Väldigt vackra

Nu är jag hemma igen. Landet var helt okej, bortsett ifrån att jag gömde mig på mitt rum och grät ungefär en gång i timmen. Det är så typiskt, jag var så jävla lycklig förra helgen. Random sex och lata dagar vid stranden där jag kände mig helt okej med både kropp och själ.Men sen blir det bakslag såklart.

Jag kan inte äta, vilket skrämmer mig. Jag kan vara sjukt hungrig men så fort jag sitter med maten framför mig kommer tankarna på mitt ex och hans nya tjej, och bilden av att de är tillsammans och jag sitter hemma och äter får mig att må alldeles för illa för att ens tänka på att äta. Det har varit så i en vecka nu.

Missförstå mig rätt, jag har inte fastat i en vecka men jag får inte i mig vad jag borde. Ska jag vara ärlig så finns det såklart en stor del av min hjärna som älskar det och som manar fram tankarna så fort de håller på att försvinna.

Meen, jag är juridikmaterial och håller mig till tydlig fakta. Har läst att en depression utlöst av yttre faktorer (och som alltså inte beror på seratoninbalansen i hjärnan)  bara varar i max 10-12 dagar hos en i övrigt frisk människa. Låter bra det där.