Väldigt vackra

I helgen hade vi familjemiddag. Eller ja, middag med några av mina närmsta vänner. Vi kallar det familjen i brist på bättre uttryck.
Det är så konstigt hur man lär känna människor egentligen. Ingen av de jag känner nära har jag lärt känna genom skola eller jobb, alla möten tycks mer eller mindre vara en slump. Man möts på något konstigt vis och sen sitter man där och kan inte leva utan varandra. Familjen är:

M: en tjej som jag konfirmerade mig med för snart tio år sedan.
M2: Ms ex, de träffades på BD-forum. Sen kom han visst på att han var bög.
U: M2s kille. De träffades via Helgon för snart två år sen.
K: Us amerikanska vän och min dejt. Vi träffades när vi alla drog till London i höstas.
M3: En tjej jag började prata med för många år sedan på Kentforum.
S: M3s kille. De träffades också via kentforum.

Massa slumpartade möten. De flesta på internet. Att träffa sina vänner via internet är inte det coolaste man kan göra, tankarna går till feta människor i huvtröjor som kör LAN och dricker jolt. Men utan internet vet jag inte vad jag hade gjort. Ingen i skolan var som jag, tyckte om samma musik eller var intresserade av samma saker. Så jag vände mig till internet och forum för band jag tyckte om och helt plötsligt fanns det tusen människor som var som jag. Vi uppfann varandra. Vi berättade allt hemskt om oss själva innan vi ens träffats. Året då jag var sexton sjutton levde jag framför datorn; forum och msn. Skolan var en ändlös väntan på att få komma hem och få vara mig själv.
När vi äntligen träffades var det fruktansvärt nervöst. 20-30 st sågs vid ringen på centralen. Vissa kände någon, andra var som jag och kom ensamma. Vi spanade på varandra, log nervöst och tittade i marken. Men så började vi prata och plötsligt lossnade allt. De här människorna visste allt om mig, alla mina osäkerheter och hemligheter. Men trots detta ville de vara med mig, vara mina vänner. Det fanns inga fasader mellan oss, inget låtsande. Vi var de vi var och vi accepterade varandra.
Åren har gått och vår klädstil och musiksmak förändrats. Vi börjar växa upp, mår bättre nu. Men fortfarande finns de kvar. Vissa är fortfarande mina bästa vänner, andra springer jag bara på då och då. Åter andra är bara en statusuppdatering på FB. Men det vi hade och det vi har är fortfarande något av det finaste jag vet.

Idag är jag arg.
Arg känns som ett för litet ord.

Jag hoppas att det löser sig, att jag slipper konfrontera personen. Inte för att jag är rädd för det, eller jo men jag är rädd för mig själv, inte för själva konfrontationen.
Rädd för vad jag kan göra.

De flesta upplever mig som en snäll person, beskriver mig så. Snäll. Så jävla vidrigt menlöst. Men jag är det, bara att när jag blir riktigt arg på någon så blir jag fruktansvärd. Iskall och beräknande. Med precision säger jag det vidrigaste jag kan komma på för att såra, ord som letar sig in i deras största osäkerheter och stannar kvar.

Jag är som en hund, tar det mesta utan ett ord tillbaka. Viftar på svansen ändå, viker mig och sväljer ilskan. Tills det går för långt och jag sliter strupen av dem. Redan som líten lärde jag mig att det bästa sättet att bråka är att verka totalt oberörd. Att bara stå och le medan den andra personen arbetar upp sig och skriker och viftar osammanhängande. Att bara stå där. Provocera när det behövs för att driva dem ännu längre, och sen slå till. Hålla huvudet kallt och slå för att döda. Det är farligt, ett sådant bråk går aldrig över, skriks aldrig färdigt. Men det är effektivt när allt man vill är att förstöra.

Så nu är jag så förtvilat arg men döljer det bakom iskyla. Prövar ord, funderar vad som sårar mest. Sitter hemma ensam och förbereder mig. Hur långt behöver jag gå?

