Väldigt vackra

Slapp städa lagerlokal för Greenpeace och fick sova ut - ja tack. Sen lallade jag in till söder och träffade en kompis som brukade plugga juridik men hoppade av i mars och sen dess har vi inte setts. Men nu är han tillbaka i Stockholm och det var sjukt kul att ses, blir alltid så löjligt glad när någon hör av sig efter en lång tid, att folk kan ha mig kvar i minnet och vilja ses. Irriterande bara att jag har fått för mig att jag är småkär i honom, vilket jag är ganska säker på att jag inte är på riktigt. Jag blir alltid kär i folk för en dag hit och dit. Sen hittar jag en ny och oftast vet ingen ens om det.

Jag vet inte vad jag ska tycka om mig själv och mina känslostormar. Som att jag aldrig kan känna lite lagom. Jag gör allt för mycket, eller jag vill göra allt för mycket men sen lägger jag band på mig själv, rädd för att göra mig till åtlöje. Just för att jag känner allt så enormt mycket är jag rädd för att släppa fram det, för då skulle min energi fara iväg och jag skulle aldrig kunna stoppa det. Jag är som en bil som går på låg fart med hög växel, den största kampen sker inom mig och märks aldrig på utsidan.
Är alltid så livrädd för att tappa kontrollen. Varför det egentligen?