Väldigt vackra

Läste boken Good Girls Do Swallow av australiensiskan Rachael Oakes-Ash precis. Vet inte helt vad jag tycke om den. Det är en berättelse om hennes egna ätstörningar som liknar mina på många sätt även om hennes gick väldigt mycket längre. Hon varvade i princip alla metoder man kan: anorexia, bulimi, hetsätning, träningsberoende. Det är väldigt skönt att läsa någons berättelse om hets, nästan alla andra ätstörningsböcker jag läst har handlat om anorexia och oftast om folk som blivit jättesjuka och vägt typ 30 kg. Men vad som stör mig med sådana här berättelser om att tillfriskna är att nästan hela boken handlar om när hon var sjuk, sen är det två kapitel på slutet om hur hon blev frisk. Varför är det alltid så? Visst att berättelser om svält och ätande ur soptunnor antagligen är mer spännande än berättelsen om att sluta göra det, men det är inte så intressant om man letar efter motivation. Jag vet redan att hets är en dålig idé liksom. Men mest gillade jag den för att den var skriven på australiensisk engelska med massa ord som jag glömt bort att de använder. Dud root, tuckshop, arvo, bikkie, bogan, esky..

Jag är min största fiende.

Detta har jag övertygat mig själv om angående killen i helgen:

1. På miniefterfesten var vi till slut fyra pers. Den andra tjejen som var där, en av mina bästa vänner, fick mens och blev överlycklig eftersom hon nojjat över att vara gravid. Därför övertygade jag mig själv idag om att killen säkert egentligen gillade henne men stannade med mig eftersom hon hade mens och det alltså inte kunde hända nåt. (att han och jag bara hånglade och kramades, vilket man mycket väl kan göra fast man har mens, räknar jag bort på nåt logiskt vis).
2. Om det inte var på det viset så tycker han i alla fall säkert att jag är tokäcklig efter att ha sett mig bakfull med äcklig andedräkt.

Grejen är att de här nojjorna har ingenting att göra med honom, jag tror inte ens att jag gillar honom på det viset. Jag nojjar för att jag inte kan stå ut med tanken på att någon inte gillar mig, så jävla patetiskt osäker är jag. På köpet dömer jag ju också ut honom helt som person och tänker att han går hem med vem som helst och att han är en av de idiotiska killarna som tror att tjejer inte har några kroppslukter över huvud taget. Och det vet jag att han inte är.

Så varför gör jag illa mig själv med att tänka massa saker som egentligen inte spelar någon roll eftersom jag ändå inte vill att det ska bli nåt mellan honom och mej? Varför försöker jag skjuta mitt självförtroende ännu mer i sank? Varför låter jag mig inte känna mig glad efter en fin helg, och acceptera att jag kanske inte är motbjudande i sån hög grad som jag tror?

Konstig vecka.
Hade världens mest utdragna baksmälla sen i lördags: trött på söndagen, illamående på måndagen och dagen-efter ångest på tisdagen. Men samtidigt har jag lyckats vara otroligt organiserad; pluggat till sju varje dag och sen åkt hem och städat och ringt vänner. Mycket imponerande för att vara jag.

Igår stod jag hela kvällen och bakade kakor, ska ha överraskningsfest för mamma på lördag och bakade tårtbottnarna igår och frös in. Måste ju funka? Jag är otroligt pepp på hela grejen; har snott hennes vänners telefonnr och fått dem att komma och släkten flyger in från Norge. Och hon anar ingenting alls. Det absolut bästa kommer att bli att se hennes min när hon kommer in genom dörren och ser sådär 20 pers i sin hall. Vi gör aldrig sånt här i min släkt och jag tror inte att hon skulle förställa sig att jag skulle kunna fixa nåt sånt här helt själv.

Däremot börjar jag bli sjukt stressad gällande maten, hur i helvete ska jag ensam kunna komma upp med en middag för 20 pers? Har fått en vän att komma och hjälpa mig under dagen och min morbror och hans familj kommer också dit tidigare men jag måste ändå komma på allt och försöka få ihop pengarna till det. Vegetariskt all the way blir det men det får de stå ut med.

Så detta snurrar i huvudet tillsammans med skolstressen Orvar och allmänna planeringar inför vänners födelsedagar och julen. (och han från i helgen som jag inte ska tänka på men det är ju som att inte tänka ordet krokodil; det blir bara en stor grej av ingenting). Konstigt nog känner jag mig ändå inte stressad, bara upprymd.

Nu ska jag avbryta pluggandet i bibblan för ett besök hos tandläkaren. Döden. Döööden. Jag har aldrig haft hål eller nåt sånt men jag är skiträdd att hon ska börja gnälla på mig för att jag har frätskador från kräkandet och att jag röker. Har inte hänt hitills men jag har ju inte varit på två år.
Jättelöjligt egentligen, hon är inte min mamma. Jag vet ju att båda sakerna är dåliga och det är bara mig själv jag skadar. Bah.

TVÅ VECKOR! Jag har klarat maten i två veckor och jag är så jävla stolt. Tror jag berättade det för alla jag såg på fyllan. Men hur som, detta har inte hänt på hur länge som helst och jag vågar säga att det är första gången sen jag var tolv år gammal som jag klarat maten och mått bra med hur jag ser ut. Helt fantastiskt vad lycklig jag är just nu. Nu satsar vi på en månad, då får jag tatuera mig har jag bestämt.

