Väldigt vackra

I fredags kväll hade jag en del vin i kroppen och berättade för K om att jag har ätstörningar. Han tog det jättebra, först genom att bli extremt förvånad; han sa att han aldrig skulle ha gissat att jag hade problem med maten för att jag ser så frisk ut och verkar vara en väldigt stark person. Det känns väldigt skönt att höra, speciellt som han var i London med mig och folk och därför har sett mig i situationer då det kan bli jobbigt; både under måltider på restaurang då man inte kan välja helt vad man ska äta och när jag valde kläder för att gå ut. Sen ställde han massa frågor om hur jag mår nu och hur jag hanterar maten. Så det kändes som en bra grej men samtidigt är jag rädd att han ska se mig annorlunca, att han ska lägga märke till hur jag äter och  mår. Jag vill inte att någon ska tänka på mig som "hon med ätstörningar".

Hur hanterar ni detta med att berätta för folk?
Jag brukar vara väldigt öppen, alla mina närmre vänner och min mamma vet att jag har problem. Sen är jag väldigt noga med att inte visa något för folk jag känner mindre bra, jag vill som sagt inte att någon som inte känner mig nära ska tänka på mig som en ätstörd. De som är nära mig vet att jag är mycket mer än så och därför är det okej att berätta.

Däremot är det ett stort steg för mig att berätta att jag hetsar. När man säger att man har ätstörningar kopplar de flesta det till anorexia eller något liknande. Så gjorde K också och jag sa att jag också har haft bulimi och lät det vara med det. Jag tror att de flesta av oss ätstörda ser hetsning som det äckliga och pinsamma, som ett misslyckande. Och det vill man inte berätta om av rädsla för att andra ser en som äcklig. För mig är det som om jag var inkontinent; var jag det är det väldigt få jag skulle berätta det för, av naturliga orsaker.
En del av mina vänner har eller har haft ätstörningar och nästan alla av dem har erfarenhet av hets, så dem är det okej att berätta det för. Och min bästa vän vet, men nästan ingen annan. Andra vänner kan säkert gissa att det är nåt sånt eftersom jag är öppen med att jag fortfarande har problem med maten och jag är ju uppenbart inte mager. Men de vet inget om det för det är för pinsamt att prata om. Egentligen är det synd, om alla vågade skulle det ju inte vara tabu längre.

(ska jag vara helt ärlig så tog jag K's kommentar om att jag såg frisk ut som att jag är för tjock för att ha ätstörningar. Men jag är frisk nog att inse att det är ätstörningen som talar och inte jag egentligen, för vem fan vill se ut som en anorektiker?)