Väldigt vackra

Slapp städa lagerlokal för Greenpeace och fick sova ut - ja tack. Sen lallade jag in till söder och träffade en kompis som brukade plugga juridik men hoppade av i mars och sen dess har vi inte setts. Men nu är han tillbaka i Stockholm och det var sjukt kul att ses, blir alltid så löjligt glad när någon hör av sig efter en lång tid, att folk kan ha mig kvar i minnet och vilja ses. Irriterande bara att jag har fått för mig att jag är småkär i honom, vilket jag är ganska säker på att jag inte är på riktigt. Jag blir alltid kär i folk för en dag hit och dit. Sen hittar jag en ny och oftast vet ingen ens om det.

Jag vet inte vad jag ska tycka om mig själv och mina känslostormar. Som att jag aldrig kan känna lite lagom. Jag gör allt för mycket, eller jag vill göra allt för mycket men sen lägger jag band på mig själv, rädd för att göra mig till åtlöje. Just för att jag känner allt så enormt mycket är jag rädd för att släppa fram det, för då skulle min energi fara iväg och jag skulle aldrig kunna stoppa det. Jag är som en bil som går på låg fart med hög växel, den största kampen sker inom mig och märks aldrig på utsidan.
Är alltid så livrädd för att tappa kontrollen. Varför det egentligen?

Först såg det ut så här



Och sen så här!




Jag klistrade på svart tyg under så att det blev mycket bredare, satte på pärlor ifrån ett sönderklippt halsband från myrorna och rullade små rullar av svart tyg som jag satte emellan. Sen lackade jag hela skiten så att det förhoppningsvis håller ett tag. Den ska få följa med ut ikväll tror jag.

Jag blir chockad när jag märker hur mycket jag överräknar kalorier i vardagen. Det var väldigt länge sen jag senast räknade på allvar men eftersom siffrorna sitter där de sitter så gör jag alltid ett överslag på hur mycket jag fått i mig. Eftersom överslagen alltid har visat att jag fått i mig tillräckligt eller mer än det så har jag sökt förklaringen till varför jag fortfarande hetsar på andra håll. Men nu när jag faktiskt räknar inser jag att jag inte har ätit tillnärmelsevis tillräckligt annars. Ta det inte fel, jag har  inte svultit på två äpplen om dagen eller nåt sånt men det har inte blivit vad det ska, och då är det naturligtvis lättare att hamna i hets.
Dagen har hitills gått bra, sitter just nu och slåss med hjärnan som säger att jag inte behöver äta så mycket mer för jag ska ju dricka vin ikväll och jag kan ju räkna de kalorierna. Men NEJ det ska jag faktiskt inte, dels springer jag runt och dansar och bränner massa när jag är full, dels är det ingen bra idé att ta bort vitaminer och annat bra och ersätta med vin. Jag måste få bort synsättet att kalorier är något dåligt, något nödvändigt ont. Maten jag äter gör massa bra saker för min kropp mer än bara ger energi och de bra sakerna kommer ifrån riktig mat och inte från alkohol. Så visst ska här drickas vin men det betyder inte att jag ska skära ner på annat.
Gud vad läskigt det känns att skriva det. Jag har tydligen massa issues kvar verkar det som, men bra att jag tar tag i dem i alla fall?

Gör om, gör rätt. Ska fokusera på att äta 2000 kalorier om dagen, vilket är jättesvårt när jag inte hetsar. Jag går runt och tror att jag gör det men idag när jag faktiskt räknade och höll koll så visade det sig vara mycket mer än jag trott. Så har köpt fetaost, turkisk yoghurt och saker som kan få upp kalorierna en aning. Men idag gick det tillslut, även om jag känner mig som en stoppad gris. Måste inse att jag faktiskt får äta så "mycket" även om jag inte tränat eller gjort nåt liknande. Jag ska försöka vara strikt med att äta så mycket i en vecka nu och se hur det går, kanske gör det saker bättre.

