090409 och Pepsi Max
Jag tränade bort ångesten idag, gick förvånansvärt bra. Har bestämt mig för att jag bara ska träna tre ggr i veckan i april och det känns alldeles äckligt galet litet, just därför ska jag såklart göra det. Träning är bra men det får inte göra mig knäppare än jag redan är.
Efter kände jag mig ren och fräsch och betsämde mig för att förgifta kroppen lite extra så jag köpte Pepsi max och cigg. Lukten och smaken av dessa två i förening kommer alltid att vara Menzies College för mig. Där bodde jag 2007 när jag sköt upp framtidsångesten genom att fly till ett universitet i Melbourne. Det året kommer alltid att vara det bästa och värsta. Där blev jag smalare och sjukare än någonsin förr, där hade jag roligare och var socialare än någonsin förr. Där kom jag på vem jag var och där upptäckte jag att jag nog hade ätstörningar. Där blev jag kär i honom jag håller fast vid ännu.
Universitetet låg lite utanför Melbourne och jag bodde på ett college, som i studentkorridorer kallas där. Det är något helt annat än de anonyma korridorerna i Sverige, litet som en internatskola mer. Vi umgicks alltid, alla kände alla (vi var ca 400 pers), alla festade tillsammans varje kväll och mådde illa tillsammans varje morgon. Jag bodde högst upp i ett av husen, vår korridor hade 40 personer. Mitt rum var mitt emot trapphuset och längst ner i trapphuset stod en läskautomat och en godisdito. På kvällarna hörde jag ljudet av folk som köpte läsk att blanda ut sin sprit med, skramlet när pengarna ramlade i, rasslet och smällen när burken for ner i luckan under.
Den enda sockerfria läsk som fanns var pepsi max och jag levde på den. När saker blev alltför jobbiga flydde jag ner till kanten av en flod med pepsi max och Southbeach, de äckligaste och billigaste ciggen som fanns. De fick man i alla fall ha ifred, ingen ville smaka.
Det här var innan hetsätningarna tog över men då och då gick min stränga diet åt helvete och då var det godisautomaten som gällde. Det fanns inga alternativ, fallet kom alltid på kvällen och då fanns inget annat öppet inom ett rimligt avstånd och jag ville ju för guds skull inte möta någon.
Jag klädde mig alltid i en stor munktröja med ficka på magen där jag kunde gömma pengarna och mitt byte. Skor på så att jag kunde låtsas som att jag var på väg någon annanstans när jag gick ner för trapporna. Vid automaten bultade hjärtat i 180, jag var livrädd att möta någon. Visst, alla köpte ju godis där men jag hade ju gjort mig ett namn som den nyttiga och det ville jag inte förstöra. Så jag stod på helspänn och lyssnade efter steg. Hörde jag inga stoppade jag snabbt snabbt i pengarna och tryckte på knapparna. Det tog så vansinnigt lång tid innan hyllan skjutits ut och godiset trillat ner.
Hade jag pengar att avvara köpte jag också en Pepsi Max, så att jag hade något att visa upp när jag sprang upp för trapporna igen. För sprang gjorde jag, livrädd att jag skulle träffa någon jag kände. Och såklart träffade jag alltid massor av folk, som sagt var det ju en del som bodde där. Och de sa följ med oss hit och dit och jag mumlade och log och sprang in och låste dörren, och grät över att jag var ensam.
Efter kände jag mig ren och fräsch och betsämde mig för att förgifta kroppen lite extra så jag köpte Pepsi max och cigg. Lukten och smaken av dessa två i förening kommer alltid att vara Menzies College för mig. Där bodde jag 2007 när jag sköt upp framtidsångesten genom att fly till ett universitet i Melbourne. Det året kommer alltid att vara det bästa och värsta. Där blev jag smalare och sjukare än någonsin förr, där hade jag roligare och var socialare än någonsin förr. Där kom jag på vem jag var och där upptäckte jag att jag nog hade ätstörningar. Där blev jag kär i honom jag håller fast vid ännu.
Universitetet låg lite utanför Melbourne och jag bodde på ett college, som i studentkorridorer kallas där. Det är något helt annat än de anonyma korridorerna i Sverige, litet som en internatskola mer. Vi umgicks alltid, alla kände alla (vi var ca 400 pers), alla festade tillsammans varje kväll och mådde illa tillsammans varje morgon. Jag bodde högst upp i ett av husen, vår korridor hade 40 personer. Mitt rum var mitt emot trapphuset och längst ner i trapphuset stod en läskautomat och en godisdito. På kvällarna hörde jag ljudet av folk som köpte läsk att blanda ut sin sprit med, skramlet när pengarna ramlade i, rasslet och smällen när burken for ner i luckan under.
Den enda sockerfria läsk som fanns var pepsi max och jag levde på den. När saker blev alltför jobbiga flydde jag ner till kanten av en flod med pepsi max och Southbeach, de äckligaste och billigaste ciggen som fanns. De fick man i alla fall ha ifred, ingen ville smaka.
Det här var innan hetsätningarna tog över men då och då gick min stränga diet åt helvete och då var det godisautomaten som gällde. Det fanns inga alternativ, fallet kom alltid på kvällen och då fanns inget annat öppet inom ett rimligt avstånd och jag ville ju för guds skull inte möta någon.
Jag klädde mig alltid i en stor munktröja med ficka på magen där jag kunde gömma pengarna och mitt byte. Skor på så att jag kunde låtsas som att jag var på väg någon annanstans när jag gick ner för trapporna. Vid automaten bultade hjärtat i 180, jag var livrädd att möta någon. Visst, alla köpte ju godis där men jag hade ju gjort mig ett namn som den nyttiga och det ville jag inte förstöra. Så jag stod på helspänn och lyssnade efter steg. Hörde jag inga stoppade jag snabbt snabbt i pengarna och tryckte på knapparna. Det tog så vansinnigt lång tid innan hyllan skjutits ut och godiset trillat ner.
Hade jag pengar att avvara köpte jag också en Pepsi Max, så att jag hade något att visa upp när jag sprang upp för trapporna igen. För sprang gjorde jag, livrädd att jag skulle träffa någon jag kände. Och såklart träffade jag alltid massor av folk, som sagt var det ju en del som bodde där. Och de sa följ med oss hit och dit och jag mumlade och log och sprang in och låste dörren, och grät över att jag var ensam.
Kommentarer
Trackback
