Väldigt vackra

Eller lite kantstötta. Kortfattat: vägen bort från ätstörning, och allt annat jag kan få ner i skrift.

Smile if there's anything you want

Jag är hemma hos mamma på hennes dator och hittade en bild ifrån min student. Det är jag med gula klänningen i mitten av bilden, jag försöker hjälpa upp min dåvarande bästa vän med knallrött hår. Och jag slås av att jag var ju inte tjock? Jag har alltid sett hur jag såg ut på studenten som den ulitmata pinsamheten för att jag var så tjock. Och så har jag också sett det varje gång jag tittat på bilderna därifrån, men nu har väl ögonen ställt om sig för jag kan inte se det längre?
 

hej!

jag skrev ett mindre lyckligt inlägg hos tretusengånger (tant malin) Tack för att du svarade, jag har läst igenom din blogg och insett att du är i snarlik situation. Det känns både konstigt och löjligt att jag skriver tillbaka men föll ned i hetsmörkrets jävla helvetshål i söndags så behöver väll skriva kanske. Men vad skall jag skriva? Jag ber dig om råd, så gör vi. Jag skall förklara nuläget och sedan får du ge mig råd, hehe

Jo, jag åkte iväg till en annan ort(cirka 15 mil bort) för att arbeta. Jag bodde på vandrarhem med 2 andra tjejer, allt gick bra, jag jobbade, spydde inte, hade ingen ångest, åt kanske lite för lite. Det hela gick bra, i en vecka. Efter en vecka så åkte de andra tjejerna iväg och jag blev ensam kvar i huset, jag försökte hålla mig sysselsatt, stänga ut ångesten, överrösta tystaden, inte tänka, springa, träna, jobba, dricka soppa, gå, gå, gå, gå men jag föll, reste mig, föll... Fortsatte jobba om dagarna och spendera kvällarna sittandes i duchen i fosterställning, le om dagarna och gråta om kvällarna. Självklart slogs förnuftet ut och tillvaron slogs i tusen bitar och föll bortom min kontroll. Jag löste det hela med att äta och spy, skrapat upp min hals och mina knogar, packat mina väskor och åkt hem. Jag bara lämnade allt, nu skäms jag, jag skäms eftersom jag måste ljuga för arbetsplatsen. Jag tar inte ansvar, jag har ingen kontroll. Men det värsta, förutom att jag återigen sumpar en chans och sviker människor, så är jag livrädd för mig själv. Jag kan inte kontrollera detta, det finns inget jag kan göra när det blåsar upp till storm, INGET, jag är chanslös. Melankoli helvetet tar strypgrepp om min hals och jag måste döva, dämpa, kväva och fly. Det spelar ingen roll vart jag reser, var jag bor eller vad jag gör, det finns alltid där och det slår alltid allting i tusen bitar. Att bygga upp och misslyckas, om och om igen, hur länge orkar en människa?

En annan sak som jag inser, som gör mig ledsen i hjärtat är att i dessa svaga ögonblick då jag ej kan ta mig samman, när jag skulle behöva hjälp från någon så inser jag att det inte finns någon, att jag bara har mig själv och bulimi och ångest. Ska jag leva för mig själv? varför kämpa mot något jag ej kan vinna över, och om jag skulle bli bättre, för vem skall jag leva? Vem är jag om inte sjuk? Hur ska jag hantera ensamhet och ångest om inte med mönster, ritualer, träning, mat, hets, spya och självhat? Jag vill inte knarka eller supa men samtidigt varför inte hantera livet så?

Jag ser ingen mening i detta, det känns som jag är dömd till detta, jag misslyckas med mina studier, jobb, familj och vänner. Jag sätter krokben på mig själv konstant. Vad ska jag göra? Jag vill inte gå på någon enhet, jag vill inte tvingas äta normalt, jag vill inte lägga ned tid på mig själv, jag hatar mig själv och även om jag blir frisk från bulimi så har jag ångestparasiter som äter upp mig innefrån och lämnar ett jävla skal. Om hålet inte fylls med bulimi så kommer det fyllas med annat. Om jag kunde fylla hålet med kärlek och sådant skit så fine men jag vet inte hur man gör, jag är fucked up!

nej förlåt nu måste jag sluta skriva.

Hej! Först av allt; tack för att du skrev tillbaka :) Verkligen.

Känns lite svårt att försöka ge råd utan att

veta så mycket om dig. Har du fått hjälp ifrån någon med dina ätstörningar? Vet din familj och dina vänner?

Du var verkligen inte dålig som åkte hem ifrån jobbresan. Är det något jag lärt mig av allt är det att man inte klarar sig i situationer där man är ensam, det bästa du kunde göra var att åka hem.

Jag känner igen mig i vad du skriver och jag vet inte helt vad jag kan svara annat än just det. Jag känner också tomheten och jag vet inte vad jag kan fylla den med. Jag tror att man måste låta den vara just en tomhet ett tag innan den kan fyllas med annat, i alla fall är det vad jag intalar mig själv för att orka. Jag hoppas att det är sant, att om man kan stå ansikte mot ansikte med skiten utan att dölja det med svält, bulimi eller vad som helst så kan man också vinna över den. Som monstret under sängen som försvann så fort man tände lampan.

Jag tror däremot inte att man kan gör det själv, man måste be om hjälp. Helst av professionella men det har jag inte provat själv. Kanske därför jag inte är frisk ännu.

Vet inte om det här var nån hjälp över huvud taget men som sagt så är jag väldigt glad att du hörde av dig.. kram