Det är ju helt sjukt vad kaloritabellerna sitter i efter år av räknande, jag behöver inte tänka efter en sekund. Kikärtor, banan, avokado, couscous, morot osv osv osv i all oändlighet, alla siffror sitter som berget. Problemet nu blir nog att inte överskatta alla kalorier, lämna mat på tallriken och försöka lura mig själv. Nejdu den gubben går inte nu!

Är sjukt trött men sitter och väntar på att klockan blir tolv så att jag kan boka in mig på ett danspass nästa vecka, väntar jag till i morgon bitti är det garanterat fullt. I morgon ska jag upp sju och tvätta innan föreläsning vid ett, förhoppningsvis tar jag tag i mig själv och städar lägenheten också; den är full av spår ifrån igår.

Tittar på Roast på berns och mår illa. Det är som en dålig firmafest där fulla chefer drar pruttskämt. Jag vill verkligen gilla Petra Mede; hon tar plats, syns och så otroligt sällsynt i komikervärlden; hon är kvinna. Och hon vågar påpeka det, vågar belysa problemet för kvinnliga komiker, och svårigheten för kvinnor i allmänhet att vara roliga.  Men faktum kvarstår att jag tycker att hon är så tråkig, så jävla tråkig. Och egentligen är det ju lika fel att gilla henne bara för att hon har en fitta som att ogilla henne på samma grund.
Men varför ska alla kvinnliga komiker endast dra skämt på grunden att de är kvinnor? Det är som när komiker med utländsk bakgrund endast drar skämt om att de är invandrare. Så kul är det inte.

Jag behandlar vänner lite som jag behandlade bokmärken i lågstadiet. Bokmärken var det viktigaste vi hade, i stora album satt de inklistrade bakom plastfilm och de med glitter på fastnade i plasten och gjorde bubblor. I alla fall i min lilla skola var vi sista klassen som höll på med sånt, sen kom pokemonkort och plastsaker jag aldrig fattade grejen med. Precis som med bokmärkena samlar jag på vänner, och blir stolt när jag har många. Precis som bokmärken finns det många jag gärna byter mot andra, bättre. Och precis som bokmärken så finns det vissa jag aldrig skulle byta för alla pengar i världen.

En av de riktigt dyrbara har jag känt i åtta år nu. Som fjortonåring bestämde jag mig för att konfirmera mig, utan att egentligen reflektera över om jag var religiös eller inte. Jag valde länge mellan att gå till en större kyrka där många jag kände skulle gå eller om jag skulle gå till den lilla vid mitt hus, den där jag döpts en gång i tiden och där min pappa begravdes tre år tidigare. Det blev den lilla och inför första mötet var jag så nervös som bara en fjortonåring som ska göra något på egen hand kan vara. Inne i kyrkan var det mörkt, med den där speciella känslan av frid som bara finns i kyrkor, och längst fram stod en ensam man, som jag sen skulle upptäcka var Sveriges mest speciella präst. Bara han och jag, inga andra konfirmander.
Jag ville dö.
Precis som vi skulle ge upp kom det en annan tjej med sin pappa in genom dörren. Jag minns inte mycket mer av mötet, minns bara min besvikelse när jag förstod att vår  konfirmandgrupp skulle bestå av två stycken, inte av de tiotals roliga nya människor som jag hoppats. Men samtidigt kunde jag ju inte hoppa av och lämna den andr tjejen i sticket. Och idag vill mitt 22åriga jag resa i tiden och krama den åtta år osäkrare versionen av mig själv, krama och säga tack för att du fortsatte gå. För jag vågar inte tänka på hur mina tonår hade varit utan henne. Vi hittade varandra direkt och fortsatte att upptäcka hur lika vi var ju mer tiden gick. Tillsammans upptäckte vi musiken och världen. Vårt hår blev svart, kajalen växte ut runt ögonen. Tillsammans frös vi i åtta timmr inför en BDkonsert i december, tillsammans hittade vi andra och tillsammans blev vi säkrare på oss själva och varandra. Hon har alltid alltid funnits där för mig, hon är fortfarande bara ett telefonsamtal bort och hon är en av de få som jag kan ringa när som helst om vad som helst. När jag som sjuttonåring hade backat in mig själv i ett hörn och svalde alla tabletter jag kunde hitta var det henne jag ringde och det var hon som kastade sig in i en taxi och kom med kramar, det var hon som ringde och det var hon som bråkade med läkarna så att hon fick stanna kvar. Jag hoppas att jag har funnits där på samma sätt för henne. 
Idag är våra liv inte lika stormiga som när vi  var sjutton men jag tror ändå att allt skulle vara tusen gånger svårare om hon inte fanns så nära, om det inte bara var att ringa och säga "vi ses vid närbutiken om fem minuter".

