Fars dag
Idag är det fars dag som ni vet. Det borde kanske göra mig ledsen men nej inte egentligen. När jag tänker efter har jag haft fler fars dagar utan pappa än med, han dog ju när jag var tio. Och jag känner inte igen mig i beskrivningarna i enkäterna över hur en bra pappa ska vara. Hade jag svarat på en sån som liten och varit ärlig vilket jag aldrig hade vågat, så hade svaret nog bara varit en sak. En bra pappa ska vara en nykter pappa. För även om min pappa ville väl och egentligen var en bra person så raseras alla snälla ord och alla presenter när man ser honom full och elak och ser sin mamma gråta för att hon skäms. Då går det inte att vara en bra pappa, även om man är nykter 90 procent av tiden.
Fars dag får mig mer att tänka på morfar. Han fanns alltid där, behandlade mig som en femåring när jag var sexton och köpte godis i prasslande påsar, blev olycklig om jag åt en bulle istället för två när vi fikade. Hans favorittrick var att jaga mig runt huset med en diskborste och skvätta vatten på mig, speciellt när jag precis gjort mig i ordning för att gå ut. På nyår stod han på min mosters balkong och slängde smällare på ungdomarna vid busshållplatsen, när de blev arga gömde han sig bakom räcket och viftade med käppen. Han var gammal, föddes 1908 och hörde ingenting utan hörapparat. Ett av mina starkaste minnen är när jag ramlade från en gunga och slog i huvudet så att det började blöda; han var på andra sidan parken och rusade direkt över. Han sprang, enda gången i mitt liv jag sett honom göra annat än vandra långsamt med sin käpp. Och just det var han för mig, den som trotsar dåliga onda ben och springer så fort han kan när jag behöver honom.
Morfar växte upp på en gård i Småland, de var tolv syskon och hade nästan inga pengar. När min mamma tog studenten grät han för hon var den första i släkten som gjort det. Han hann aldrig se mig ta studenten men jag vet att han var stolt över mig, och hade varit det ännu mer nu.
Min morfar dog vid 96 års ålder, julen när jag var sjutton. Han var frisk och bodde hemma tills en månad innan. Jag träffade honom aldrig den sista tiden, jag vågade inte och mamma sa att han nog inte ville att jag skulle se honom så heller. Han ville vara den starka i mina ögon, och det var han och det är han. Det är honom jag tänder ett ljus för ikväll, min superhjälte.
Fars dag får mig mer att tänka på morfar. Han fanns alltid där, behandlade mig som en femåring när jag var sexton och köpte godis i prasslande påsar, blev olycklig om jag åt en bulle istället för två när vi fikade. Hans favorittrick var att jaga mig runt huset med en diskborste och skvätta vatten på mig, speciellt när jag precis gjort mig i ordning för att gå ut. På nyår stod han på min mosters balkong och slängde smällare på ungdomarna vid busshållplatsen, när de blev arga gömde han sig bakom räcket och viftade med käppen. Han var gammal, föddes 1908 och hörde ingenting utan hörapparat. Ett av mina starkaste minnen är när jag ramlade från en gunga och slog i huvudet så att det började blöda; han var på andra sidan parken och rusade direkt över. Han sprang, enda gången i mitt liv jag sett honom göra annat än vandra långsamt med sin käpp. Och just det var han för mig, den som trotsar dåliga onda ben och springer så fort han kan när jag behöver honom.
Morfar växte upp på en gård i Småland, de var tolv syskon och hade nästan inga pengar. När min mamma tog studenten grät han för hon var den första i släkten som gjort det. Han hann aldrig se mig ta studenten men jag vet att han var stolt över mig, och hade varit det ännu mer nu.
Min morfar dog vid 96 års ålder, julen när jag var sjutton. Han var frisk och bodde hemma tills en månad innan. Jag träffade honom aldrig den sista tiden, jag vågade inte och mamma sa att han nog inte ville att jag skulle se honom så heller. Han ville vara den starka i mina ögon, och det var han och det är han. Det är honom jag tänder ett ljus för ikväll, min superhjälte.
Kommentarer
Trackback
