Mamma och jag
Jag åt för mycket idag och igår. Inte hemskt och ingen hets men jag blir så arg på mig själv. Jävla idiot, varför gör jag såhär?
Jävlar jävlar jävlar. Annars har det gått bra med maten i en vecka så kanske inte ska klaga för mycket, men just nu finns det bara misslyckande.
Berodde nog mest på att jag igår var på landet och idag hemma hos mamma. Det går så dåligt att sköta maten där, alla gamla spöken finns överallt och jag kan inte slappna av alls. Borde undvika att vara där men vill ju träffa mamma.
När jag växte upp var jag mammas flicka. Enda barnet och med en pappa som var närvarande fysiskt men inte alltid engagerad så det var väl oundvikligt. Jag var mammas flicka, ett lillgammalt barn som läste klassiker som tioåring och berättade för alla att jag skulle få nobelpriset i kemi. En tjej som fnyste åt tanken på pojkar och smink för att jag var för rädd för att prova. Jag höll hårt fast vid min intelligens för det var det enda jag hade, det enda jag var säker på. Såklart att jag inte blev en av de coola i högstadiet, tre år av osäkerhet och gång på gång fick jag bekräftelse på att jag inte var värd ett skit.
Inte vågade jag berätta för mamma, jag var rädd att hon skulle bli besviken och sluta vara stolt över mig. Så jag sa inte ett skit och mådde skit istället. I gymnasiet valde jag en skola där ingen jag kände gick, valde att bryta med allt det gamla och skapa en ny identitet. Det var en av de bästa saker jag gjort i mitt liv.
Mamma är otroligt stark, smart och rolig. Jag beundrar henne och allt hon tagit sig igenom. Men hon har alltid nojjat över sin vikt, säkert förde hon över det på mig men det är inget jag är arg på henne för, sånt händer. Hon fyller sextio i år och har i hela sitt liv mått dåligt över sin kropp, och hon är inte ens tjock. Inte det minsta.
Jag är väldigt ledsen för att hon inte har slagit undan tankarna, och det sporrar mig att bli frisk själv. För min värsta mardröm är att sitta som trettiofemåring och gråta över min vikt, att fortfarande som sextioåring säga
"en dag när jag blir smal ska jag köpa massa vackra kläder."
"en dag"
När jag växte upp var jag mammas flicka. Enda barnet och med en pappa som var närvarande fysiskt men inte alltid engagerad så det var väl oundvikligt. Jag var mammas flicka, ett lillgammalt barn som läste klassiker som tioåring och berättade för alla att jag skulle få nobelpriset i kemi. En tjej som fnyste åt tanken på pojkar och smink för att jag var för rädd för att prova. Jag höll hårt fast vid min intelligens för det var det enda jag hade, det enda jag var säker på. Såklart att jag inte blev en av de coola i högstadiet, tre år av osäkerhet och gång på gång fick jag bekräftelse på att jag inte var värd ett skit.
Inte vågade jag berätta för mamma, jag var rädd att hon skulle bli besviken och sluta vara stolt över mig. Så jag sa inte ett skit och mådde skit istället. I gymnasiet valde jag en skola där ingen jag kände gick, valde att bryta med allt det gamla och skapa en ny identitet. Det var en av de bästa saker jag gjort i mitt liv.
Mamma är otroligt stark, smart och rolig. Jag beundrar henne och allt hon tagit sig igenom. Men hon har alltid nojjat över sin vikt, säkert förde hon över det på mig men det är inget jag är arg på henne för, sånt händer. Hon fyller sextio i år och har i hela sitt liv mått dåligt över sin kropp, och hon är inte ens tjock. Inte det minsta.
Jag är väldigt ledsen för att hon inte har slagit undan tankarna, och det sporrar mig att bli frisk själv. För min värsta mardröm är att sitta som trettiofemåring och gråta över min vikt, att fortfarande som sextioåring säga
"en dag när jag blir smal ska jag köpa massa vackra kläder."
"en dag"
Kommentarer
Trackback