Minns ni Marit Bergmans sång I will always be your soldier? Den handlar om hennes syster och hur hon alltid kommer att finnas där för henne. Jag är ensambarn och vet inget om syskonkärlek men varje gång jag hör den finns det bara en person jag tänker på.

Helgen har varit väldigt fin faktiskt. Mest vin och dans med bästa människorna, och promenader runt ett iskallt stockholm. Iskallt men vackert, jag älskar hösten när allt är så fridfullt och lugnt. Maten har gått som på räls, den börjar gå bra så fort jag har saker att göra, det är alltid så. Och budgetiden funkar helt fantastiskt bra, idag storhandlade jag och kände mig duktig, ändå gjorde jag inte ens av med 200 kr och kom därifrån med två matkassar fulla. Billigt att vara vego.
På tisdag börjar nästa kurs så i morgon ska jag till biblioteket och förbereda mig ett tag. Ska träna också, första gången på tre veckor på grund av den jävla svininfluensan. Jag längtar, även om jag inte kan gå på veckans roligaste pass: afrikansk dans i morgon kväll. För då ska jag på dejt, hepp. (ordet dejt får mig att känna mig som om jag är med i sex and the city, men man tager vad man haver)
Kom precis hem ifrån mitt exs studentrum i Bergshamra, nu äter jag mörk choklad och läser bra bok. Perfekt avslutning på en väldigt bra helg.

Tenta i morgon, har ingen aning om hur det kommer att gå. Kan gå jättebra, kan gå skit. Allt beror på vilka frågor jag får. Det är Statsrätt så det är förvaltningsrätt, normgivning, tryckfrihetsrätt, yttrandefrihet, europakonventionen och medborgarskapsrätt. Är omotiverad som satan men snart är det över och då börjar folkrätten. Blir nog bättre tror jag, då har jag lektioner och föreläsningar varje dag så det blir lite mer struktur.

Maten går skit skit skit SKIT.

Försöker gömma mig genom att läsa The Accidental av Ali Smith. Glömmer allt dåligt när jag läser henne, hennes språk får mig att tappa andan. Om att bli kär: it's like he was a dictionary and she was a word he didn't know was in him.

Just nu känns saker svåra. Jag vill gömma mig under täcket, isolera mig, gå ner mig totalt och skita i allt. Ta för många tabletter och vakna på sjukhus. Ge upp och låta andra sköta saker för ett tag. Men been there done that. Och inget blir bättre, för livet väntar bara ett tag till och när man slutligen bestämmer sig för att ta tag i saker så har inget blivit enklare, det är samma problem man måste ta tag i. Det är det som är problemet, det finns inga pauser eller dagar när man kan skita i allt. Även om jag gör mitt bästa. Men det är som att simma motstöms och när jag försöker ta en paus så åker jag tillbaka istället.

