Döden
Konstig vecka.
Hade världens mest utdragna baksmälla sen i lördags: trött på söndagen, illamående på måndagen och dagen-efter ångest på tisdagen. Men samtidigt har jag lyckats vara otroligt organiserad; pluggat till sju varje dag och sen åkt hem och städat och ringt vänner. Mycket imponerande för att vara jag.
Igår stod jag hela kvällen och bakade kakor, ska ha överraskningsfest för mamma på lördag och bakade tårtbottnarna igår och frös in. Måste ju funka? Jag är otroligt pepp på hela grejen; har snott hennes vänners telefonnr och fått dem att komma och släkten flyger in från Norge. Och hon anar ingenting alls. Det absolut bästa kommer att bli att se hennes min när hon kommer in genom dörren och ser sådär 20 pers i sin hall. Vi gör aldrig sånt här i min släkt och jag tror inte att hon skulle förställa sig att jag skulle kunna fixa nåt sånt här helt själv.
Däremot börjar jag bli sjukt stressad gällande maten, hur i helvete ska jag ensam kunna komma upp med en middag för 20 pers? Har fått en vän att komma och hjälpa mig under dagen och min morbror och hans familj kommer också dit tidigare men jag måste ändå komma på allt och försöka få ihop pengarna till det. Vegetariskt all the way blir det men det får de stå ut med.
Så detta snurrar i huvudet tillsammans med skolstressen Orvar och allmänna planeringar inför vänners födelsedagar och julen. (och han från i helgen som jag inte ska tänka på men det är ju som att inte tänka ordet krokodil; det blir bara en stor grej av ingenting). Konstigt nog känner jag mig ändå inte stressad, bara upprymd.
Nu ska jag avbryta pluggandet i bibblan för ett besök hos tandläkaren. Döden. Döööden. Jag har aldrig haft hål eller nåt sånt men jag är skiträdd att hon ska börja gnälla på mig för att jag har frätskador från kräkandet och att jag röker. Har inte hänt hitills men jag har ju inte varit på två år.
Jättelöjligt egentligen, hon är inte min mamma. Jag vet ju att båda sakerna är dåliga och det är bara mig själv jag skadar. Bah.
