Väldigt vackra

En av mina största osäkerheter har alltid haft med kärlek att göra. Jag har alltid sett mig som någon som ingen blir kär i eller ens attraherad av. För att jag är tjock, ful, tråkig. Det känns fortfarande så och jag vet inte hur jag ska kunna få bort de tankarna. Jag trodde att de skulle försvinna om jag fick en pojkvän men jag har haft två och osäkerheten kommer alltid tillbaka så fort de förvinner.

Jag är inte säker på varifrån de här tankarna kommer, men jag vet att de är värre än bara osäkerhet. Som yngre brukade jag tänka att jag skulle ta livet av mig om jag var 22 och inte hade haft någon, jag tänkte att det var bättre att kliva ut frivilligt än att bli gammal och patetisk, en sån som skriver in till relationsspalter och är 35 och okysst. Och det var en stor anledning till att jag faktiskt försökte ta livet av mig som sjuttonåring. Inte det enda skälet men det bidrog.

Och jag var väldigt sen med kärleksgrejer. Var okysst tills jag var arton, oskuld till samma år också. Nu när jag ser tillbaka på det berodde det väl mer på att jag var deprimerad och inte gjorde så mycket, inte helt lätt att träffa folk då. Men det insåg jag ju inte på den tiden.

Så träffade jag en pojke en månad innan jag åkte till Australien och blev jättekär, men det tog ju slut när jag drog. Ännu en månad gick och så träffade jag killen som jag var med i över två år tills det tog slut i våras. Och så fort jag kom över honom, vilket väl egentligen skedde när vi sågs nu i augusti, så har alla gamla nojjor kommit tillbaka. Kanske därför det är så jobbigt att bli dissad av han jag gillade lite, alla blir ju det då och då och det är bara att komma över det egentligen, men jag ser det som en bekräftelse på allt jag tänker och glömmer direkt bort alla positiva saker som någonsin hänt.

Det som stör mig mest är nog att jag är medveten om alla fel i mina tankar men jag kan inte rätta till dem.