Var precis på apoteket. De hade inte vad jag ville ha (vad det var är alldeles för pinsamt för att berätta).
Jag är ovän med mitt apotek, allt på grund av en händelse för kanske två år sedan. Jag smet in med inövad nonchalant uppsyn för att köpa ett dagen efter piller. Jag HATAR att köpa sådana. Inte för att det sker överdrivet ofta men varje gång vill jag ta på mig en vigselring och säga högt till hela apoteket "Jag och min man hade samlag igår och alla tre kondomer han hade på sig sprack. Vi har ju redan fem barn så jag skulle behöva ett piller." Istället för att komma inramlande på söndagsförmiddagen med högklackat och utrunnet smink.
När jag skulle köpa på mitt lilla apotek säger hon i kassan skithögt: "Köper du sådana här ofta eller?"
Jag: "ehhhhhblllaahhh neeehh?" Högröd i ansiktet. Förväntar mig en lektion i etik och moral.
Kassörskan: "För då kan du skaffa ett poängkort."
BAH. Skrämma livet ur mig för ett sketet poängkort.

I Australien är det sju gånger värre. Första gången jag köpte ett piller var jag i Melbourne. Efter att ha funderat ett tag innan jag mindes vad det hette på engelska frågade jag en kassörska. Hon tvingade mig att vänta på chefsläkaren eller vad det nu heter, och så fick jag fylla i ett långt formulär med frågor om mitt sexliv. Samt lämna adress  och telefonnr. Förväntade mig att hitta ett demonstrationståg av abortmotståndare utanför. Skamkänslor på hög nivå. När läkaren kom hade han allvarlig uppsyn och pratade länge med låg röst. Jag hade panik; apoteket låg på universitetsområdet där jag bodde vilket innebar att någon av alla 300 människor jag bodde med när som kunde komma in och se mig bli förhörd om hur och när och var jag hade sex.
Till slut fick jag mina piller och inga barn blev det så allt slutade lyckligt, men ändå.

Ibland vill man skriva om kyssar. Om att åka till London och längta med hela kroppen. Om att inte längre tänka, bara känna. Huden blir känslig som fingertoppar och varje gång han oavsiktligt snuddar vid mig är det elektriskt. Sitter han avsiktligt så nära att hans lår snuddar vid mitt eller är det bara en slump? När han låter armen vila på soffan bakom min rygg. När hans fingrar rör sig i små små cirklar på min axel.

Vi pratar båda med andra, jag kan inte vända mig mot honom för hans ansikte är så nära mitt att jag tappar andan. Hans fingertoppar mot min hud, betyder det något eller tänker jag för mycket igen? Ögonblicket är så bräckligt. Jag kan inte vända mig mot honom, inte röra mig alls av rädsla för att förstöra. Jag skrattar och pratar och gör grimaser för min vän och hennes kamera men inombords håller jag andan. Inuti är jag en pinne. Så säger han något jag inte hör och reser sig. Tomt. Min axel bränner. Jag sitter där jag sitter men ser ingen annan än honom, bevakar svartsjukt hans blick för att se om den vandrar iväg till någon annan. Någon sötare gladare smalare roligare.

Hela resan är lika dan. Allt jag gör, gör jag med en baktanke. En önskan att komma närmare, att få honom att skratta. Jag hatar min kladdiga behövande trevande längtan och gör allt för att dölja. Se inte förstå inte, tyck bara att jag är fantastisk ändå. Hur är det möjligt att han inte känner samma när jag är en spärrballong av känslor? Och samtidigt, hur vore det möjligt att jag skulle kunna få nåt så fint?

Efter flyget bussen tunnelbanan säger han hejdå. Kort kram. Jag går hem med ont i magen, analyserar varje steg. Var jag för behövande, förstod han vad jag ville? Jag hatar mig själv för att jag aldrig lyckas vara sval och oberörd. Mest vill jag springa tillbaka och slå honom, skrika att han inte får göra så här. Inte får röra fingertopparna så mjukt mot min axel, inte får lägga armen om, inte får verka så fin och sen bara gå därifrån.

Sen blir det skolvecka och helg och dans dans dans. På efterfesten hos mig lägger han huvudet i mitt knä och min hand är i hans hår. Sen ligger han på min säng och gör en gest för att få mig att lägga mig bredvid. En filt över oss och hans hand smeker min rygg. Jag kröker den som en katt. Vill stanna här, aldrig röra mig mer, alltid alltid stanna här med hans hand på min rygg och de andras prat i vardagsrummet.

