Väldigt vackra

Januari: Började mitt liv i Stockholm igen och började plugga juridik

Februari: fick rosor från pojkvännen jag fortfarande hade och hatade att han var kvar i Australien

Mars: minns i princip inget ifrån den här månaden men jag åkte till Örebro och hälsade på fin vän och tittade på ankor i snön. Och jag startade den här bloggen.

April finns det inga bilder ifrån. Jag fick tillbaka min första tenta och hade totalångest för att jag inte fick högsta betyg, jag gjorde slut med min pojkvän efter drygt två år och jag visste ingenting längre.

Maj: livet kom igång igen, jag fick tron på att vara glad och klara av maten tillbaka. Kryssning med klassen, myskvällar med vänner och de första ölen på uteserveringar.

Juni: sommaren började och den var synonym med Fredhällsklipporna. Solande på dagarna, vindrickande på kvällarna. Eller som på bilden, random lekande och gnällande med bästa vännen.

Juli: fyllde 22 och total svacka när exet blivit kär i någon annan. Men mest lyckliga dagar med de bästa jag vet och nätter då jag stannade uppe och tittade på soluppgången och skrattade för mig själv för att världen var så vacker. Juli var warszawa och sangria i parken utanför mitt hus.

Augusti: Exet kom till stockholm och det blev en vecka av förvirring innan jag flydde till regnigt Way Out West och skrattade bort problemen. Skolan började och jag insåg att jag saknat den.

September: Dansade som fasiken, pluggade som fan och träffade en kille som skulle visa sig vara ett svin. Ägnade alldeles för mycket tid åt att röka i mitt fönster och hata livet

Oktober: Pluggade otroligt mycket och hatade min klass. Satt mest hemma och pysslade när jag inte var i bibblan.

November: London London London. Minns inget mer av den månaden än den otroliga tryggheten i London med några av de finaste jag vet. Efter det har maten gått otroligt mycket bättre och jag litar på att folk tycker om mig nu

.

December: total trötthet och depp när snön kom och jag ville gå i ide men månaden hämtade upp sig och att det slutade fint vet vi redan. Firar med en bild under min kjol som någon tog vid åtta på nyårsmorgonen.

Veckan har varit tråkig och stressig, ett grupparbete om personuppgiftslagen skulle in och det slutade med att jag skrev i princip hela själv eftersom min grupp sög och den enda som jag tycker om i gruppen blev sjuk. Vi presenterade det genom ett seminarie där varje person fick poäng efter hur mycket det pratade och resten av min grupp använde det jag kommit på plus gav mig onda blickar om argumenten jag skrivit när de hellre latat sig inte höll. JEII. Måste bli bättre på att delegera, mycket är mitt fel eftersom jag alltid vill ha kontroll och fixa själv. Men surt känns det när jag la tre gånger så mycket tid och energi på det som de andra och de ändå får poäng för det. Bajs.

Kursen jag gör nu är skitsvår och ostrukturerad och jag har haft panik hela veckan för hur jag ska klara tentan. Tyvärr får paniken mig inte att plugga mer utan det slutar med att jag ligger hemma på golvet och tänker på hur korkad jag är. MEN saker blev bättre igår när jag fick tillbaka resultatet för tentan i Europarätt som jag hade innan jul. Jag var jättenervös för den var skitsvår och kände inte att jag hade koll på allt, svamlade en del i svaren. Så kom resultatet: 93 % rätt vilket ger ett stort fett AB. Jag är så sjukt stolt. Nu har jag läst fem kurser och fått AB (högsta betyget, oftast 90 % eller över) på tre och precis under AB, vilket ger ett BA, på de andra två. På ingen tenta har jag varit under 80 % rätt, och det är faktiskt jävligt bra gjort. Jag måste inse att de bra resultaten inte är någon slump, jag är faktiskt bra och jag förtjänar dem.

Idag sitter jag i skolan och pluggar, det går mycket bättre när självförtroendet har kommit igen. Vid två ska jag in till stan och träffa Y, en tjej jag aldrig träffat men faktiskt lärt känna igenom den här bloggen. Nervöst som fan men det är en sjukt fin tjej så det ska nog gå bra, bara vi känner igen varandra! Och ikväll är det fest med alla de bästa + killen jag gillar. Life is good.

