Väldigt vackra

Som jag nämnde förut lyckades jag ligga med mitt ex i torsdags. För att citera Pretty Woman: Big mistake. Big. Huge. Eftersom vi gjorde slut när vi var på olika sidor av jordklotet och sen inte träffades på tre fyra månader har vi lyckats undvika alla sorters av break-up sex. Fram till nu alltså.

Han ringde mig vid tolv när jag satt hemma och sydde på en hatt framför senaste avsnittet av House. Det var fyrtio minuter till nästa tunnelbana hem, kunde han sova hos mig? Jo såklart sa jag men jag anade att det inte bara var tunnelbanan som gjorde att han ville  sova här. Så kom han och var småfull och kramig och jag spelade med, låtsades att jag inte alls visste vad han ville. Så kysste han mig och jag gick upp i ögonblicket, gick upp i minnena av alla andra gånger, i känslan av att vilja ha varandra som vi en gång gjorde. Vi älskade inte med varandra, vi älskade med minnet av varandra. Och det var bra och fint, men mest var det konstigt. Att ha sex utan att säga att vi älskar varandra, att vi inte längre var en och samma utan två personer som bara möttes ett kort tag. Jag kan inte ens skriva om det utan att få tårar i ögonen. Jag vet att det är slut och jag vill inte på några vis ha honom tillbaka men aldrig har tomheten blivit mer uppenbar än den natten. När man älskar någon för man över en del av sig själv till honom eller henne, och när man sedan skiljs åt lämnar man den delen kvar. Och det blev så förbannat tydligt den natten att den versionen av mig själv som jag var med honom inte finns kvar, den kvävdes när det slutade vara vi två.
Som sagt vill jag inte att vi ska bli tillsammans igen men jag sörjer vad som har varit, jag saknar vad vi hade innan vi insåg att vi inte passar ihop, innan vi slutade älska varandra. Åh gud vad jag saknar.