Den värsta dagen i mitt liv.
I en bok jag läste för länge sen fanns det en mening som dröjt sig kvar. Jag minns inte vilken bok, har en känsla av att det var någon sorts crappy chick lit som säkert står hundörad någonstans i min färgkoordinerade bokhylla. Hur som hade huvudpersonens pappa gjort något jävligt mot henne när hon växte upp och hon sa att hon var arg på honom för att han berövat henne möjligheten att säga till en man att "det här var det värsta någon någonsin gjort mot mig", eftersom det värsta alltid skulle vara vad nu pappan gjort.
Jag kan aldrig säga att "det här var den värsta dagen i mitt liv". Den dagen har redan hänt och jag hoppas att den aldrig överträffas.
När jag var tio var jag i London med min mamma och pappa. Den sista kvällen var jag och mamma och såg en musikal, jag tror att det var Cats. Sen kom vi hem till hotellet och det var sent, i alla fall för en tioåring. Pappa var där och vi gick och la oss, jag i min extrasäng i ena hörnet av rummet, mamma och pappa i den stora.
- I morgon åker vi hem, minns jag att jag sa. Det var mörkt i rummet men jag kunde se de vita lakanen i mammas och pappas säng.
- Jaja, sov nu, sa pappa.
Jag vaknade nästa morgon, det var ljust i rummet och jag var rädd redan när jag vaknade. Mamma stod upp, i ett av sina vita sidennattlinnen hon alltid sover i. Hon skrek och ropade min pappas namn, om och om igen. Sen vände hon sig till mig:
- Jag tror att han är död.
En svart telefon på ett skrivbord av trä. Mamma ringde receptionen och hennes röst var helt annorlunda, jag kände inte igen den. En man kom, han satte en spegel framför pappas mun och kände efter puls. Jag stod helt tyst, utan att gråta. Allt jag kunde tänka på var att jag såg en död människa för första gången i mitt liv. Försökte kräkas i toaletten (min mammas hand mot min panna, hennes hand var klibbig och darrande).
Sen minns jag inget mer.
De tog oss till ett annat rum, mamma låg bredvid mig på sängen och läste högt hela dagen, när hon inte pratade i telefonen och grät. Jag ville inte att hon skulle ringa någon och berätta, berättade hon det skulle det bli sanning. Och det var det ju inte, såklart pappa inte var död. Pappor dör inte, gamla människor dör. Och så måste man vara sjuk först, man dör inte bara i ett hotellrum utan förvarning. Jag visste det men mamma verkade inte förstå.
Vi åkte till svenska ambassaden, mamma grät igen och jag ville bara att hon skulle sluta. Sen åkte vi en röd buss, vi satt uppe på andra våningen och när den stannade utanför Harrods gick vi av, jag fick en rosa tamagotchi som var en katt.
Jag kan aldrig säga att "det här var den värsta dagen i mitt liv". Den dagen har redan hänt och jag hoppas att den aldrig överträffas.
När jag var tio var jag i London med min mamma och pappa. Den sista kvällen var jag och mamma och såg en musikal, jag tror att det var Cats. Sen kom vi hem till hotellet och det var sent, i alla fall för en tioåring. Pappa var där och vi gick och la oss, jag i min extrasäng i ena hörnet av rummet, mamma och pappa i den stora.
- I morgon åker vi hem, minns jag att jag sa. Det var mörkt i rummet men jag kunde se de vita lakanen i mammas och pappas säng.
- Jaja, sov nu, sa pappa.
Jag vaknade nästa morgon, det var ljust i rummet och jag var rädd redan när jag vaknade. Mamma stod upp, i ett av sina vita sidennattlinnen hon alltid sover i. Hon skrek och ropade min pappas namn, om och om igen. Sen vände hon sig till mig:
- Jag tror att han är död.
En svart telefon på ett skrivbord av trä. Mamma ringde receptionen och hennes röst var helt annorlunda, jag kände inte igen den. En man kom, han satte en spegel framför pappas mun och kände efter puls. Jag stod helt tyst, utan att gråta. Allt jag kunde tänka på var att jag såg en död människa för första gången i mitt liv. Försökte kräkas i toaletten (min mammas hand mot min panna, hennes hand var klibbig och darrande).
Sen minns jag inget mer.
De tog oss till ett annat rum, mamma låg bredvid mig på sängen och läste högt hela dagen, när hon inte pratade i telefonen och grät. Jag ville inte att hon skulle ringa någon och berätta, berättade hon det skulle det bli sanning. Och det var det ju inte, såklart pappa inte var död. Pappor dör inte, gamla människor dör. Och så måste man vara sjuk först, man dör inte bara i ett hotellrum utan förvarning. Jag visste det men mamma verkade inte förstå.
Vi åkte till svenska ambassaden, mamma grät igen och jag ville bara att hon skulle sluta. Sen åkte vi en röd buss, vi satt uppe på andra våningen och när den stannade utanför Harrods gick vi av, jag fick en rosa tamagotchi som var en katt.
Kommentarer
Trackback
