Väldigt vackra

Jag tänker ofta att jag är väldigt nära att bli helt frisk, de flesta veckor går förbi utan ett enda problem och jag börjar mer och mer gilla mig själv. Men så går jag ner i vikt lite, utan att mena det men det bara händer. Så direkt är hela karusellen igång igen; jag väger mig konstant och nojjar över allt. Ögonen förändras direkt också och nu ser jag mig som groteskt tjock hela tiden. Jag VET att det inte är sant för jag tyckte ju att jag var helt okej för några veckor sen och då vägde jag två kilo mer än nu, så det är klart att jag inte blivit groteskt tjock. Men ögonen håller inte med.
I förrgår klippte jag mig och jag hatar hatar hatar att klippa mig. Inte för håret men för att sitta i tre kvart framför en spegel och stirra på sitt eget ansikte. Ljuset är hårt och håret ligger blött och platt mot huvudet. Efter ett tag skiter jag helt i vad de gör med håret, så övertygad om att mitt ansikte är det fulaste som någonsin funnits och ingen frisyr kan ändra det.

Så saker är lite kämpiga just nu men jag strävar på. För sekunden jag försöker dra ner på matintaget kommer hetsmonstrena ur sin dvala och gud vet var det slutar. I sådana här lägen gäller det helt enkelt att koppla bort alla känslor och leka robot.