Identitetskris
Jag har lite av en identitetskris känner jag, så mycket av min identitet har varit ätstörningen och nu försöker jag forma en ny. Det är inte helt lätt.
Under så lång tid har jag mått dåligt i perioder att jag har vant mig vid att gå runt och vänta på dem när jag mår bra, och nu när de inte kommer känns det som att jag går runt och väntar på något som aldrig händer. Det gör mig ... besviken? Låter konstigt men det känns så, och jag försöker nästan mana fram en deppig period av gammal vana. Jag antar att det går över när jag vant mig lite mer men nu känns det konstigt. Vem är jag? Och vad består livet av om det inte är en konstant kamp mot monster i hjärnan? För även om den kampen suger och är tröttsam så är den också spännande och man har aldrig tråkigt. Och dagarna när allt går bra är bättre än något annat. Jag pratade med en vän om det i helgen, om hur äckliga ätstörningar än är så finns det inte mycket som går upp mot det enorma lyckoruset en mindre siffra på vågen ger. När hela ens liv består av en enda kamp och man vinner i alla fall en delseger, inte mycket går upp mot den känslan. Såklart att jag insett att kampen inte är värd att kämpa och att det man förlorar är mycket mycket värre, men jag finner ändå mig själv längta tillbaka till de där stunderna av total jävla lycka.
För att komma med ännu en bokreferens så läste jag om Curtis Sittenfelds Man of my dreams för ett tag sedan. Hon är en av mina favoritförfattare även om just den boken inte alls är lika bra som hennes andra. Men i den finns ett stycke som verkligen fick mig att tänka till; huvudpersonen växte upp i ett hem med en pappa som var väldigt instabil och som utan förvarning kunde bli rasande för minsta lilla. Som vuxen har hon svårt att vara i relationer utan drama, relationer som bara är trygga och bra. Eftersom hennes uppväxt var så centrerad kring en uppgift; att hålla pappan på gott humör, så har hon svårt att förstå en tillvaro utan kamp, att stanna upp och bara vara nöjd. Det fick mig att tänka till eftersom jag hade en liknande uppväxt med en alkoholiserad pappa som kunde vara helt normal och nykter i veckor för att sedan bli - i ett barns ögon- läskig, arg och oberäknelig. Jag växte upp med en stor osäkerhet, jag kunde aldrig vara säker på hur pappa skulle vara och någonstans i mig var jag alltid på spänn, försökte alltid fixa till och ställa till rätta. Kan det ha något att göra med att jag när pappa inte fanns längre riktade all den spänningen och energin mot något jag kunde förändra; min vikt? Jag tror det och jag tror att det är därför jag har så svårt att slappna av och vara trygg. Trygg för mig är lika med tråkigt, jag vill ha stormiga relationer och drama överallt. Får jag inte det blir jag rastlös och tar ut all energin på mig istället. Finns det inget drama skapar jag ett genom att fokusera på vilken äckligt ful och tråkig person jag är.
Hur tar man sig ur sånt egentligen?
Under så lång tid har jag mått dåligt i perioder att jag har vant mig vid att gå runt och vänta på dem när jag mår bra, och nu när de inte kommer känns det som att jag går runt och väntar på något som aldrig händer. Det gör mig ... besviken? Låter konstigt men det känns så, och jag försöker nästan mana fram en deppig period av gammal vana. Jag antar att det går över när jag vant mig lite mer men nu känns det konstigt. Vem är jag? Och vad består livet av om det inte är en konstant kamp mot monster i hjärnan? För även om den kampen suger och är tröttsam så är den också spännande och man har aldrig tråkigt. Och dagarna när allt går bra är bättre än något annat. Jag pratade med en vän om det i helgen, om hur äckliga ätstörningar än är så finns det inte mycket som går upp mot det enorma lyckoruset en mindre siffra på vågen ger. När hela ens liv består av en enda kamp och man vinner i alla fall en delseger, inte mycket går upp mot den känslan. Såklart att jag insett att kampen inte är värd att kämpa och att det man förlorar är mycket mycket värre, men jag finner ändå mig själv längta tillbaka till de där stunderna av total jävla lycka.
För att komma med ännu en bokreferens så läste jag om Curtis Sittenfelds Man of my dreams för ett tag sedan. Hon är en av mina favoritförfattare även om just den boken inte alls är lika bra som hennes andra. Men i den finns ett stycke som verkligen fick mig att tänka till; huvudpersonen växte upp i ett hem med en pappa som var väldigt instabil och som utan förvarning kunde bli rasande för minsta lilla. Som vuxen har hon svårt att vara i relationer utan drama, relationer som bara är trygga och bra. Eftersom hennes uppväxt var så centrerad kring en uppgift; att hålla pappan på gott humör, så har hon svårt att förstå en tillvaro utan kamp, att stanna upp och bara vara nöjd. Det fick mig att tänka till eftersom jag hade en liknande uppväxt med en alkoholiserad pappa som kunde vara helt normal och nykter i veckor för att sedan bli - i ett barns ögon- läskig, arg och oberäknelig. Jag växte upp med en stor osäkerhet, jag kunde aldrig vara säker på hur pappa skulle vara och någonstans i mig var jag alltid på spänn, försökte alltid fixa till och ställa till rätta. Kan det ha något att göra med att jag när pappa inte fanns längre riktade all den spänningen och energin mot något jag kunde förändra; min vikt? Jag tror det och jag tror att det är därför jag har så svårt att slappna av och vara trygg. Trygg för mig är lika med tråkigt, jag vill ha stormiga relationer och drama överallt. Får jag inte det blir jag rastlös och tar ut all energin på mig istället. Finns det inget drama skapar jag ett genom att fokusera på vilken äckligt ful och tråkig person jag är.
Hur tar man sig ur sånt egentligen?
Kommentarer
Trackback
