte för att det sker överdrivet ofta men varje gång vill jag ta på mig en vigselring och säga högt till hela apoteket "Jag och min man hade samlag igår och alla tre kondomer han hade på sig sprack. Vi har ju redan fem barn så jag skulle behöva ett piller." Istället för att komma inramlande på söndagsförmiddagen med högklackat och utrunnet smink.
När jag skulle köpa på mitt lilla apotek säger hon i kassan skithögt: "Köper du sådana här ofta eller?"
Jag: "ehhhhhblllaahhh neeehh?" Högröd i ansiktet. Förväntar mig en lektion i etik och moral.
Kassörskan: "För då kan du skaffa ett poängkort."
BAH. Skrämma livet ur mig för ett sketet poängkort.

I Australien är det sju gånger värre. Första gången jag köpte ett piller var jag i Melbourne. Efter att ha funderat ett tag innan jag mindes vad det hette på engelska frågade jag en kassörska. Hon tvingade mig att vänta på chefsläkaren eller vad det nu heter, och så fick jag fylla i ett långt formulär med frågor om mitt sexliv. Samt lämna adress  och telefonnr. Förväntade mig att hitta ett demonstrationståg av abortmotståndare utanför. Skamkänslor på hög nivå. När läkaren kom hade han allvarlig uppsyn och pratade länge med låg röst. Jag hade panik; apoteket låg på universitetsområdet där jag bodde vilket innebar att någon av alla 300 människor jag bodde med när som kunde komma in och se mig bli förhörd om hur och när och var jag hade sex.
Till slut fick jag mina piller och inga barn blev det så allt slutade lyckligt, men ändå.

Ibland vill man skriva om kyssar. Om att åka till London och längta med hela kroppen. Om att inte längre tänka, bara känna. Huden blir känslig som fingertoppar och varje gång han oavsiktligt snuddar vid mig är det elektriskt. Sitter han avsiktligt så nära att hans lår snuddar vid mitt eller är det bara en slump? När han låter armen vila på soffan bakom min rygg. När hans fingrar rör sig i små små cirklar på min axel.

Vi pratar båda med andra, jag kan inte vända mig mot honom för hans ansikte är så nära mitt att jag tappar andan. Hans fingertoppar mot min hud, betyder det något eller tänker jag för mycket igen? Ögonblicket är så bräckligt. Jag kan inte vända mig mot honom, inte röra mig alls av rädsla för att förstöra. Jag skrattar och pratar och gör grimaser för min vän och hennes kamera men inombords håller jag andan. Inuti är jag en pinne. Så säger han något jag inte hör och reser sig. Tomt. Min axel bränner. Jag sitter där jag sitter men ser ingen annan än honom, bevakar svartsjukt hans blick för att se om den vandrar iväg till någon annan. Någon sötare gladare smalare roligare.

Hela resan är lika dan. Allt jag gör, gör jag med en baktanke. En önskan att komma närmare, att få honom att skratta. Jag hatar min kladdiga behövande trevande längtan och gör allt för att dölja. Se inte förstå inte, tyck bara att jag är fantastisk ändå. Hur är det möjligt att han inte känner samma när jag är en spärrballong av känslor? Och samtidigt, hur vore det möjligt att jag skulle kunna få nåt så fint?

Efter flyget bussen tunnelbanan säger han hejdå. Kort kram. Jag går hem med ont i magen, analyserar varje steg. Var jag för behövande, förstod han vad jag ville? Jag hatar mig själv för att jag aldrig lyckas vara sval och oberörd. Mest vill jag springa tillbaka och slå honom, skrika att han inte får göra så här. Inte får röra fingertopparna så mjukt mot min axel, inte får lägga armen om, inte får verka så fin och sen bara gå därifrån.

Sen blir det skolvecka och helg och dans dans dans. På efterfesten hos mig lägger han huvudet i mitt knä och min hand är i hans hår. Sen ligger han på min säng och gör en gest för att få mig att lägga mig bredvid. En filt över oss och hans hand smeker min rygg. Jag kröker den som en katt. Vill stanna här, aldrig röra mig mer, alltid alltid stanna här med hans hand på min rygg och de andras prat i vardagsrummet.

När vännerna går är det höjda ögonbryn och menande blickar. Han ligger kvar i min säng och jag somnar med hans andedräkt i min nacke.

Jag vaknar och ser hans lockiga hår på min kudde. Ångesten slår mig i magen. Vad gör han här, vill han något, varför varför varför. Vi kysstes ju inte ens igår. Ett tag ligger jag så, med rivande tankar i magen. Borde gå på toa men vågar inte. När han slutligen vaknar ligger vi kvar och pratar, ingen av oss låtsas om att vi faktiskt ligger i samma säng och att hans arm vilar mot min midja. Vi pratar om allt och ingenting och helt plötsligt kan jag prata med honom som vem som helst. Helt plötsligt är jag inte nervös längre. Orden rinner fram som vatten och jag upptäcker att jag sagt saker jag inte berättar för någon. Med någon dålig förevändning flyttar han sig närmre och håller om mig hårt. I min rädsla för att inte verka oberörd förstör jag nästan hela ögonblicket men bara nästan och hans läppar mot mina.

Vinterdagen kommer och går utanför fönstret, det blir mörkt igen och vi har inte rört oss från sängen. På kvällen ska jag träffa en vän, han följer med och sen skiljs vi åt på bussen på väg tillbaka. På hemvägen är jag glad, trots att vi inte bytt nummer eller sagt något om att ses igen. Jag vet att det nog var enda gången men det gör ingenting, för en gångs skull har en engångsgrej gjort mig endast lycklig.

Ibland vill man skriva om kyssar. Om när han kysste mig i mitt kök på nyårsafton. Vi hade inte setts på tre veckor men när jag en timme innan middagen fick veta att han skulle komma så byggde fjärilar bo i hela mig. Han gav mig en present när han kom trots att middagen inte var hos mig. Han stannade sent sent sent när vi flyttat över festen till min lägenhet och återigen låg han med armen runt mig på min säng när vännerna skrattade i vardagsrummet. Återigen stannade han när de andra vinglade hem. När han kysste mig hejdå dagen efter kunde jag inte sluta le. Dagen efter ringde han. Vi gick på bio och det var bubblor i hela mig.

Ibland vill man skriva om kyssar. Om när han var här i förrgår och kysste mig tills det snurrade i huvudet.