Väldigt vackra

Tack för era kommentarer, det värmer otroligt mycket. Jag har nog lyckats vända saker nu, från fredag och framåt har det gått mycket bättre. Jag har haft en otroligt kul helg, och har inte alls pluggat som jag borde. Men det var det värt. Igår var jag på en fest på Lappis, ett studenhem vid Stockholms Universitet. Det var sjukt kul, mycket mer folk än jag gissat. Jag gick dit med mitt ex och massor av hans vänner, mest andra utbytesstudenter. Där var också några av hans svenska vänner, som han känner igenom en vän till mig. Jag kände verkligen igen en av dem, och det visade sig vara en kille som jag dejtade väldigt kort när vi var sjutton, arton. Så fort vi började prata slutade vi inte och när vi gick och dansade så kysste han mig. Följde med honom hem och det var jävligt bra och vi har inte sagt nåt om att ses igen även om det är stor sannorlikhet att vi gör det eftersom vi hänger med samma människor. Kanske blir han lite förvirrad eftersom jag hänger med mitt ex så mycket, men det finns faktiskt inga känslor kvar där och ingen av oss blir svartsjuk när den andra hittar någon. Hur som helst hoppas jag att vi ses igen, det var ingen fyllegrej och jag kände mig glittrig och lycklig hela kvällen. Det var ett tag sedan jag kände så. (Att det var jäkligt bra sex för att vara med någon jag inte är kär i gör ju inte saker värre.)

De senaste dagarna har jag ätit tokmycket. TOKMYCKET. Hetsmycket men inte med någon känsla av hets, mer en känsla av hopplöshet. När tankarna fastnar på att äta så tröttnar jag och tänker jamen då sätter jag väl i mig skiten då. Skit skit skit. Det gick lite bättre idag men sen åt jag typ en burk tahini = lika mycket som att äta en flaska olja ungefär. Vad jag verkligen vill är att gömma mig och inte träffa någon men vad som är bäst för mig är att träffa massa folk och försöka distrahera mig så mycket som möjligt.

Så jättefina människor som läser här, lite peppande ord vore underbart just nu. Och råd, behöver verkligen råd.

Jag såg en dokumentär om en tjej som hade en oförklarlig smärta i benet. Det var inget fysiskt fel på henne men hennes hjärna hade fått för sig att benet gjorde fasansfullt ont varje gång hon rätade på det. Enda sättet att bota det var genom att gång på gång räta ut hennes ben och låta henne genomlida smärtan, låta henne hantera den och lära sin hjärna att det inte är okej att göra ont. Hon kunde inte ge efter och gråta eller skrika, utan måste bearbeta det hela tiden. Och till slut funkade det, efter månader och månader.

Jag känner att jag ger en väldigt positiv bild av mig själv i bloggen den senaste tiden. Det känns inte så i verkligheten. Jag har kommit så långt under sommaren men jag har inte kraft att försöka mer, att försöka helt ensam. Om ingen längre ser något i en värt att älska, att vara kär i, hur vet man då att det finns där? Att någon annan kommer att upptäcka det en dag?

Var att skippa planerad resa till uppsala igår kväll och stanna hemma, äta glass och titta på VM. Jag skulle ha åkt till en kompis och gått på en annan kompis klubb, och hade sett fram emot det ett tag. Men peppen infann sig aldrig, jag har varit ute de tre tidigare dagarna och hade varken råd eller lust. Så satte mig själv först och stannade hemma. Jätteskönt och i morse kände jag mig piggare och gladare än jag gjort på länge.

Igår var jag ute och drack vin med en av mina bästa vänner, han gillar rött och jag vitt så vi kompromissade med rosé. Idag var riktigt äckligt opepp, jag var hemma och gjorde ingenting och hade klibbande ångest, ångest som inte blir helt överväldigande utan bara finns där i bakgrunden som ett dåligt samvete. Kedjerökte i mitt fönster och mumlade "ångest är bara en känsla, den kan inte skada mig", betraktade min kropp i spegeln och för första gången på en månad verkade den groteskt fet.
Sen blev jag trött på att vara miserabel och ringde mitt ex, åkte in och träffade honom och massa andra utbytesstudenter han hittat under dagen. Så nu är det ett kort stopp hemma innan jag ska hem till en fransman och äta pizza. Pepp.