När vännerna går är det höjda ögonbryn och menande blickar. Han ligger kvar i min säng och jag somnar med hans andedräkt i min nacke.

Jag vaknar och ser hans lockiga hår på min kudde. Ångesten slår mig i magen. Vad gör han här, vill han något, varför varför varför. Vi kysstes ju inte ens igår. Ett tag ligger jag så, med rivande tankar i magen. Borde gå på toa men vågar inte. När han slutligen vaknar ligger vi kvar och pratar, ingen av oss låtsas om att vi faktiskt ligger i samma säng och att hans arm vilar mot min midja. Vi pratar om allt och ingenting och helt plötsligt kan jag prata med honom som vem som helst. Helt plötsligt är jag inte nervös längre. Orden rinner fram som vatten och jag upptäcker att jag sagt saker jag inte berättar för någon. Med någon dålig förevändning flyttar han sig närmre och håller om mig hårt. I min rädsla för att inte verka oberörd förstör jag nästan hela ögonblicket men bara nästan och hans läppar mot mina.

Vinterdagen kommer och går utanför fönstret, det blir mörkt igen och vi har inte rört oss från sängen. På kvällen ska jag träffa en vän, han följer med och sen skiljs vi åt på bussen på väg tillbaka. På hemvägen är jag glad, trots att vi inte bytt nummer eller sagt något om att ses igen. Jag vet att det nog var enda gången men det gör ingenting, för en gångs skull har en engångsgrej gjort mig endast lycklig.

Ibland vill man skriva om kyssar. Om när han kysste mig i mitt kök på nyårsafton. Vi hade inte setts på tre veckor men när jag en timme innan middagen fick veta att han skulle komma så byggde fjärilar bo i hela mig. Han gav mig en present när han kom trots att middagen inte var hos mig. Han stannade sent sent sent när vi flyttat över festen till min lägenhet och återigen låg han med armen runt mig på min säng när vännerna skrattade i vardagsrummet. Återigen stannade han när de andra vinglade hem. När han kysste mig hejdå dagen efter kunde jag inte sluta le. Dagen efter ringde han. Vi gick på bio och det var bubblor i hela mig.

Ibland vill man skriva om kyssar. Om när han var här i förrgår och kysste mig tills det snurrade i huvudet.  

Helgen har varit sådär. Spontankonsert på torsdagskvällen (Final Fantasy, helt otroligt vackert), två finbesök av enormt bra vänner som bor i andra städer, utgång på fredagen då jag kände mig tjock och fulast i världen, sovit massa, vandrat runt och pratat med bästa vännen och så gråtit en del.
Idag försökte jag få tag på killen jag dejtar men han var på sin systers land och mobilen var av hela dagen. Sitter mest och skäms för att han kommer att slå på den när han kommer hem och se typ sju missade samtal från mig. Men jag orkar inte hålla på stoltheten just nu, känner att han glider ifrån mig och måste veta vad som händer. I morgon ska jag se om jag får tag på honom och om vi kan ses. Måste veta vad som händer. Han är gullig som alltid när vi ses men de senaste två veckorna har vi knappt setts alls. Och om det är som jag befarar så är mitt enda löft till mig själv att inte hålla tillbaka, att säga vad jag känner. Sen får det gå som det går. Men snälla snälla stanna kvar hos mig. Jag vill inte, orkar inte förlora honom just nu. Och jag vet att det aldrig kommer att bli vi två hela livet men jag vill ha honom just nu. Försvinn inte snälla snälla snälla.

Nu sitter jag hemma i ett halvstädat hem (dammsugaren gick sönder och började ryka - så går det när man dammsuger upp utspilllt te) och lyssar på chock av Paus på repeat. Sången jag grät mig till sömns med under tonåren, blir kanske samma ikväll.

Ge mig en chock, slå mig i bitar nu
Försök med nåt, ingen orkar lyssna nu
Vill ni veta hur jag står ut?
Jag möter isen med feberhet hud

Han var lång med svart hår, gröna ögon och australiensiskt uttal. Han kände alla, pratade i ett kör och var den första killen någonsin som gav mig komplimanger för min hjärna istället för mitt ansikte. Han pratade danska efter ett år i Danmark och visste allt om politik och historia och inget om konst och böcker. Vi bodde på samma studenthem i Melbourne; Menzies College som mer liknade en internatskola än en svensk studentkorridor. 400 studenter som åt tillsammans, festade tillsammans och levde tillsammans. Alla kände alla, temafester varje vecka och känslan av ett enda stort kollektiv.