Maten går också skitbra, har inte behövt tänka på den alls det här året. Vilket  ibland leder till att jag glömmer bort att äta men då trycker jag i mig mat utan ångest när jag kommer på det. Har till och med börjat gilla hur min kropp ser ut. Jag tycker om mina breda axlar, insvängda midja och kurviga lår. Det är så jag ska se ut liksom.  PEPP!

Igår var min finaste bästa vän hemma och drack te och vi kramades och pratade och tittade på filmer ifrån nyår. Precis efter tolvslaget när vi kommit in och spelar Marit Bergmans "This is the year" och alla är charmigt vinglada och alla har samma nyårslöfte: att fira nästa nyår tillsammans igen. Det är så fint och jag blir så glad. Och även om vi spelar This is the year varje år och lovar att året ska bli det bästa någonsin så är det här första året jag tror på det. Nytt decennium. Jag fick mina ätstörningar när jag var tolv år, alltså år 2000, och har burit med mig dem ända sen dess. Nu är det slut. 2009 var inget fantastiskt år egentligen; jag kom hem till Sverige och hamnade i vardagslunk, stressade i skolan och gjorde slut med honom jag skulle vara med för evigt. Men 2009 var också året då jag prioriterade mig själv högre än ett förhållande som drog ner mig, bytte trygghet i kärlek mot äventyr med vänner och insåg vad jag vill göra med mitt liv. Om 2009 var en förberedelse så är 2010 det året när allt ska sättas i rörelse, jag är trygg och jag tycker om mig själv. Vågen står dammig och bortglömd i ett hörn, maten äts de flesta dagar utan tankar eller ångest. 2010 ska jag inte kräkas och inte gråta framför spegeln, och för en gångs skull är det inte bara en önskan eller ett löfte utan så jag verkligen tror att det kommer att bli. Det kommer säkert att vara massa jobbiga saker i år med för 366 dagar (är ju skottår) är en lång tid, men för en gångs skull känner jag mig stark nog att ta mig igenom det. Nu i vår ska jag läsa utbildningens tuffaste kurs samtidigt som jag läser franska på kvällarna men jag känner mig inte rädd eller stressad bara full av förväntan. Mitt liv, min sociala förmåga och min intelligens har fått stå tillbaka för ångest och matbrist alldeles för länge, nu är det dags att visa vad jag går för. För jag slösar inte bort ett decennium till, inte en chans.

• Ägnade morgonen åt att nojja över att killen ifrån nyår ville sova igår kväll istället för att, som jag smsade och föreslog, komma till våra gemensamma vänner och se på film.
• Sen ringde han och ville gå på bio samma kväll, ägnade följande timme åt att nojja över att jag är för ful för att ses.
• Några lugna timmar när jag fikade med en vän, förutom när jag provade en klänning på Beyond Retro som jag inte kom i och nojjade ett tag över att jag är tjock.
• Pluggade lite när jag väntade på att träffa upp killen och nojjade över att jag är korkad som inte kan vad jag borde,
• Bio och middag var helt fria från nojjor, eller nja ganska i alla fall. Med honom är jag den jag vill vara. Men sen skildes vi åt för en halvtimme sen utan något mer än en puss på kinden och så börjar nojjorna om igen.

Jag ägnade dagen åt att vara sjuk och eländig. Men eftersom jag hade jeans för första gången på sisådär ett halvår tänkte jag att det var  värt ett foto. Börjar inse att det faktiskt ser okej ut när jag har byxor.

Sen tänkte jag att man inte är mer pepp än man gör sig så jag svidade om till nyårsklänningen och lekte lite med den. Ny och fin från Beyond Retro, jag älskar.

Men sen ropade min gamla studentklänning på mig att den ville ut, har ju knappt haft den på fyra, snart fem år. Kanske blir det den i morgon? Den är lite för fancy för en vanlig utekväll så borde väl passa på när jag har chans att ha den. Den frasar så fint när man går.

