Good Girls Do Swallow
Läste boken Good Girls Do Swallow av australiensiskan Rachael Oakes-Ash precis. Vet inte helt vad jag tycke om den. Det är en berättelse om hennes egna ätstörningar som liknar mina på många sätt även om hennes gick väldigt mycket längre. Hon varvade i princip alla metoder man kan: anorexia, bulimi, hetsätning, träningsberoende. Det är väldigt skönt att läsa någons berättelse om hets, nästan alla andra ätstörningsböcker jag läst har handlat om anorexia och oftast om folk som blivit jättesjuka och vägt typ 30 kg. Men vad som stör mig med sådana här berättelser om att tillfriskna är att nästan hela boken handlar om när hon var sjuk, sen är det två kapitel på slutet om hur hon blev frisk. Varför är det alltid så? Visst att berättelser om svält och ätande ur soptunnor antagligen är mer spännande än berättelsen om att sluta göra det, men det är inte så intressant om man letar efter motivation. Jag vet redan att hets är en dålig idé liksom. Men mest gillade jag den för att den var skriven på australiensisk engelska med massa ord som jag glömt bort att de använder. Dud root, tuckshop, arvo, bikkie, bogan, esky..
