Väldigt vackra

Jag är min största fiende.

Detta har jag övertygat mig själv om angående killen i helgen:

1. På miniefterfesten var vi till slut fyra pers. Den andra tjejen som var där, en av mina bästa vänner, fick mens och blev överlycklig eftersom hon nojjat över att vara gravid. Därför övertygade jag mig själv idag om att killen säkert egentligen gillade henne men stannade med mig eftersom hon hade mens och det alltså inte kunde hända nåt. (att han och jag bara hånglade och kramades, vilket man mycket väl kan göra fast man har mens, räknar jag bort på nåt logiskt vis).
2. Om det inte var på det viset så tycker han i alla fall säkert att jag är tokäcklig efter att ha sett mig bakfull med äcklig andedräkt.

Grejen är att de här nojjorna har ingenting att göra med honom, jag tror inte ens att jag gillar honom på det viset. Jag nojjar för att jag inte kan stå ut med tanken på att någon inte gillar mig, så jävla patetiskt osäker är jag. På köpet dömer jag ju också ut honom helt som person och tänker att han går hem med vem som helst och att han är en av de idiotiska killarna som tror att tjejer inte har några kroppslukter över huvud taget. Och det vet jag att han inte är.

Så varför gör jag illa mig själv med att tänka massa saker som egentligen inte spelar någon roll eftersom jag ändå inte vill att det ska bli nåt mellan honom och mej? Varför försöker jag skjuta mitt självförtroende ännu mer i sank? Varför låter jag mig inte känna mig glad efter en fin helg, och acceptera att jag kanske inte är motbjudande i sån hög grad som jag tror?