Väldigt vackra

Jag har en teori om att man bara kan nämna absoluta favoriter på områden som man egentligen inte är så intresserad av. Jag skulle aldrig kunna nämna mina favoritmusiker (även om jag brukar dra till med Bowie) eller mina favoritböcker eftersom det finns så himla många. Däremot kan jag filtrera ner mina favoritfilmer till ett par stycken, och film är inte nåt jag tittar mycket på eller bryr mig om så värst. Har aldrig koncentration att kolla på en hel.

Bara att få frågan om säg, favoritbok gör mig stressad. Speciellt om jag får frågan av någon som jag inte känner så väl, eftersom denne kommer att basera sitt intryck av mig på vad jag svarar. Jag brukar dra till med På Stranden eller Stormen och Vreden men då knackar Brott och Straff, Duck City, Lolita, the Accidental och Prep mig på axeln som vänner som inte får vara med och leka och frågar vi då? Och jag vet inte vad jag ska svara dem riktigt.

Sanningen är väl att jag modifierar svaret efter vem som frågar, drog till med Atlas Shrugged för några dagar sedan för att imponera när sanningen är att den står halvläst i bokhyllan och blänger på mig.

Vad jag ville komma till var att jag har läst om Never let me go av (ska se om jag får det rätt) Kazuo Ishiguro för fjärde gången. Jag har en tendens att läsa om böcker, bra som dåliga, i alla fall två tre gånger. Och här är verkligen en bok som vinner på det, den är bra första gången men för varje gång kan man tränga djupare och analysera mer. Jag har en förkärlek för dystopier och det här är en av de bästa.