Några veckor efter att jag kommit till Australien hade vi pub crawl genom en av Melbournes förorter. Temat var hatt och slips av någon anledning. Den kvällen pratade vi för första gången, han ägnade en timme åt att försöka lura mig att han var dansk. Minnena är dimmiga trots att jag återberättat det så många gånger; han hittade en cigg åt mig och böjde sig närmare, jag ville egentligen inte kyssa honom men tänkte att okej då. Dagen efter vaknade jag med ångest, men tacksam över att jag i alla fall sagt nej till att ta med honom upp på rummet.

Två dagar senare, en annan klubb men samma människor. Han var där, vi hade pratat lite sen sist  men jag ville inte ha med honom att göra. På dansgolvet är han plötsligt nära och innan jag vet vad som hände så kysser vi varandra. Fortfarande är det den bästa kyssen jag någonsin haft, det var ingen överdrift att säga att rummet snurrade och jag visste ingenting annat än hans mun mot min. Den natten satt vi vid Yarra River och väntade på soluppgången, pratade och pratade och hans hand i min. Dagen efter åkte vi med gemensamma vänner till en vegorestaurang nånstans, jag var livrädd och visste inte om vi skulle låtsas om vad som hänt natten innan. På vägen tillbaka sitter han bredvid mig i baksätet, utan att se på mig tar han min hand. Jag tittar rakt fram och försöker låta bli att skrika av glädje.

Vi sa ofta till varandra att vi var varandras motsatser. Han var öppen och utåtriktad där jag var inåtvänd, han pratade utan att tänka och jag tänkte för mycket. Han kunde göra vad som helst för att passa in, jag var alltid ovillkorligt mig själv. I början var det en fantastisk möjlighet att lära oss av varandra. Han vågade uttrycka sig själv mer, jag vågade bli mer social.

En av de saker som band oss samman var känslan av att vara lite bättre än alla runt om kring. Låter hemskt, men ska jag vara ärlig så var det så. De flesta på Menzies var ungdomar från landet som mest var intresserade av att dricka och flirta med varandra. Politik kunde andra bry sig om, jämställdhet fanns inte på kartan och böcker läste man när man var tvungen. Vi ville också dricka och flirta men visst kände vi oss lite lite bättre än de andra när vi gick på komedifestivaler, teater och diskuterade politik i timmar.

Men det var inte bara självgodhet och attraktion mellan motsatser, vi älskade verkligen varandra. Det var en bergodalbana hela tiden; enorm kärlek och bråk som slutade med dramatiska dörrsmällar och passionerade omfamningar. När vi började ta sönder varandra vet jag inte helt, kanske efter ett år. Men det smög sig på. Han började se ner på mig för att jag var blyg, kallade mig patetisk och blev arg. Jag gav igen med samma mynt. Kärnan var nog att vi inte förstod varandra totalt. Vi trodde att vi gjorde det; vi var totalt öppna mot varandra. Men vi förstod med hjärnan, inte med hjärtat, Kan man inte identifiera sig med varandras svårigheter så tror jag att man en dag slutar orka. Man försöker förstå men till sist låter den andras ångest bara som gnäll. Man biter ihop, säger fina ord och försöker igen. Så en dag orkar man inte längre och man börjar förakta den andras svagheter.

Vi försökte gång på gång, men bråken blev fler och de romantiska stunderna kändes mindre äkta. Jag försökte fly situationen genom att äta ännu mindre (om jag blir smal försvinner alla problem, då kommer vi att älska varandra igen) och en dag hittade jag av misstag en text han skrivit till sin pappa där han berättade att han varit otrogen mot mig. Då gick allt sönder och trots att vi var tillsammans i nära ett år efter det så blev det aldrig riktigt bra igen. Vi älskade fortfarande varandra otroligt mycket men för varje bråk dröjde det kortare och kortare tid tills nästa. Alla ord missförstods och förvreds till irritation.

