Väldigt vackra

Landet kändes som en äckligt lång evighet men nu är jag hemma igen och kan väl trösta mig med att ha gjort mamma glad genom att följa med.
Att vara på landet med min släkt är i princip att sitta och läsa böcker hela dagarna och titta på tv på kvällarna. Kanske en promenad däremellan. That's it, jag skojar inte. Vilket såklart leder till att jag blir frustrerad och äter för att fylla tiden, vilket ger mig ångest som gör mig handlingsförlamad och osv osv. Kom på att det bästa försvaret var att sova så det gjorde jag en del. Men klarade mig utan stora katastrofer.

Annars har helgen varit ett enda surrande av tankar. Ska jag göra slut med min pojkvän eller inte?
Jag orkar inte tänka mer för svaret kommer inte fram, fast det måste finnas där inne i hjärnan nånstans. Sådana här beslut för väl människor att växa men jag vill inte växa jag vill bara somna och lämna beslutet till någon annan.
Any takers?