Livräddningsflotten
Mitt ätande går så fantastiskt bra, jag trodde aldrig att jag skulle nå hit faktiskt. Det finns ingen stress, inga funderingar utan jag bara äter när jag behöver det. Att jag kan slappna av ger mig också energi att göra andra saker, att jobba, ringa vänner oftare än tidigare och att starta projekt när jag är ensam istället för att hamna nerborrad i soffan.
Jag har haft tider som denna förut, många gånger, men skillnaden har alltid varit att jag då gått runt och väntat på smällen. Minns att jag någon gång läst en beskrivning av det stadiet som någon kallat vita knogarna, eftersom all ens energi går åt till att hålla så hårt i det friska att knogarna vitnar. Det säger sig självt att man förr eller senare får slut på kraft och tappar taget. Men nu känns det annorlunda. Om det friska är en räddningsflotte ligger jag inte längre bredvid och håller i kanten, nu sitter jag ovanpå. Visst gungar det fortfarande och risken finns att jag slängs i, men då vet jag i alla fall hur man tar sig ombord.
Jag är rädd för nästa vecka då jag ska till landet med min släkt igen. Att vara på landet har aldrig gått bra för mig, aldrig. Jag försöker redan nu fundera ut strategier, jag ska ta med mig massor av saker att göra, försöka få igång så mycket utflykter och liknande som möjligt och hålla mig helt borta ifrån socker.
Att sluta äta socker var ett beslut jag tog för ungefär en vecka sen, och än så länge känns det jättebra. Det är INTE ett försök att gå ner i vikt, inte alls, utan ett försök att inte ens frestas att hetsa. För ju bättre jag mår desto mer inser jag att socker inte är en bra ide för mig. Nu pratar jag inte socker i frukt eller så, utan socker i godis och annat. Även om jag bara äter lite och har full kontroll så får det mig inte alls att må bra, jag blir spänd och ledsen. Konstigt att mat kan påverka så mycket, Jag hade inte kunnat skära bort socker ur min kost tidigare, jag tror att jag var tvungen att nå en bit på vägen mot att bli frisk. Hade jag gjort det tidigare så hade min irriterande hjärna bara använt det som en ursäkt att försöka bli smalare, och jag hade helt säkert slutat i en hets.
Nu är vädret vackert och jag ska cykla iväg och äta lunch med en vän som är i Stockholm över dagen. Sen ska jag träffa en av mina bästa vänner och gnälla lite. I morgon ska jag jobba och dricka vin, inte samtidigt dock. (även om det kanske hade varit ett sätt att pigga upp bokföringen?)
Jag har haft tider som denna förut, många gånger, men skillnaden har alltid varit att jag då gått runt och väntat på smällen. Minns att jag någon gång läst en beskrivning av det stadiet som någon kallat vita knogarna, eftersom all ens energi går åt till att hålla så hårt i det friska att knogarna vitnar. Det säger sig självt att man förr eller senare får slut på kraft och tappar taget. Men nu känns det annorlunda. Om det friska är en räddningsflotte ligger jag inte längre bredvid och håller i kanten, nu sitter jag ovanpå. Visst gungar det fortfarande och risken finns att jag slängs i, men då vet jag i alla fall hur man tar sig ombord.
Jag är rädd för nästa vecka då jag ska till landet med min släkt igen. Att vara på landet har aldrig gått bra för mig, aldrig. Jag försöker redan nu fundera ut strategier, jag ska ta med mig massor av saker att göra, försöka få igång så mycket utflykter och liknande som möjligt och hålla mig helt borta ifrån socker.
Att sluta äta socker var ett beslut jag tog för ungefär en vecka sen, och än så länge känns det jättebra. Det är INTE ett försök att gå ner i vikt, inte alls, utan ett försök att inte ens frestas att hetsa. För ju bättre jag mår desto mer inser jag att socker inte är en bra ide för mig. Nu pratar jag inte socker i frukt eller så, utan socker i godis och annat. Även om jag bara äter lite och har full kontroll så får det mig inte alls att må bra, jag blir spänd och ledsen. Konstigt att mat kan påverka så mycket, Jag hade inte kunnat skära bort socker ur min kost tidigare, jag tror att jag var tvungen att nå en bit på vägen mot att bli frisk. Hade jag gjort det tidigare så hade min irriterande hjärna bara använt det som en ursäkt att försöka bli smalare, och jag hade helt säkert slutat i en hets.
Nu är vädret vackert och jag ska cykla iväg och äta lunch med en vän som är i Stockholm över dagen. Sen ska jag träffa en av mina bästa vänner och gnälla lite. I morgon ska jag jobba och dricka vin, inte samtidigt dock. (även om det kanske hade varit ett sätt att pigga upp bokföringen?)
Kommentarer
Postat av: Linda
Jättegrattis, vad duktig du är
Kram
Trackback