Men vi älskade varandra, vi flyttade över hela jordklotet för att få vara nära. Först han, när mitt år i Australien var slut kom han till Stockholm i ett halvår på utbyte. När det var slut flyttade jag tillbaka till Melbourne och jobbade ett halvår, och när jag var tvungen att åka hem igen för att börja plugga så ordnade vi uppehållstillstånd åt honom i Sverige. Han var tvungen att läsa en termin till i Australien men vi intalade oss själva att vi skulle klara av det. Att ett halvår inte är så långt när vi varit tillsammans i över två år, att vi kanske till och med skulle ha det bättre när vi fått sakna varandra ett tag. Att gå igenom passkontrollen på Tullamarine Airport och se honom stå på andra sidan avspärrningen var en av de värsta sakerna jag någonsin gjort.

Sverige blev vardag och jag hamnade i ett nytt liv av återuppväckta vänskaper och juridikstudier. För första gången på tre år hade jag ett mål i mitt liv igen och det kändes underbart. Jag började slåss på allvar mot ätstörningarna. Allt blev bättre, och plötsligt insåg jag att det inte var bra trots att han inte var här, det var bra på grund av att han inte var här. Jag blev starkare, hade glömt bort hur social och glad jag kunde vara.

Jag gjorde slut över telefon, fanns ingen annan utväg. Han grät och jag med. Det gjorde så ont så länge. Han bestämde sig för att komma till Sverige till sommaren ändå, och vi tänkte båda att kanske kanske kanske kan vi bli tillsammans igen. Men innan han kom hit blev han kär i en tjej i Australien och det kändes som att göra slut på nytt fast ännu värre.

 Många säger att det tar halva den tiden man var ihop att komma över någon. Drygt ett år för mig alltså. Jag ville inte tro det då, ville inte tänka att det skulle ta sådan lång tid. Men jag tror att det på ett sätt är sant. Man slutar sakna tidigare men bitterheten sitter kvar. Nu är den äntligen borta, jag kan se alla fina saker vi ändå hade utan att för den skull vilja ha honom tillbaka. Han är i Sverige nu, han flyttade hit i augusti men glömde aldrig tjejen i Australien och just nu är hon här och hälsar på. Han flyttar nog tillbaka till Melbourne i sommar. Det är fortfarande inte lätt mellan oss, han vill vara vänner men jag vill inte. Ser inte poängen, vänner har jag tillräckligt och vi är ändå för olika. Det slutar oftast i bråk. Han är ett avslutat kapitel i mitt liv, ett kapitel som var jobbigt och underbart och hjärtslitande och som jag aldrig skulle vilja vara utan.

Den här veckan har jag:

• Lagat middagar och ätit glass tillsammans med K
• Ätit med stora vänfamiljen på en restaurang som hade vegetarisk jättehamburgare som enda vegomaten
• Glömt lunch till skolan två dagar och köpt falafelmackor

Det hade jag fan inte klarat av för ett år sedan. Men det känns jättebra. Maten har gått okej den senaste tiden men mest för att jag tillåtit mig själv ganska mycket. Inget jag vill göra för resten av livet (inte förbjuda såklart men att äta godis flera gånger i veckan mår ingen bra av) men jag behöver det just nu. Att hamna i en hetsfas, som jag gjorde lite smått för någon vecka sen, är lite som att hjärnan får för sig att man brutit benet. Hjärnan är övertygad om att man inte klarar sig utan en krycka (=mat) och att man kommer att gå under om man inte får den. För att komma ur en sådan period så funkar det inte att bara slita undan kryckan, hjärnan är så övertygad att man kommer att falla efter två sekunder. Istället ska man låta den finnas där men på ett kontrollerat sätt under några dagar, och det är precis vad jag gjort sista tiden. Jag har ätit godis men på mina villkor. Det har varit planerat och helt okej, och sakta men säkert tröttnar hjärnan och inser att det var ju inte så jävla spännande ändå. Just den här gången gör jag det extra länge, dels för att jag är lite nervös för att komma in i nåt dumt igen nu när jag är så mycket friskare än  någonsin, och dels för att jag ju ska vara bortrest i tre veckor från och med måndag. Det kommer att innebära alla måltider tillsammans med min mamma och att aldrig få laga egen mat utan att alltid äta på restauranger. Läskigt som fan, speciellt med en mamma som alltid tjatar om hur onyttigt saker är, och därför vill jag vara så avslappnad som möjligt innan så att jag klarar det. För klara det ska jag, okej?