Märks det att jag har en ny fantastisk systemkamera som är väldigt rolig att leka med? Annars är jag miserabel och tycker synd om mig själv: jag är sjuk, pluggar inte som jag borde, bråkar med mitt ex och funderar på att säga upp kontakten, vill mest ha en kram osv osv osv. Nya året måste bli bättre. Mitt enda nyårslöfte är att sluta kräkas och det har jag förberett mig för genom att stå med huvudet i toaletten varje dag den här veckan. Peppen.

Det känns som om jag har våldtagit mig själv.
Jag ville inte ha sex i söndags, kände det när vi hånglat ett tag. Men jag gjorde det ändå, tänkte att det är ju jobbigt att säga nej nu, har man sagt A får man säga B typ. Är ju helt sjukt i huvudet men det var så jag tänkte, vilket har gjort att jag har mått skit hela veckan och får rysningar varje gång jag tänker på killen, som i sin tur absolut inte gjort det minsta fel. Från hans synvinkel var jag på hela tiden och han fattade nog ingenting när jag efteråt betedde mig som om jag ville dö. Att bli tvingad till sex mot sin vilja är våldtäkt men jag gjorde det mot mig själv. Har jag så lite respekt för min egen kropp att jag känner mig tvingad att ge den till vem som helst som vill ha den? Inte helt men nog lutar det lite ditåt.

Pratade med en kompis om det, hon har gjort samma grej flera gånger. Trots att hon egentligen inte njuter av sex så har hon det ändå för att killen vill, vilket såklart gör det ännu svårare att känna nån lust över huvud taget. Vi pratade om att det känns fel att som tjej säga nej eftersom man då blir en sån tjej som inte har någon egen lust och som kräver tio dejter innan hon gör något. Men det är ju helt fel att tänka så, i strävan efter att visa att tjejer har lika mycket lust som killar så glömmer vi att lyssna på oss själva och se om vi verkligen vill.
Får väl bara be om ursäkt till mig själv och lova att aldrig göra det igen.

Varje gång jag går in på blogg.se så blir jag så irriterad. Är detta verkligen vad vi bryr oss om? Let's dance, melodifestivalen, modebloggar osv osv osv. Bloggar är en fantastisk möjlighet för alla att skriva om vad de vill och läsa om vad de vill och så väljer vi detta?? Jag är inte heller nåt bra exempel för min blogg handlar ju bara om mig själv och mitt gnäll men det finns de som skriver om intressanta och viktiga saker, varför hamnar inte de på första sidan? Just nu händer massor av sjukt viktiga och intressanta saker både i Sverige och omvärlden och ingen jävel bryr sig. Nya EU-fördraget trädde ikraft igår, Demanjuk ställs inför rätta för hans brott under förintelsen, det drar ihop sig mot valår i Sverige, klimatmötet i Köpenhamn är om några dagar. Och så gnäller folk på att politiker fattar fel beslut men har de själva nån jävla aning om nånting alls? NEJ det har de inte. Väldigt få av mina vänner har den minsta koll på vad nya EU-fördraget innebär och varför det är viktigt, hur ska de då kunna göra ett bra och övertänkt val i nästa Europaparlamentval? Om de ens röstar that is.

Nej nu ska jag dyka ner i böckerna igen.

Efter att ha lyckats med konststycket att helt nykter hångla upp en kompis som jag trodde att jag hade känslor för (tills jag kysste honom och tänkte på någon annan) så känns det som att jag har fått nog för ett litet tag. Att hångla och ligga med random människor har varit jättekul under hösten men nu ger det mig inte så jävla mycket. Okej nu lät det som att jag har gått helt över styr men nä, har strulat med kanske.. fem? Inte mer. Inte för att jag vill ha ett förhållande heller, jag vill bara vara med mig själv och mina vänner.

Hela grejen med min kompis hände i söndags och i måndags vaknade jag med total ångest, sömnbrist och självhat vilket ledde till för lite pluggande och för mycket ätande. Inte bra MEN första dagen det hänt på tre veckor. Så jag förtjänar ändå applåder, och om allt går bra resten av veckan så har jag haft den bästa månaden på i alla fall fem år. Känns jävligt bra.   

