Väldigt vackra

Han var lång med svart hår, gröna ögon och australiensiskt uttal. Han kände alla, pratade i ett kör och var den första killen någonsin som gav mig komplimanger för min hjärna istället för mitt ansikte. Han pratade danska efter ett år i Danmark och visste allt om politik och historia och inget om konst och böcker. Vi bodde på samma studenthem i Melbourne; Menzies College som mer liknade en internatskola än en svensk studentkorridor. 400 studenter som åt tillsammans, festade tillsammans och levde tillsammans. Alla kände alla, temafester varje vecka och känslan av ett enda stort kollektiv.

Några veckor efter att jag kommit till Australien hade vi pub crawl genom en av Melbournes förorter. Temat var hatt och slips av någon anledning. Den kvällen pratade vi för första gången, han ägnade en timme åt att försöka lura mig att han var dansk. Minnena är dimmiga trots att jag återberättat det så många gånger; han hittade en cigg åt mig och böjde sig närmare, jag ville egentligen inte kyssa honom men tänkte att okej då. Dagen efter vaknade jag med ångest, men tacksam över att jag i alla fall sagt nej till att ta med honom upp på rummet.

Två dagar senare, en annan klubb men samma människor. Han var där, vi hade pratat lite sen sist  men jag ville inte ha med honom att göra. På dansgolvet är han plötsligt nära och innan jag vet vad som hände så kysser vi varandra. Fortfarande är det den bästa kyssen jag någonsin haft, det var ingen överdrift att säga att rummet snurrade och jag visste ingenting annat än hans mun mot min. Den natten satt vi vid Yarra River och väntade på soluppgången, pratade och pratade och hans hand i min. Dagen efter åkte vi med gemensamma vänner till en vegorestaurang nånstans, jag var livrädd och visste inte om vi skulle låtsas om vad som hänt natten innan. På vägen tillbaka sitter han bredvid mig i baksätet, utan att se på mig tar han min hand. Jag tittar rakt fram och försöker låta bli att skrika av glädje.

Vi sa ofta till varandra att vi var varandras motsatser. Han var öppen och utåtriktad där jag var inåtvänd, han pratade utan att tänka och jag tänkte för mycket. Han kunde göra vad som helst för att passa in, jag var alltid ovillkorligt mig själv. I början var det en fantastisk möjlighet att lära oss av varandra. Han vågade uttrycka sig själv mer, jag vågade bli mer social.

En av de saker som band oss samman var känslan av att vara lite bättre än alla runt om kring. Låter hemskt, men ska jag vara ärlig så var det så. De flesta på Menzies var ungdomar från landet som mest var intresserade av att dricka och flirta med varandra. Politik kunde andra bry sig om, jämställdhet fanns inte på kartan och böcker läste man när man var tvungen. Vi ville också dricka och flirta men visst kände vi oss lite lite bättre än de andra när vi gick på komedifestivaler, teater och diskuterade politik i timmar.

Men det var inte bara självgodhet och attraktion mellan motsatser, vi älskade verkligen varandra. Det var en bergodalbana hela tiden; enorm kärlek och bråk som slutade med dramatiska dörrsmällar och passionerade omfamningar. När vi började ta sönder varandra vet jag inte helt, kanske efter ett år. Men det smög sig på. Han började se ner på mig för att jag var blyg, kallade mig patetisk och blev arg. Jag gav igen med samma mynt. Kärnan var nog att vi inte förstod varandra totalt. Vi trodde att vi gjorde det; vi var totalt öppna mot varandra. Men vi förstod med hjärnan, inte med hjärtat, Kan man inte identifiera sig med varandras svårigheter så tror jag att man en dag slutar orka. Man försöker förstå men till sist låter den andras ångest bara som gnäll. Man biter ihop, säger fina ord och försöker igen. Så en dag orkar man inte längre och man börjar förakta den andras svagheter.

Vi försökte gång på gång, men bråken blev fler och de romantiska stunderna kändes mindre äkta. Jag försökte fly situationen genom att äta ännu mindre (om jag blir smal försvinner alla problem, då kommer vi att älska varandra igen) och en dag hittade jag av misstag en text han skrivit till sin pappa där han berättade att han varit otrogen mot mig. Då gick allt sönder och trots att vi var tillsammans i nära ett år efter det så blev det aldrig riktigt bra igen. Vi älskade fortfarande varandra otroligt mycket men för varje bråk dröjde det kortare och kortare tid tills nästa. Alla ord missförstods och förvreds till irritation.

Men vi älskade varandra, vi flyttade över hela jordklotet för att få vara nära. Först han, när mitt år i Australien var slut kom han till Stockholm i ett halvår på utbyte. När det var slut flyttade jag tillbaka till Melbourne och jobbade ett halvår, och när jag var tvungen att åka hem igen för att börja plugga så ordnade vi uppehållstillstånd åt honom i Sverige. Han var tvungen att läsa en termin till i Australien men vi intalade oss själva att vi skulle klara av det. Att ett halvår inte är så långt när vi varit tillsammans i över två år, att vi kanske till och med skulle ha det bättre när vi fått sakna varandra ett tag. Att gå igenom passkontrollen på Tullamarine Airport och se honom stå på andra sidan avspärrningen var en av de värsta sakerna jag någonsin gjort.

Sverige blev vardag och jag hamnade i ett nytt liv av återuppväckta vänskaper och juridikstudier. För första gången på tre år hade jag ett mål i mitt liv igen och det kändes underbart. Jag började slåss på allvar mot ätstörningarna. Allt blev bättre, och plötsligt insåg jag att det inte var bra trots att han inte var här, det var bra på grund av att han inte var här. Jag blev starkare, hade glömt bort hur social och glad jag kunde vara.

Jag gjorde slut över telefon, fanns ingen annan utväg. Han grät och jag med. Det gjorde så ont så länge. Han bestämde sig för att komma till Sverige till sommaren ändå, och vi tänkte båda att kanske kanske kanske kan vi bli tillsammans igen. Men innan han kom hit blev han kär i en tjej i Australien och det kändes som att göra slut på nytt fast ännu värre.

 Många säger att det tar halva den tiden man var ihop att komma över någon. Drygt ett år för mig alltså. Jag ville inte tro det då, ville inte tänka att det skulle ta sådan lång tid. Men jag tror att det på ett sätt är sant. Man slutar sakna tidigare men bitterheten sitter kvar. Nu är den äntligen borta, jag kan se alla fina saker vi ändå hade utan att för den skull vilja ha honom tillbaka. Han är i Sverige nu, han flyttade hit i augusti men glömde aldrig tjejen i Australien och just nu är hon här och hälsar på. Han flyttar nog tillbaka till Melbourne i sommar. Det är fortfarande inte lätt mellan oss, han vill vara vänner men jag vill inte. Ser inte poängen, vänner har jag tillräckligt och vi är ändå för olika. Det slutar oftast i bråk. Han är ett avslutat kapitel i mitt liv, ett kapitel som var jobbigt och underbart och hjärtslitande och som jag aldrig skulle vilja vara utan.