I fall in to fall
Alldeles nyss satt jag utanför universitetsbiblioteket. Vinterjackan på, röda höstlöv på marken och mina röda converse smälte in perfekt. Tänkte att jag borde köpa vantar och mössa snart för nu är det ingen ide att ignorera kylan och hoppas på varmare dagar längre. I år blir min första hela vinter sen 2006, sen dess har jag antingen lämnat den för Australien eller kommit därifrån i mitten. Visst, kallt och blött och mörkt och kallt och yadayadayada men det ska bli mysigt också. Ikväll ska jag nog skippa utgång och stanna hemma under täcken med te och böcker och tända ljus. För med hösten kommer lugnet och i år ska jag välkomna det.
Jag drömde så vackert i natt om kramar och kyssar och trygghet. Vackra drömmar är mycket värre än mardrömmar, jag hatar sekunden man vaknar upp och inser att det inte hände på riktigt, som att missa ett trappsteg och ramla på ansiktet. Igår drömde jag att min mamma var död och även om det inte var kul när det hände så var känslan när jag vaknade och insåg att hon levde helt underbar, jag levde på den hela dagen.
Hur hösten ska bli känns som ett mysterium, ett äventyr. Jag försöker att lägga bort kraven, inser mer och mer hur lång tid det egentligen kommer ta innan jag är frisk och mår bra. Måste inse att det får ta den tid den tar, om jag försöker skynda på finns risken att jag blir halvfrisk men aldrig riktigt bra. Som när man går till jobbet fast man egentligen fortfarande är sjuk och fortsätter vara småsjuk i månader.
Jag tror att det är viktigt att fokusera på de positiva förändringar som har hänt istället för på det faktum att jag fortfarande får dåliga perioder. Nu kan jag återhämta mig från dem otroligt mýcket snabbare än så sent som i somras. Då varade mina dåliga perioder i en vecka eller längre, nu pratar vi om en eller två dagar. Att det går så snabbt gör det också lättare att vara motiverad; jag har i färskt minne hur skönt det är att må bra och ha energi och jag gör allt för att komma tillbaka dit fort. På senaste tiden har jag också lyckats bekämpa känslan att "nu har jag ätit lite för mycket så nu är hela dagen förstörd, kan lika gärna fortsätta och börja om i morgon". Jag vill inte längre förstöra hela dagen, jag ser ingen lockelse i att ge upp och kasta bort den. Så det finns hopp, något jag aldrig trodde för ett år sen. Då trodde jag att det bara fanns två vägar; att ha kontroll och vara smal eller att förlora den och bli tjock. Sen insåg jag att man kunde rata båda vägarna och gå någon annanstans. Och tro mig, det är mycket roligare här.
