Söndag
Idag är jag arg.
Arg känns som ett för litet ord.
Jag hoppas att det löser sig, att jag slipper konfrontera personen. Inte för att jag är rädd för det, eller jo men jag är rädd för mig själv, inte för själva konfrontationen.
Rädd för vad jag kan göra.
De flesta upplever mig som en snäll person, beskriver mig så. Snäll. Så jävla vidrigt menlöst. Men jag är det, bara att när jag blir riktigt arg på någon så blir jag fruktansvärd. Iskall och beräknande. Med precision säger jag det vidrigaste jag kan komma på för att såra, ord som letar sig in i deras största osäkerheter och stannar kvar.
Jag är som en hund, tar det mesta utan ett ord tillbaka. Viftar på svansen ändå, viker mig och sväljer ilskan. Tills det går för långt och jag sliter strupen av dem. Redan som líten lärde jag mig att det bästa sättet att bråka är att verka totalt oberörd. Att bara stå och le medan den andra personen arbetar upp sig och skriker och viftar osammanhängande. Att bara stå där. Provocera när det behövs för att driva dem ännu längre, och sen slå till. Hålla huvudet kallt och slå för att döda. Det är farligt, ett sådant bråk går aldrig över, skriks aldrig färdigt. Men det är effektivt när allt man vill är att förstöra.
Så nu är jag så förtvilat arg men döljer det bakom iskyla. Prövar ord, funderar vad som sårar mest. Sitter hemma ensam och förbereder mig. Hur långt behöver jag gå?