(nej bilden är ifrån förra veckan, så där ser jag inte ut när jag ska på middag utan när jag dricker absinth på Gärdet)

Jag har lite av en identitetskris känner jag, så mycket av min identitet har varit ätstörningen och nu försöker jag forma en ny. Det är inte helt lätt.

Under så lång tid har jag mått dåligt i perioder att jag har vant mig vid att gå runt och vänta på dem när jag mår bra, och nu när de inte kommer känns det som att jag går runt och väntar på något som aldrig händer. Det gör mig ... besviken? Låter konstigt men det känns så, och jag försöker nästan mana fram en deppig period av gammal vana. Jag antar att det går över när jag vant mig lite mer men nu känns det konstigt. Vem är jag? Och vad består livet av om det inte är en konstant kamp mot monster i hjärnan? För även om den kampen suger och är tröttsam så är den också spännande och man har aldrig tråkigt. Och dagarna när allt går bra är bättre än något annat. Jag pratade med en vän om det i helgen, om hur äckliga ätstörningar än är så finns det inte mycket som går upp mot det enorma lyckoruset en mindre siffra på vågen ger. När hela ens liv består av en enda kamp och man vinner i alla fall en delseger, inte mycket går upp mot den känslan. Såklart att jag insett att kampen inte är värd att kämpa och att det man förlorar är mycket mycket värre, men jag finner ändå mig själv längta tillbaka till de där stunderna av total jävla lycka.

För att komma med ännu en bokreferens så läste jag om Curtis Sittenfelds Man of my dreams för ett tag sedan. Hon är en av mina favoritförfattare även om just den boken inte alls är lika bra som hennes andra. Men i den finns ett stycke som verkligen fick mig att tänka till; huvudpersonen växte upp i ett hem med en pappa som var väldigt instabil och som utan förvarning kunde bli rasande för minsta lilla. Som vuxen har hon svårt att vara i relationer utan drama, relationer som bara är trygga och bra. Eftersom hennes uppväxt var så centrerad kring en uppgift; att hålla pappan på gott humör, så har hon svårt att förstå en tillvaro utan kamp, att stanna upp och bara vara nöjd. Det fick mig att tänka till eftersom jag hade en liknande uppväxt med en alkoholiserad pappa som kunde vara helt normal och nykter i veckor för att sedan bli - i ett barns ögon- läskig, arg och oberäknelig. Jag växte upp med en stor osäkerhet, jag kunde aldrig vara säker på hur pappa skulle vara och någonstans i mig var jag alltid på spänn, försökte alltid fixa till och ställa till rätta. Kan det ha något att göra med att jag när pappa inte fanns längre riktade all den spänningen och energin mot något jag kunde förändra; min vikt? Jag tror det och jag tror att det är därför jag har så svårt att slappna av och vara trygg. Trygg för mig är lika med tråkigt, jag vill ha stormiga relationer och drama överallt. Får jag inte det blir jag rastlös och tar ut all energin på mig istället. Finns det inget drama skapar jag ett genom att fokusera på vilken äckligt ful och tråkig person jag är.
Hur tar man sig ur sånt egentligen?

Vet inte om någon ser på So you think you can dance, jag brukar ha på det och städa samtdigt. Hur som hade de för några veckor sen en fantastisk dans på temat beroende. Främst kopplat till droger och liknande men jag kan verkligen relatera till ätstörningar också. Har sett den säkert hundra gånger nu och gråter varje gång. Men den får mig ändå att må bra, paradoxalt nog.
För övrigt var Way out west fantastiskt och jag fick vara med jättebra människor, se fina band som anthony and the johnsons, loney dear och lily allen och dricka massor av vin och äta falafel morgon och kväll. Och tror ni jag blev tjock och ledsen av det eller? Nähä såklart inte. Jag blev bara glad.



