Minne
När jag var liten. Har tänkt på det på senaste tiden. Ett minne:
Jag hade pysslat uppe i mitt rum hela kvällen. Det var mörkt ute men inte så sent, tiden efter middagen men innan sömnen kröp sig på. Mamma stod i tvättstugan när jag kom ner för trappan från mitt rum, pappa satt i soffan med en öl på glasbordet framför sig. Jag gick till mamma först, visade stolt vad jag gjort: två medaljer i papper och silkespapper. Hennes var röd och rosa, pappas gul och svart som hans favoritfotbollslag. Världens bästa mamma, stod det på hennes. Världens bästa pappa på hans. Svart snirklig skrivstil, jag måste ha varit åtta eller nio år. Mamma tackar först för sin och kramar mig och säger hur bra jag är. När jag går för att lämna den andra till pappa får hon ett sorgset drag i ögonen men ler med munnen. Du är så fin, säger hon. Så himla fin.
När jag går in till pappa tänker jag fortfarande på mammas min, varför hon såg ut så. Som om pappa inte förtjänade sin medalj. Jag ger den till honom, han säger tack och lägger den på bordet. Den har nästan samma gula färg som hans ölglas. En gång smakade jag på hans öl när han inte såg, den hade samma färg som äppeljuice men smakade hemskt. Jag spottade tillbaka det i glaset och låtsades som ingenting. Än idag hatar jag öl.
Jag tror att det var första gången jag insåg att pappa faktiskt inte var världens bästa pappa. Att normala pappor inte var som han, och att mamma visste om det trots att vi aldrig pratat om det.
När jag vaknade nästa morgon låt pappas medalj kvar på samma ställe i vardagsrummet. Han hade inte ens tagit om hand den.
Ett eller två år senare hittade jag den och tog med den till kyrkan. La den på hans kista. Texten världens bästa pappa mitt ibland alla rosorna. Men det var inte sant då heller, och jag visste det.
Jag hade pysslat uppe i mitt rum hela kvällen. Det var mörkt ute men inte så sent, tiden efter middagen men innan sömnen kröp sig på. Mamma stod i tvättstugan när jag kom ner för trappan från mitt rum, pappa satt i soffan med en öl på glasbordet framför sig. Jag gick till mamma först, visade stolt vad jag gjort: två medaljer i papper och silkespapper. Hennes var röd och rosa, pappas gul och svart som hans favoritfotbollslag. Världens bästa mamma, stod det på hennes. Världens bästa pappa på hans. Svart snirklig skrivstil, jag måste ha varit åtta eller nio år. Mamma tackar först för sin och kramar mig och säger hur bra jag är. När jag går för att lämna den andra till pappa får hon ett sorgset drag i ögonen men ler med munnen. Du är så fin, säger hon. Så himla fin.
När jag går in till pappa tänker jag fortfarande på mammas min, varför hon såg ut så. Som om pappa inte förtjänade sin medalj. Jag ger den till honom, han säger tack och lägger den på bordet. Den har nästan samma gula färg som hans ölglas. En gång smakade jag på hans öl när han inte såg, den hade samma färg som äppeljuice men smakade hemskt. Jag spottade tillbaka det i glaset och låtsades som ingenting. Än idag hatar jag öl.
Jag tror att det var första gången jag insåg att pappa faktiskt inte var världens bästa pappa. Att normala pappor inte var som han, och att mamma visste om det trots att vi aldrig pratat om det.
När jag vaknade nästa morgon låt pappas medalj kvar på samma ställe i vardagsrummet. Han hade inte ens tagit om hand den.
Ett eller två år senare hittade jag den och tog med den till kyrkan. La den på hans kista. Texten världens bästa pappa mitt ibland alla rosorna. Men det var inte sant då heller, och jag visste det.
Kommentarer
Trackback
