Väldigt vackra

Igår var min finaste bästa vän hemma och drack te och vi kramades och pratade och tittade på filmer ifrån nyår. Precis efter tolvslaget när vi kommit in och spelar Marit Bergmans "This is the year" och alla är charmigt vinglada och alla har samma nyårslöfte: att fira nästa nyår tillsammans igen. Det är så fint och jag blir så glad. Och även om vi spelar This is the year varje år och lovar att året ska bli det bästa någonsin så är det här första året jag tror på det. Nytt decennium. Jag fick mina ätstörningar när jag var tolv år, alltså år 2000, och har burit med mig dem ända sen dess. Nu är det slut. 2009 var inget fantastiskt år egentligen; jag kom hem till Sverige och hamnade i vardagslunk, stressade i skolan och gjorde slut med honom jag skulle vara med för evigt. Men 2009 var också året då jag prioriterade mig själv högre än ett förhållande som drog ner mig, bytte trygghet i kärlek mot äventyr med vänner och insåg vad jag vill göra med mitt liv. Om 2009 var en förberedelse så är 2010 det året när allt ska sättas i rörelse, jag är trygg och jag tycker om mig själv. Vågen står dammig och bortglömd i ett hörn, maten äts de flesta dagar utan tankar eller ångest. 2010 ska jag inte kräkas och inte gråta framför spegeln, och för en gångs skull är det inte bara en önskan eller ett löfte utan så jag verkligen tror att det kommer att bli. Det kommer säkert att vara massa jobbiga saker i år med för 366 dagar (är ju skottår) är en lång tid, men för en gångs skull känner jag mig stark nog att ta mig igenom det. Nu i vår ska jag läsa utbildningens tuffaste kurs samtidigt som jag läser franska på kvällarna men jag känner mig inte rädd eller stressad bara full av förväntan. Mitt liv, min sociala förmåga och min intelligens har fått stå tillbaka för ångest och matbrist alldeles för länge, nu är det dags att visa vad jag går för. För jag slösar inte bort ett decennium till, inte en chans.