Telefontradition
Din röst i telefonen som jag sömndrucken svarat i. Du låter så långt borta.
Det statiska brusandet i bakgrunden.
Jag vill säga så mycket nu när jag har chansen, berätta om att jag längtar efter dig. Om hur jag föreställer mig dina armar runt mig när jag somnar. Jag är lilla skeden, du är stora, och din skäggstubb river mig i nacken. Ditt mumlande prat i sömnen gör mig trygg och jag somnar varm.
Vill berätta om mig dag och höra ditt skratt mot mitt öra. Räkna upp alla gånger jag tänkt på dig idag, om artikel i tidningen jag läste bara för att kunna berätta för dig. Hur jag tillbringade en timme på H&M och tittade på västar och skjortor som du skulle passa bra i. Om din röst som alltid är i mina öron, din andedräkt som alltid är nära mitt skulderblad.
Vill så mycket.
Sen pratar vi som vi alltid gör; min röst sömning och raspig och din pigg efter en dag med föreläsningar och stora tjocka läroböcker.
Så går det snett som det alltid gör.
Mina axlar blir spända, rösten med. Du slänger ur dig något överlägset och jag svarar likadant. Allt blir hårt och kallt och du är bara en röst nu dina andetag har vädrats ut och jag vågar knappt erkänna det men då just då hatar jag dig lite.
Jag tänker att jag älskar dig.
Jag säger att du är ett svin.
Du säger tack detsamma.
Det dunkar i huvudet hur blev det så här igen jag vill ju inte. Jag vill prata om min dag du vill diskutera politik jag vill berätta om solen som tittat fram bakom döda träd du vill säga att jag har snygga ben.
Jag slänger på luren om du inte gjort det först och väntar väntar till nästa morgon när jag får höra din röst igen.