För övrigt: som alltid har jag en ny strategi för att klara vardagen. Jag tröttnar aldrig.. Nu handlar det om att leva på en budget för matinköp. Det funkar ganska bra faktiskt, jag ska använda 300 kr i veckan högst vilket tvingar mig att planera och sluta impulsköpa vilket oftast inte går så bra ändå. Och när jag vill hetsa så har jag ett skäl att inte göra det som inte tvingar mig att fundera över själva hetsandet. Det är bara nej, jag ska inte bryta budgeten och det kan jag inte argumentera mot. Att ha mer pengar till kläder är ju aldrig fel det heller..

Som jag nämnde förut lyckades jag ligga med mitt ex i torsdags. För att citera Pretty Woman: Big mistake. Big. Huge. Eftersom vi gjorde slut när vi var på olika sidor av jordklotet och sen inte träffades på tre fyra månader har vi lyckats undvika alla sorters av break-up sex. Fram till nu alltså.

Han ringde mig vid tolv när jag satt hemma och sydde på en hatt framför senaste avsnittet av House. Det var fyrtio minuter till nästa tunnelbana hem, kunde han sova hos mig? Jo såklart sa jag men jag anade att det inte bara var tunnelbanan som gjorde att han ville  sova här. Så kom han och var småfull och kramig och jag spelade med, låtsades att jag inte alls visste vad han ville. Så kysste han mig och jag gick upp i ögonblicket, gick upp i minnena av alla andra gånger, i känslan av att vilja ha varandra som vi en gång gjorde. Vi älskade inte med varandra, vi älskade med minnet av varandra. Och det var bra och fint, men mest var det konstigt. Att ha sex utan att säga att vi älskar varandra, att vi inte längre var en och samma utan två personer som bara möttes ett kort tag. Jag kan inte ens skriva om det utan att få tårar i ögonen. Jag vet att det är slut och jag vill inte på några vis ha honom tillbaka men aldrig har tomheten blivit mer uppenbar än den natten. När man älskar någon för man över en del av sig själv till honom eller henne, och när man sedan skiljs åt lämnar man den delen kvar. Och det blev så förbannat tydligt den natten att den versionen av mig själv som jag var med honom inte finns kvar, den kvävdes när det slutade vara vi två.
Som sagt vill jag inte att vi ska bli tillsammans igen men jag sörjer vad som har varit, jag saknar vad vi hade innan vi insåg att vi inte passar ihop, innan vi slutade älska varandra. Åh gud vad jag saknar.

Igår blev det vin på Bara Vi (bästa och mysigaste baren i Stockholm, massor av soffor i en källare) och jag skrattade till jag fick kramp i halsen. Idag blev det höstpromenad och två kjolar ifrån Stadsmissionen.

Just nu är skrivarfebern över mig, åh vad jag älskar. Jag känner mig som en arkeolog när jag försöker få fram detaljerna. Historien finns där ute och den är färdig och perfekt men jag ser den inte ännu, jag har bara vaga aningar. Så min hjärna arbetar non stop och kastar ut förslag och ser vad som känns bra. Jag är så spänd på hur historien kommer att sluta, hur det kommer att bli.

Grisen har släppt greppet om min hjärna så nu fungerar jag nästan igen, bortsett ifrån en hosta som får människor att byta trottoar när de passerar mig.

Jag gillar den här perioden, när jag är på väg att tillfriskna och blir exalterad över att orka gå in i badrummet utan att behöva stanna på vägen. Har massa energi som går till att frosta av frysen och städa kryddhyllan. Synd att jag kommer att bli helt frisk och stökig igen snart.

Maten under tiden jag varit sjuk har gått åt helvete, min kompis uttryckte det bäst: miserabel, ensam och ledsen över att ingen saknar mig och kylskåpet är min bästa vän. Tjoho. Vacklat mellan att försöka svälta och att trycka i mig kalorimängder som borde platsa i en tv3 dokumentär om feta amerikaner. Men frisk och nya tag (hur många gånger har jag skrivit det nu)