Läste boken Good Girls Do Swallow av australiensiskan Rachael Oakes-Ash precis. Vet inte helt vad jag tycke om den. Det är en berättelse om hennes egna ätstörningar som liknar mina på många sätt även om hennes gick väldigt mycket längre. Hon varvade i princip alla metoder man kan: anorexia, bulimi, hetsätning, träningsberoende. Det är väldigt skönt att läsa någons berättelse om hets, nästan alla andra ätstörningsböcker jag läst har handlat om anorexia och oftast om folk som blivit jättesjuka och vägt typ 30 kg. Men vad som stör mig med sådana här berättelser om att tillfriskna är att nästan hela boken handlar om när hon var sjuk, sen är det två kapitel på slutet om hur hon blev frisk. Varför är det alltid så? Visst att berättelser om svält och ätande ur soptunnor antagligen är mer spännande än berättelsen om att sluta göra det, men det är inte så intressant om man letar efter motivation. Jag vet redan att hets är en dålig idé liksom. Men mest gillade jag den för att den var skriven på australiensisk engelska med massa ord som jag glömt bort att de använder. Dud root, tuckshop, arvo, bikkie, bogan, esky..

Jag är min största fiende.

Detta har jag övertygat mig själv om angående killen i helgen:

1. På miniefterfesten var vi till slut fyra pers. Den andra tjejen som var där, en av mina bästa vänner, fick mens och blev överlycklig eftersom hon nojjat över att vara gravid. Därför övertygade jag mig själv idag om att killen säkert egentligen gillade henne men stannade med mig eftersom hon hade mens och det alltså inte kunde hända nåt. (att han och jag bara hånglade och kramades, vilket man mycket väl kan göra fast man har mens, räknar jag bort på nåt logiskt vis).
2. Om det inte var på det viset så tycker han i alla fall säkert att jag är tokäcklig efter att ha sett mig bakfull med äcklig andedräkt.

Grejen är att de här nojjorna har ingenting att göra med honom, jag tror inte ens att jag gillar honom på det viset. Jag nojjar för att jag inte kan stå ut med tanken på att någon inte gillar mig, så jävla patetiskt osäker är jag. På köpet dömer jag ju också ut honom helt som person och tänker att han går hem med vem som helst och att han är en av de idiotiska killarna som tror att tjejer inte har några kroppslukter över huvud taget. Och det vet jag att han inte är.

Så varför gör jag illa mig själv med att tänka massa saker som egentligen inte spelar någon roll eftersom jag ändå inte vill att det ska bli nåt mellan honom och mej? Varför försöker jag skjuta mitt självförtroende ännu mer i sank? Varför låter jag mig inte känna mig glad efter en fin helg, och acceptera att jag kanske inte är motbjudande i sån hög grad som jag tror?

Konstig vecka.
Hade världens mest utdragna baksmälla sen i lördags: trött på söndagen, illamående på måndagen och dagen-efter ångest på tisdagen. Men samtidigt har jag lyckats vara otroligt organiserad; pluggat till sju varje dag och sen åkt hem och städat och ringt vänner. Mycket imponerande för att vara jag.

Igår stod jag hela kvällen och bakade kakor, ska ha överraskningsfest för mamma på lördag och bakade tårtbottnarna igår och frös in. Måste ju funka? Jag är otroligt pepp på hela grejen; har snott hennes vänners telefonnr och fått dem att komma och släkten flyger in från Norge. Och hon anar ingenting alls. Det absolut bästa kommer att bli att se hennes min när hon kommer in genom dörren och ser sådär 20 pers i sin hall. Vi gör aldrig sånt här i min släkt och jag tror inte att hon skulle förställa sig att jag skulle kunna fixa nåt sånt här helt själv.

Däremot börjar jag bli sjukt stressad gällande maten, hur i helvete ska jag ensam kunna komma upp med en middag för 20 pers? Har fått en vän att komma och hjälpa mig under dagen och min morbror och hans familj kommer också dit tidigare men jag måste ändå komma på allt och försöka få ihop pengarna till det. Vegetariskt all the way blir det men det får de stå ut med.