Fick en kommentar av Linn som skriver att författaren till boken jag pratar om nedan heter Geneen Roth, tack för det! och för alla fina kommentarer, det känns helt sjukt att få kommentarer i vad som väl egentligen är min dagbok. och väldigt bra.

När jag har kontakt med andra med ätstörningar önskar jag att jag kunde säga ett enkelt sätt att bli frisk på. Men nåt som fungerade för mig när jag var i hetsätningsperioden var en strategi jag läst om i en bok. Jag hittade boken längst in i ett bibilotek i Melbourne, tror den hette when food is love men är inte helt säker. Den var i alla fall skriven av en kvinna som var ganska överviktig, och som blivit det för att hon använt mat på fel sätt; som belöning, bekräftelse och kärlek. Hon löste det genom att istället för att banta börja äta exakt allt hon ville ha när helst hon ville det. Som en sorts konstant hets antar jag. I början gick hon upp jättemycket men efter ett tag började hennes hjärna märka att maten faktiskt inte kunde ge henne vad hon sökte, och suget avtog. När hon skrev boken var hon i princip normalviktig och det krävdes ingen kontroll för hennes del, hon ville bara inte längre.

Jag körde lite samma strategi. När jag kände mig trött, ledsen, ensam, ful eller vad det nu var och ville ha tusen kilo glass för att bota det så gav jag mig själv vad jag ville ha, samtidigt som jag mycket noga gav akt på mina egna känslor innan före och under. Jag åt onyttigheter varje dag men det blev ingen hets eftersom det förbjudna elementet var borta. Och efter ett tag registrerade hjärnan också att maten faktiskt inte hjälpte mot känslorna. Det gick inte direkt men det gick.
Det var otroligt svårt att släppa paniken över hur tjock jag skulle bli, att inte tveka på om det här var rätt eller inte. Jag gick upp men inte alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra, och nu har jag gått ner det mesta av det igen. Min kropp är snyggare och mer välproportionerad än den var innan jag började äta vad helst jag ville.

Jag tror att det här sättet var det enda jag kunde använt för att må bra, hade jag försökt få bort hetsningarna med kontroll av något slag så hade suget alltid funnits där. Nu känns det som att maten har förlorat all annan betydelse än att vara näring och gott. Säkert kommer jag att få återfall men jag tror ändå att den här vägen var den bästa för mig.

Ledsen att jag inte skrivit. Sanningen är väl att jag har haft för mycket att tänka på som jag verkligen inte ville tänka på, och därför inte ville skriva ned, men samtidigt kunde jag inte skriva om annat. Massor av ångest för att mitt ex flyttat ifrån australien till stockholm, vi hade inte setts sen i december och då var vi tillsammans. Sen gjorde vi slut över telefon i april men lämnade ett fönster öppet för att bli tillsammans igen när han flyttade hit. Men så blev han kär i någon i Melbourne och kom över mig medan jag aldrig kom över honom. Nu är han här och fortfarande kär i henne han lämnade kvar, och vill inte vara annat än vänner.
Det gör ont ont ont men känns ändå mer okej än jag trodde. Vi känner varandra bättre än några andra och är fortfarande jättebra vänner. Hur det funkar logiskt förstår jag inte, vi borde hata varandra men det gör vi inte. 

Att träffa honom och se hans förvåning över hur bra jag mår, att jag är mycket gladare, piggare, snyggare och mer utåtriktad än förut var underbart och den bästa bekräftelsen jag kunnat få. För vet ni? Alla matmonster är borta. Kanske bara för ett tag kanske för alltid men allt jag vet är att jag aldrigt mått så bra som jag gör nu. Och det gör det lättare att acceptera att mitt ex inte är kär i mig längre, jag tar det inte som ett bevis på att jag är dålig.

När jag slutade uppdatera bloggen tänkte jag att jag skulle skriva igen när jag mådde bra. Och ser man på, det gör jag. Tidigare än jag trodde. Det känns som att det friska livet äntligen kan börja på allvar.