Väldigt vackra

Jag började högstadiet med tusen osäkerheter, men jag hade aldrig anat att det blev så dåligt som det blev. Kort sagt kan man säga att det blev tre år av vänner som svek och snackade skit bakom min rygg, elaka kommentarer och att leva i konstant rädsla. Jag var aldrig mobbad på riktigt men det var fortfarande skit. Ett av mina starkaste minnen är ifrån skolgympan. Vi hade uppdelat så alla tjejer från båda paralellklasserna hade tillsammans, och killarna hade för sig. Det fanns två omklädningsrum och varje vecka tryckte alla vi som inte var så coola in oss i det ena, allt för att slippa undan de tuffare tjejerna. De som hade urringade linnen där BHn syntes, foundation i drivor och ljusrosa läppar. Iband hann jag inte och hamnade med dem ändå, och fick utstå viskningar om hur tjock och äcklig jag var, om hur det var pinsamt att jag ens levde. Låter kanske inte så farligt men det bryter ned en, och efter tre år trodde jag på allt de sa.
Under den här tiden gick maten konstigt nog bra, jag försökte gå ner i vikt men jag hade ännu inte motivationen att egentligen göra nåt åt det. Antagligen var jag så fast i bilden av mig själv som en tjock ful tönt och trodde inte att det var möjligt att göra nåt åt det.

När jag slutade nian tog jag ett av de bästa besluten i mitt liv, jag bestämde mig för att börja i ett gymnasium i en annan de av staden där ingen jag kände gick. Jag blev en annan människa, det var svårt att komma ur blygheten i början men när jag bara blev bemött med värme av klassen så blev jag modigare och modigare. Egentligen är det konstigt, men det var nu som min depression kom. Kanske för att jag slutade vara rädd och fick tid att tänka? Jag vet inte men under gymnasiet blev jag väldigt deprimerad, blev väl lite av en typisk popunge om man ska vara krass. Skärsår i armarna, svart tuperat hår, ätstörningar och stjärnor under ögonen. Fast när man är i det känns det inte som en kliche, det är äkta. Det var under de åren som ätstörningarna började. Jag minns exakt dagen, jag bestämde mig för att dra ner på maten och åt i princip bara middag med min mamma. Som jag såg det då var det bara för att bli smal, det fanns inga underliggande motiv. Men det var en lycklig tid, mitt liv hade fått en mening. Jag hade fokuserat på allt jag inte ville, inte orkade och inte klarade men här var nåt jag kunde.


Jag gick inte in för att gå ner i vikt, jag gick in för att få en ätstörning. Med öppna ögon. Jag förstod väl inte helt att jag kunde få det, för mig var det nåt fantastiskt att ha anorexi och bara människor med övermänsklig kontroll kunde få det. Så jag trodde väl aldrig att det skulle hända mig, men grejen var att jag ville det. Låter ju helt sjukt nu när jag skriver det men så var det.

Under den här tiden upptäckte jag ett forum på nätet, ett forum för bandet Kent som jag älskade. Genom det lärde jag känna många personer i min egen ålder med tankar och ideer som var väldigt lika mina. De vänskaper jag fick igenom Kentforumet var otroligt viktiga, och många av dem är bland mina bästa vänner än idag. Att ha berättat allt för någon annan, sina mörkaste hemligheter, innan man ens träffats är en konstig men underbar sak. Med dem kunde jag vara mig själv och jag upptäckte vem jag egentligen var; när vi sågs var jag helt plötsligt i centrum, jag fick människor att skratta och upptäckte att jag egentligen inte är nån blyg tjej som står i ett hörn.

Så gymnasiet var en underlig tid för mig, jag hittade mig själv och började bli stark och självsäker. Paradoxalt nog var det nu ätstörningarna blev värre och värre och mycket av mitt liv började snurra kring vikt. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, hur jag stod över toaletten och kräktes dagen innan studenten, hur jag missade en resta till Rhodos med klasskompisar för att jag låg på sjukhuset efter ett självmordsförsök.

Ätstörningarna gick upp och ner men jag var aldrig farligt smal, gick ner ungefär åtta kilo som mest. Det var perioder av att inte äta någonting, sen åt jag för mycket, sen åt jag vanligt och så började allt om igen.