Familjen
I helgen hade vi familjemiddag. Eller ja, middag med några av mina närmsta vänner. Vi kallar det familjen i brist på bättre uttryck.
Det är så konstigt hur man lär känna människor egentligen. Ingen av de jag känner nära har jag lärt känna genom skola eller jobb, alla möten tycks mer eller mindre vara en slump. Man möts på något konstigt vis och sen sitter man där och kan inte leva utan varandra. Familjen är:
M: en tjej som jag konfirmerade mig med för snart tio år sedan.
M2: Ms ex, de träffades på BD-forum. Sen kom han visst på att han var bög.
U: M2s kille. De träffades via Helgon för snart två år sen.
K: Us amerikanska vän och min dejt. Vi träffades när vi alla drog till London i höstas.
M3: En tjej jag började prata med för många år sedan på Kentforum.
S: M3s kille. De träffades också via kentforum.
Massa slumpartade möten. De flesta på internet. Att träffa sina vänner via internet är inte det coolaste man kan göra, tankarna går till feta människor i huvtröjor som kör LAN och dricker jolt. Men utan internet vet jag inte vad jag hade gjort. Ingen i skolan var som jag, tyckte om samma musik eller var intresserade av samma saker. Så jag vände mig till internet och forum för band jag tyckte om och helt plötsligt fanns det tusen människor som var som jag. Vi uppfann varandra. Vi berättade allt hemskt om oss själva innan vi ens träffats. Året då jag var sexton sjutton levde jag framför datorn; forum och msn. Skolan var en ändlös väntan på att få komma hem och få vara mig själv.
När vi äntligen träffades var det fruktansvärt nervöst. 20-30 st sågs vid ringen på centralen. Vissa kände någon, andra var som jag och kom ensamma. Vi spanade på varandra, log nervöst och tittade i marken. Men så började vi prata och plötsligt lossnade allt. De här människorna visste allt om mig, alla mina osäkerheter och hemligheter. Men trots detta ville de vara med mig, vara mina vänner. Det fanns inga fasader mellan oss, inget låtsande. Vi var de vi var och vi accepterade varandra.
Åren har gått och vår klädstil och musiksmak förändrats. Vi börjar växa upp, mår bättre nu. Men fortfarande finns de kvar. Vissa är fortfarande mina bästa vänner, andra springer jag bara på då och då. Åter andra är bara en statusuppdatering på FB. Men det vi hade och det vi har är fortfarande något av det finaste jag vet.