Inte för att det är så svårt att klara maten när man har så kul som jag har haft den senaste tiden (eller kanske är det det bra ätandet som har gjort allt kul?). Helgen var bland de bästa någonsin, en relativt lugn utekväll på fredagen följdes av plugg under lördagen. På kvällen begav jag mig till en kompis och spelade frågesportsspel på playstation med diverse andra människor och drack drinkar. Sen mötte vi upp lite fler och gick till Strand och dansade sönder oss själva och sen hem till mig för efterfest som slutade vid sju på morgonen. Vodkashots klockan sex är en underbart bra idé. Efterfesten slutade knappast alls för mig för en kille som jag lärde känna för nån vecka sen stannade kvar och kramade mig hela dagen. Helt underbart, vi vägrade gå upp och låg och kramades och såg på hur solen gick upp och sen ner igen. Det var precis vad jag behövde, att bara ligga och prata om våra liv. Jag tror inte att varken han eller jag är inställd på att det ska bli något mer än att vi kommer att fortsätta att vara vänner, dels för att ingen av oss letar efter nåt sånt och dels för att han är ganska mycket äldre än mig. Och just det gjorde det ännu bättre, dagen följdes inte av massa nojja om han kommer att ringa igen eller om saker gick för fort utan det stannade vid att vara en väldigt fin grej.

Till slut släpade vi oss upp och gick för att möta en kompis till mig för att se på filmvisning på Hallongrottan men vi kom för sent, så vi tre gick och åt och bakisgnällde istället. Sen gick jag hem och ramlade in i bakiskoman igen. Gahhh..

Varit vaken i sisådär fyra timmar. Ätit ca 100 kalorier. Oh the joy. Jag tror verkligen inte att det är psykiskt för jag försöker äta, dricker chaite med sojamjölk och honung istället för vatten och sitter nu och kämpar med ett äpple. Men jag mår illa av bara tanken. Undviker att äta lunch med klassen för jag pallar inte lukten av mat ens en gång. Känslan påminner mig om veckorna runt min födelsedag i somras då jag precis fått veta att mitt ex träffat en annan, och jag trodde fortfarande att jag var kär i honom då. Då låg jag i två veckor och bara grät och kunde inte äta alls. Varje gång jag försökte så fick jag en bild av de två tillsammans och mig sittandes här ensam och ätande. Bilderna gjorde mig illamående och jag kunde knappt få i mig nåt alls. Men den här gången har jag inget att vara ledsen över, så jag fattar ingenting alls. Jag har tusen grejer i skolan och massa annat att göra, har definitivt inte tid att hålla på såhär!

Dagens, veckans, månadens roligaste: en tjej från min högstadieklass är med i Paradise Hotel. HAHAHAHAHAHA-HAHAHAHAHA! Nu måste man ju nästan titta. Eller nej ändå. Jag var så avundsjuk på den tjejen, snyggast i klassen och tusen vänner och killar. Hon var trevlig när man pratade med bara henne men så fort hennes vänner dök upp blev hon vassa blickar och hårda ord. Skulle vilja säga till femtonåriga jag att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Missförstå mig inte, jag ser inte ner på henne för att hon vill vara med på tv även om jag inte förstår det själv, men det är verkligen inte vad jag skulle vilja göra. Så jag skulle vilja säga till femtonåriga jag att det kommer att komma en dag när du är väldigt glad att du är dig själv och inte hon, oavsett hur vacker hon var i nian.

I förrgår kom jag på att jag inte haft mens på sex veckor. Nog för att jag har oregelbunden mens men sex veckor är tillräckligt för att göra till och med mig paranoid. Så jag ägnade en dag åt att föreställa mig ett litet elakt barn i min mage. Det värsta var att tänka på samtalet med vem man nu pratar med när man vill ta ett piller och sluta vara gravid. "Vem är pappan?" "Eehh, det är antingen mitt ex eller hans kompis"

HAHAHAHA! Hur bra låter det? Killen jag gillade väldigt mycket för ett tag sen är alltså en kompis till mitt ex, och nu ska de tydligen dela lägenhet i vår. Prefekt, jag kanske ska presentera dem för andra jag har legat med och så kan alla bo i ett stort hus tillsammans? Väldigt praktiskt.

Hur som, tillbaka till graviditetsparanoian. Jag köpte ett test i mataffären och kissade på det (och på min hand) och ägnade fem ångestfyllda minuter åt att stirra på ett litet blått streck. Men det blev inte två streck = inget elakt foster i magen. Tack så mycket. Borde ligga med någon för att fira kanske?

Jag har fått extrem rutin på mitt liv, nästan lite skrämmande. Går upp vid sex, skola från åtta till tio, biblioteket till tre i alla fall, träffar någon och pratar bort lite tid, hem, tränar kanske, äter middag och somnar vid tio/elva. WTF?
Aja, jag klagar inte. Kan vara skönt att ha det så här ett tag.
Maten har gått jättebra, jag drömmer om att ha tio dagar i rad märkta med B (för bra, fantasin flödar) i min kalender. Då får jag en ny klänning tror jag bestämt.