Väldigt vackra

Helgen har varit sådär. Spontankonsert på torsdagskvällen (Final Fantasy, helt otroligt vackert), två finbesök av enormt bra vänner som bor i andra städer, utgång på fredagen då jag kände mig tjock och fulast i världen, sovit massa, vandrat runt och pratat med bästa vännen och så gråtit en del.
Idag försökte jag få tag på killen jag dejtar men han var på sin systers land och mobilen var av hela dagen. Sitter mest och skäms för att han kommer att slå på den när han kommer hem och se typ sju missade samtal från mig. Men jag orkar inte hålla på stoltheten just nu, känner att han glider ifrån mig och måste veta vad som händer. I morgon ska jag se om jag får tag på honom och om vi kan ses. Måste veta vad som händer. Han är gullig som alltid när vi ses men de senaste två veckorna har vi knappt setts alls. Och om det är som jag befarar så är mitt enda löft till mig själv att inte hålla tillbaka, att säga vad jag känner. Sen får det gå som det går. Men snälla snälla stanna kvar hos mig. Jag vill inte, orkar inte förlora honom just nu. Och jag vet att det aldrig kommer att bli vi två hela livet men jag vill ha honom just nu. Försvinn inte snälla snälla snälla.

Nu sitter jag hemma i ett halvstädat hem (dammsugaren gick sönder och började ryka - så går det när man dammsuger upp utspilllt te) och lyssar på chock av Paus på repeat. Sången jag grät mig till sömns med under tonåren, blir kanske samma ikväll.

Ge mig en chock, slå mig i bitar nu
Försök med nåt, ingen orkar lyssna nu
Vill ni veta hur jag står ut?
Jag möter isen med feberhet hud