Väldigt vackra

Jag tänkte skriva min historia vad det gäller ätstörningar och kroppsuppfattning, lika mycket för mig som för er. Jag tror inte att det går att börja en sån historia utan att fråga sig varför det hände just mig, frågan som alla ställer och det såklart inte finns nåt direkt svar på. Men det är en viktig fråga att ställa, inte för att försöka skylla ifrån sig på annat utan för att hitta verktygen för att avsluta och gå vidare. Så, vi börjar från början, okej?

Min uppväxt var på utsidan väldigt bra, som enda barnet i en familj med ganska gott om pengar, stort hus och varje år resor till afrika, usa, australien. Och det var fantastiskt, min uppväxt gav mig fantastiska möjligheter och upplevelser. Något av det viktigaste som jag lärde mig av mina föräldrar var vikten av intelligens och utbildning, det gav mig ett stort självförtroende och jag tror aldrig att jag hade fått 2.0 på högskoleprovet, kommit in på juristutbildningen eller klarat mig så bra i skolan etc som jag gör om det inte var för detta.
Den mörkare sidan av min uppväxt hade väldigt mycket med min pappa att göra. Han var inte en dålig människa och jag vet att han älskade mig väldigt mycket, men han var inte världens bästa pappa. Han var alkoholist, han drack inte varje dag men då och då gjorde han det och det skapade en enorm osäkerhet i min uppväxt. Han och min mamma bråkade mycket och det påverkade mig såklart också. Jag har alltid varit mammas flicka, hon och jag var oskiljaktliga när jag var yngre. Självklart lärde jag mig om självklänsla och självförtroende av henne också, och liksom henne fick jag väldigt bra förtroende när det gäller intelligens och kreativitet, och ganska dåligt när det gäller utseende. Mamma har alltid hatat sitt utseende, speciellt sin kropp vilket är löjligt för hon är inte alls tjock, några kilo för mycket men inget mer än det.

I skolan var jag alltid den smartaste men jag kände mig som den tystaste, töntigaste, tjockaste och fulaste. Det finns inga minnen ifrån min barndom där de känslorna inte finns där.

När jag var tio år gammal dog min pappa, en enorm grej i mitt liv såklart och det ledde också till att min mamma blev väldigt deprimerad. Under den tiden gick hon upp en del i vikt och hon fokuserade mycket på att gå ner igen. Eftersom hon inte mådde bra så kanske hon inte tänkte tillräckligt på hur det skulle påverka mig, utan hon lät mig vara med på sina konstiga bantningskurer. Att låta en elva-tolvåring banta genom att bara äta frukt i en vecka eller använda nutrilett är inte okej, jag kan förstå att det hände utan att hon menade det men det är fortfarande inte okej. Redan här kom min överdrivna sida fram, jag halverade alla planer, satte orealistiska mål och misslyckades såklart.

Jag är inte arg på min mamma för vad som hände men jag är ledsen att det blev så. Jag lärde mig att mat är tröst men att man ska ha dåligt samvete för onyttiga saker, att gå ner i vikt visar på bra karaktär. Jag var ju inte överviktig som barn, inte alls. Jag var inte mager som vissa barn är utan hade lite av en naturlig mage, men jag var aldrig aldrig tjock.

Så, är det därför jag fick ätstörningar? Det är möjligt att ärva beroendegener ifrån sina föräldrar, min pappa hade det uppenbarligen och jag tror att jag har ärvt dem. Jag tror att jag har en benägenhet att bli beroende av saker och jag tror att min mammas inställning till mat och vikt är vad som fick mig in på just detta.