Vad lite kommentarer jag får nu för tiden, betyder det att jag måste börja gnälla lite mer här? Men pilutta er det vill jag nog inte. Avslutade en jättestressig skolvecka med att göra ingentinng mest hela helgen men det var väldigt fint för jag hade sällskap av bästa vännen och K. Med den sistnämnda hade jag massa intressanta samtal om vad vi egentligen har för oss och vi löste väl det så att vi har något slags dejtande/fårsehurdetgår/fårträffaandrabaraviberättaromdet-förhållande. Och det känns jäkligt bra för en paranoid relationsfobiker som moi. Igår var planen att stanna hemma och plugga och tvätta och det körde jag på tills jag fick ett hej-vad-gör-du-jag-har-tråkigtsms från K och så blev det långlunch, vinterpromenad och glass och prat hela kvällen. Blev helt sjukt nere av någon anledning på slutet men också det är okej när det finns någon som direkt ser vad som händer och ger mig kramar och fina ord med mjuk röst.

Om en vecka precis åker jag till Sydamerika med mamma, är pepp, panikslagen över hur mycket skola jag missar och rädd för hur det ska gå att umgås i nästan tre veckor med mamma. Hon är fin och allt det men varje gång vi pratar slutar det med att jag är arg och frustrerad. Hade hon inte varit min mamma så hade vi inte varit vänner och det gör mig ledsen. (okej hur ofta är en 22åring vän med en 60åring om det inte finns något släktband men ni fattar vad jag menar). Hon frågar inte ens hur det är när hon ringer, hon bara kastar sig in i historier om sig själv eller om saker jag borde fixa. Jag vet att hon älskar mig men hon känner mig inte och vill inte göra det heller. För henne är jag någon att skryta om för att jag går en fin utbildning och är "ansvarsfull", någon att köpa kläder och saker till som om jag var hennes docka, och någon att säga åt hur man ska leva sitt liv. Jag vet att hon vill att jag ska vara lycklig men jag tror att hon föredrar att inte höra om mina problem. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har försökt att komma närmare henne och varje gång reagerar hon jättebra i stunden men glömmer sen direkt bort vad jag sagt. När jag berättade om mina ätstörningar var hon jättefin men två dagar senare frågade hon om bantningstips för "du har ju koll på sånt".

Så fortsatte jag plugga och hade föreläsning där jag träffade folk jag tycker om, och allt blev bättre. Jag ska börja hålla koll på detta, fick en tanke idag om att mina nojjor blir starkare när jag inte träffat någon på ett tag. Igår pluggade jag hemma och hade ingen mer social kontakt än småprat med folk i affärer, och idag fick jag tokpanik. Det låter ju inte helt ologiskt att det skulle kunna ha med varandra att göra, men som sagt får jag hålla koll på det. Är det så blir det lättare att rationalisera bort ångesten och voila; ännu ett steg mot att må bra.

Min andra insikt är att låta saker och ting ta tid. Det är så självklart och så lätt att förstå men inte lätt att verkligen leva efter. Jag vill så gärna vara frisk och må bra precis nu nu nu men jag måste inse att även om jag mår bättre än någonsin så är det en lång väg kvar. Och den tiden det tar är värd det, absolut. Så nu inser jag att jag kommer att vara sjuk i år också, men kanske inte 2011.
Det är en fin gräns mellan att acceptera att jag fortfarande är sjuk och att ha det som ursäkt till att ge upp. Jag vill inte ge upp, jag vill bli bättre och bättre men jag måste förstå att det tar tid och att jag inte kommer att kunna äta och bete mig som alla friska gör på ännu ett tag. Jag måste börja ta mer ansvar för mig själv och hela tiden försöka, inte råka "glömma" att äta eller att rationalisera en enorm godispåse med att det är ju fredagsmys när det egentligen är ångest. Förut höll jag på med massa läxor till mig själv hela tiden men det gav jag upp när jag blev bättre, för att jag tänkte att jag inte behöver det längre. Men det är fel och jag måste förstå det. Det är som vilket beroende som helst, man kan inte sluta försöka när det när en nivå som är uthärdlig, man måste acceptera att det inte är friskt beteende ännu men att det kan bli det. Först då tror jag att det går att bli riktigt frisk.¨
(Och faaan, just när jag skrev detta dök tjejen som läste min matdagbok upp bakom ryggen på mig och försökte smygläsa igen! Fast den här gången blev jag arg så nu fattade hon kanske att hon måste lägga ner)