Så detta snurrar i huvudet tillsammans med skolstressen Orvar och allmänna planeringar inför vänners födelsedagar och julen. (och han från i helgen som jag inte ska tänka på men det är ju som att inte tänka ordet krokodil; det blir bara en stor grej av ingenting). Konstigt nog känner jag mig ändå inte stressad, bara upprymd.

Nu ska jag avbryta pluggandet i bibblan för ett besök hos tandläkaren. Döden. Döööden. Jag har aldrig haft hål eller nåt sånt men jag är skiträdd att hon ska börja gnälla på mig för att jag har frätskador från kräkandet och att jag röker. Har inte hänt hitills men jag har ju inte varit på två år.
Jättelöjligt egentligen, hon är inte min mamma. Jag vet ju att båda sakerna är dåliga och det är bara mig själv jag skadar. Bah.

TVÅ VECKOR! Jag har klarat maten i två veckor och jag är så jävla stolt. Tror jag berättade det för alla jag såg på fyllan. Men hur som, detta har inte hänt på hur länge som helst och jag vågar säga att det är första gången sen jag var tolv år gammal som jag klarat maten och mått bra med hur jag ser ut. Helt fantastiskt vad lycklig jag är just nu. Nu satsar vi på en månad, då får jag tatuera mig har jag bestämt.

Inte för att det är så svårt att klara maten när man har så kul som jag har haft den senaste tiden (eller kanske är det det bra ätandet som har gjort allt kul?). Helgen var bland de bästa någonsin, en relativt lugn utekväll på fredagen följdes av plugg under lördagen. På kvällen begav jag mig till en kompis och spelade frågesportsspel på playstation med diverse andra människor och drack drinkar. Sen mötte vi upp lite fler och gick till Strand och dansade sönder oss själva och sen hem till mig för efterfest som slutade vid sju på morgonen. Vodkashots klockan sex är en underbart bra idé. Efterfesten slutade knappast alls för mig för en kille som jag lärde känna för nån vecka sen stannade kvar och kramade mig hela dagen. Helt underbart, vi vägrade gå upp och låg och kramades och såg på hur solen gick upp och sen ner igen. Det var precis vad jag behövde, att bara ligga och prata om våra liv. Jag tror inte att varken han eller jag är inställd på att det ska bli något mer än att vi kommer att fortsätta att vara vänner, dels för att ingen av oss letar efter nåt sånt och dels för att han är ganska mycket äldre än mig. Och just det gjorde det ännu bättre, dagen följdes inte av massa nojja om han kommer att ringa igen eller om saker gick för fort utan det stannade vid att vara en väldigt fin grej.

Till slut släpade vi oss upp och gick för att möta en kompis till mig för att se på filmvisning på Hallongrottan men vi kom för sent, så vi tre gick och åt och bakisgnällde istället. Sen gick jag hem och ramlade in i bakiskoman igen. Gahhh..

Varit vaken i sisådär fyra timmar. Ätit ca 100 kalorier. Oh the joy. Jag tror verkligen inte att det är psykiskt för jag försöker äta, dricker chaite med sojamjölk och honung istället för vatten och sitter nu och kämpar med ett äpple. Men jag mår illa av bara tanken. Undviker att äta lunch med klassen för jag pallar inte lukten av mat ens en gång. Känslan påminner mig om veckorna runt min födelsedag i somras då jag precis fått veta att mitt ex träffat en annan, och jag trodde fortfarande att jag var kär i honom då. Då låg jag i två veckor och bara grät och kunde inte äta alls. Varje gång jag försökte så fick jag en bild av de två tillsammans och mig sittandes här ensam och ätande. Bilderna gjorde mig illamående och jag kunde knappt få i mig nåt alls. Men den här gången har jag inget att vara ledsen över, så jag fattar ingenting alls. Jag har tusen grejer i skolan och massa annat att göra, har definitivt inte tid att hålla på såhär!