M.
Jag behandlar vänner lite som jag behandlade bokmärken i lågstadiet. Bokmärken var det viktigaste vi hade, i stora album satt de inklistrade bakom plastfilm och de med glitter på fastnade i plasten och gjorde bubblor. I alla fall i min lilla skola var vi sista klassen som höll på med sånt, sen kom pokemonkort och plastsaker jag aldrig fattade grejen med. Precis som med bokmärkena samlar jag på vänner, och blir stolt när jag har många. Precis som bokmärken finns det många jag gärna byter mot andra, bättre. Och precis som bokmärken så finns det vissa jag aldrig skulle byta för alla pengar i världen.
En av de riktigt dyrbara har jag känt i åtta år nu. Som fjortonåring bestämde jag mig för att konfirmera mig, utan att egentligen reflektera över om jag var religiös eller inte. Jag valde länge mellan att gå till en större kyrka där många jag kände skulle gå eller om jag skulle gå till den lilla vid mitt hus, den där jag döpts en gång i tiden och där min pappa begravdes tre år tidigare. Det blev den lilla och inför första mötet var jag så nervös som bara en fjortonåring som ska göra något på egen hand kan vara. Inne i kyrkan var det mörkt, med den där speciella känslan av frid som bara finns i kyrkor, och längst fram stod en ensam man, som jag sen skulle upptäcka var Sveriges mest speciella präst. Bara han och jag, inga andra konfirmander.
Jag ville dö.
Precis som vi skulle ge upp kom det en annan tjej med sin pappa in genom dörren. Jag minns inte mycket mer av mötet, minns bara min besvikelse när jag förstod att vår konfirmandgrupp skulle bestå av två stycken, inte av de tiotals roliga nya människor som jag hoppats. Men samtidigt kunde jag ju inte hoppa av och lämna den andr tjejen i sticket. Och idag vill mitt 22åriga jag resa i tiden och krama den åtta år osäkrare versionen av mig själv, krama och säga tack för att du fortsatte gå. För jag vågar inte tänka på hur mina tonår hade varit utan henne. Vi hittade varandra direkt och fortsatte att upptäcka hur lika vi var ju mer tiden gick. Tillsammans upptäckte vi musiken och världen. Vårt hår blev svart, kajalen växte ut runt ögonen. Tillsammans frös vi i åtta timmr inför en BDkonsert i december, tillsammans hittade vi andra och tillsammans blev vi säkrare på oss själva och varandra. Hon har alltid alltid funnits där för mig, hon är fortfarande bara ett telefonsamtal bort och hon är en av de få som jag kan ringa när som helst om vad som helst. När jag som sjuttonåring hade backat in mig själv i ett hörn och svalde alla tabletter jag kunde hitta var det henne jag ringde och det var hon som kastade sig in i en taxi och kom med kramar, det var hon som ringde och det var hon som bråkade med läkarna så att hon fick stanna kvar. Jag hoppas att jag har funnits där på samma sätt för henne.
Idag är våra liv inte lika stormiga som när vi var sjutton men jag tror ändå att allt skulle vara tusen gånger svårare om hon inte fanns så nära, om det inte bara var att ringa och säga "vi ses vid närbutiken om fem minuter".
Minns ni Marit Bergmans sång I will always be your soldier? Den handlar om hennes syster och hur hon alltid kommer att finnas där för henne. Jag är ensambarn och vet inget om syskonkärlek men varje gång jag hör den finns det bara en person jag tänker på.
En av de riktigt dyrbara har jag känt i åtta år nu. Som fjortonåring bestämde jag mig för att konfirmera mig, utan att egentligen reflektera över om jag var religiös eller inte. Jag valde länge mellan att gå till en större kyrka där många jag kände skulle gå eller om jag skulle gå till den lilla vid mitt hus, den där jag döpts en gång i tiden och där min pappa begravdes tre år tidigare. Det blev den lilla och inför första mötet var jag så nervös som bara en fjortonåring som ska göra något på egen hand kan vara. Inne i kyrkan var det mörkt, med den där speciella känslan av frid som bara finns i kyrkor, och längst fram stod en ensam man, som jag sen skulle upptäcka var Sveriges mest speciella präst. Bara han och jag, inga andra konfirmander.
Jag ville dö.
Precis som vi skulle ge upp kom det en annan tjej med sin pappa in genom dörren. Jag minns inte mycket mer av mötet, minns bara min besvikelse när jag förstod att vår konfirmandgrupp skulle bestå av två stycken, inte av de tiotals roliga nya människor som jag hoppats. Men samtidigt kunde jag ju inte hoppa av och lämna den andr tjejen i sticket. Och idag vill mitt 22åriga jag resa i tiden och krama den åtta år osäkrare versionen av mig själv, krama och säga tack för att du fortsatte gå. För jag vågar inte tänka på hur mina tonår hade varit utan henne. Vi hittade varandra direkt och fortsatte att upptäcka hur lika vi var ju mer tiden gick. Tillsammans upptäckte vi musiken och världen. Vårt hår blev svart, kajalen växte ut runt ögonen. Tillsammans frös vi i åtta timmr inför en BDkonsert i december, tillsammans hittade vi andra och tillsammans blev vi säkrare på oss själva och varandra. Hon har alltid alltid funnits där för mig, hon är fortfarande bara ett telefonsamtal bort och hon är en av de få som jag kan ringa när som helst om vad som helst. När jag som sjuttonåring hade backat in mig själv i ett hörn och svalde alla tabletter jag kunde hitta var det henne jag ringde och det var hon som kastade sig in i en taxi och kom med kramar, det var hon som ringde och det var hon som bråkade med läkarna så att hon fick stanna kvar. Jag hoppas att jag har funnits där på samma sätt för henne.
Idag är våra liv inte lika stormiga som när vi var sjutton men jag tror ändå att allt skulle vara tusen gånger svårare om hon inte fanns så nära, om det inte bara var att ringa och säga "vi ses vid närbutiken om fem minuter".
Minns ni Marit Bergmans sång I will always be your soldier? Den handlar om hennes syster och hur hon alltid kommer att finnas där för henne. Jag är ensambarn och vet inget om syskonkärlek men varje gång jag hör den finns det bara en person jag tänker på.
Kommentarer
Trackback