Hur som, vad jag behöver jobba på just nu:
Att äta regelbundet även om jag inte är hungrig.
Att göra middagar i förväg så att jag inte lagar konstig mat, småäter istället för att äta en ordentlig middag eller låter bli helt och hållet för att jag inte orkar laga mat.
Att få med kolhydraterna i lunch och middag.

Slutligen funderar jag på att utsätta mig för lite egen KBT-terapi och göra en av de läskigaste saker jag vet: ensam beställa mat på typ Max. Gud jag har aldrig gjort det och vet inte om jag klarar det. Men jo det måste gå, jag måste klara att stå och vänta på maten själv och att bära den hela vägen hem utan att försöka gömma påsen i något annat. Hjälp, hjälp, hjälp.
Det är när jag tänker på sådana situationer som jag inser att jag verkligen har en lång väg kvar, sånt ska man klara.

Idag är en dag av otroliga nojjor. Jag orkar inte.

Hade mitt första seminarie på kursen vid nio idag och planen var att gå upp vid sex, vara i skolan åtta och läsa en timme innan. Det gick såklart inte eftersom jag försov mig och vaknade kvart i nio och sprang ut genom dörren. Kom till skolan kvar i tio och eftersom det brukar vara så att man har en kvarts rast i slutet på varje timme så bestämde jag mig för att vänta på den istället för att ramla in mitt när läraren pratade. Väntade och väntade och fick panik över att jag slösade bort tid, så jag gick till biblioteket och smsade en vän och bad henne säga till när de hade rast, så att jag kunde ägna tiden till att plugga och inte slösa bort den helt. Hon har inte svarat vilket har lett till att jag har missat hela mitt tre timmars seminarie, iof har jag pluggat istället men det är ändå inte okej. Varför kunde jag inte bara ha tagit den korta pinsamheten med att komma in för sent? Jag klarar bara inte av det, för mig är det typ det pinsamaste man kan göra. Allas ögon på mig och mina rörelser låter jättehögt i tystnaden, tiden när man tar av sig jackan och tar fram böckerna och tänk om det inte finns någon stol ledig vad gör jag då? Och så vidare och så vidare i alla oändlighet.
Sen fortsätter nojjorna: jag hann inte duscha i morse, luktar jag illa? I lördags kväll var jag jättefull och pinsam eller jag tror inte att jag var det men tänk om. Även om jag var med mina bästa vänner som inte bryr sig, en av dem var hon som ägnade tre timmar åt att kräkas och gråta på nyår och ingen annan dömer henne för det. (Men tänker jag så, så börjar jag nojja över att jag har småretat henne för det några gånger och tänk om hon tog illa upp?) Maten har inte gått så bra och igår pluggade jag för lite, och tänk om killen jag halvdejtar tycker att jag är pinsam av någon anledning (även om han inte såg mig full och han är den som hör av sig mycket mer än vad jag gör).
Och vännen jag smsade om seminariet, varför svarade hon inte? Hon fick ju smset och vet att jag kom till skolan vid tio, hon måste tycka att jag är en idiot som inte kom in, kan ju inte ljuga nu.

GAHHHHHHHHHHHHHHHHH. Så känns det mest.

Borde fokusera på ögonblicket istället. Nu är jag i skolan och pluggar vilket är bra, vi kommer att ha tre fyra seminarier i veckan fram till slutet på april så det är inte hemskt att missa ett, de är inte ens obligatoriska. Ikväll ska jag ringa min bästa vän som precis fått veta att hennes vän har cancer, och att finnas där för henne i ett sånt läge är tusen ggr viktigare än om jag var lite för full i lördags. Idag har maten gått bra och jag har förberett både lunch och middag så det här klarar jag, osv osv osv.