Helgen
Självklart vill ni alla veta vad jag gjorde i helgen också, eller hur eller hur eller hur? Som sagt hade jag en jäkligt dålig fredag och vaknade med ett tungt huvud och ond hals. Men ryckte upp mig, mötte upp en kompis i stan och köpte en fruktansvärd blond peruk (maskerad nästa helg). Sen hittade jag lite andra vänner och en flaska whisky och åkte upp till Bergshamra och mitt exs studentkorridor för hans födelsedagsfest. Killen jag har ett crush på var där såklart (sen när blev mitt kärleksliv så äckligt incestuöst?) och allt var lite småjobbigt ett tag. Sen vinglade vi till fasching och jag blev av med mina vänner men hittade nya och dansade tills fötterna nästan inte kändes.
Aktivt ignorerande av varandra ledde til kyssar såklart och det gick som det gick va? Så idag inleddes med tre timmar av kramar och sen walk of shame igenom stockholm på klackar och med rinnande smink. Men glad ändå, spelar inte så stor roll om det blir nåt mer för jag hade väldigt mycket roligare än jag haft om jag gått hem själv.Tack
Tack för era kommentarer, de betyder massa och ni har helt rätt. Allt jag kan göra är att försöka lära mig av misstagen. Och mitt misstag i fredags var definitivt att, trots vad jag skrivit tidigare på dagen, tro att jag är friskare än jag är. Jag tror att jag ska jobba lite med delmål ett tag nu. Helgens var att klara att vara bakis utan att äta massa skit som bara får mig att må sämre. Och check, det klarade jag galant.
Veckans blir nog att försöka att ha mycket saker inbokade, att äta ordentliga mellanmål som jag annars så lätt "glömmer" att få i mig, att hantera ensamma kvällar bra och att ringa någon om jag känner att saker inte går så bra. Samtalet behöver inte ens handla om problemen, det är sjukt hur mycket det hjälper bara att prata.
Så upp på hästen igen, pepp pepp
Veckans blir nog att försöka att ha mycket saker inbokade, att äta ordentliga mellanmål som jag annars så lätt "glömmer" att få i mig, att hantera ensamma kvällar bra och att ringa någon om jag känner att saker inte går så bra. Samtalet behöver inte ens handla om problemen, det är sjukt hur mycket det hjälper bara att prata.
Så upp på hästen igen, pepp pepp
Jag önskar att jag slapp skriva
Min hemmakväll blev 300 gram choklad och mer och lutad över toaletten. JAG ORKAR INTE ORKAR INTE ORKAR INTE JAG BLIR ALDRIG BRA OCH ALLTID ALLTID ÄCKLIGT TJOCK
I fall in to fall
Alldeles nyss satt jag utanför universitetsbiblioteket. Vinterjackan på, röda höstlöv på marken och mina röda converse smälte in perfekt. Tänkte att jag borde köpa vantar och mössa snart för nu är det ingen ide att ignorera kylan och hoppas på varmare dagar längre. I år blir min första hela vinter sen 2006, sen dess har jag antingen lämnat den för Australien eller kommit därifrån i mitten. Visst, kallt och blött och mörkt och kallt och yadayadayada men det ska bli mysigt också. Ikväll ska jag nog skippa utgång och stanna hemma under täcken med te och böcker och tända ljus. För med hösten kommer lugnet och i år ska jag välkomna det.
Jag drömde så vackert i natt om kramar och kyssar och trygghet. Vackra drömmar är mycket värre än mardrömmar, jag hatar sekunden man vaknar upp och inser att det inte hände på riktigt, som att missa ett trappsteg och ramla på ansiktet. Igår drömde jag att min mamma var död och även om det inte var kul när det hände så var känslan när jag vaknade och insåg att hon levde helt underbar, jag levde på den hela dagen.
Hur hösten ska bli känns som ett mysterium, ett äventyr. Jag försöker att lägga bort kraven, inser mer och mer hur lång tid det egentligen kommer ta innan jag är frisk och mår bra. Måste inse att det får ta den tid den tar, om jag försöker skynda på finns risken att jag blir halvfrisk men aldrig riktigt bra. Som när man går till jobbet fast man egentligen fortfarande är sjuk och fortsätter vara småsjuk i månader.
Jag tror att det är viktigt att fokusera på de positiva förändringar som har hänt istället för på det faktum att jag fortfarande får dåliga perioder. Nu kan jag återhämta mig från dem otroligt mýcket snabbare än så sent som i somras. Då varade mina dåliga perioder i en vecka eller längre, nu pratar vi om en eller två dagar. Att det går så snabbt gör det också lättare att vara motiverad; jag har i färskt minne hur skönt det är att må bra och ha energi och jag gör allt för att komma tillbaka dit fort. På senaste tiden har jag också lyckats bekämpa känslan att "nu har jag ätit lite för mycket så nu är hela dagen förstörd, kan lika gärna fortsätta och börja om i morgon". Jag vill inte längre förstöra hela dagen, jag ser ingen lockelse i att ge upp och kasta bort den. Så det finns hopp, något jag aldrig trodde för ett år sen. Då trodde jag att det bara fanns två vägar; att ha kontroll och vara smal eller att förlora den och bli tjock. Sen insåg jag att man kunde rata båda vägarna och gå någon annanstans. Och tro mig, det är mycket roligare här.
hello, hey
Nu är jag skruttig på att uppdatera igen, skäms på mig.
Helgen har inte varit fantastisk men lystes upp av bra vänner och massor av vin. Och vodka.
Veckans plan är att boka upp så mycket som möjligt, ju mindre tid ensam desto bättre.
Helgen har inte varit fantastisk men lystes upp av bra vänner och massor av vin. Och vodka.
Veckans plan är att boka upp så mycket som möjligt, ju mindre tid ensam desto bättre.
RobotSofia
Jag tänker ofta att jag är väldigt nära att bli helt frisk, de flesta veckor går förbi utan ett enda problem och jag börjar mer och mer gilla mig själv. Men så går jag ner i vikt lite, utan att mena det men det bara händer. Så direkt är hela karusellen igång igen; jag väger mig konstant och nojjar över allt. Ögonen förändras direkt också och nu ser jag mig som groteskt tjock hela tiden. Jag VET att det inte är sant för jag tyckte ju att jag var helt okej för några veckor sen och då vägde jag två kilo mer än nu, så det är klart att jag inte blivit groteskt tjock. Men ögonen håller inte med.
I förrgår klippte jag mig och jag hatar hatar hatar att klippa mig. Inte för håret men för att sitta i tre kvart framför en spegel och stirra på sitt eget ansikte. Ljuset är hårt och håret ligger blött och platt mot huvudet. Efter ett tag skiter jag helt i vad de gör med håret, så övertygad om att mitt ansikte är det fulaste som någonsin funnits och ingen frisyr kan ändra det.
Så saker är lite kämpiga just nu men jag strävar på. För sekunden jag försöker dra ner på matintaget kommer hetsmonstrena ur sin dvala och gud vet var det slutar. I sådana här lägen gäller det helt enkelt att koppla bort alla känslor och leka robot.
I förrgår klippte jag mig och jag hatar hatar hatar att klippa mig. Inte för håret men för att sitta i tre kvart framför en spegel och stirra på sitt eget ansikte. Ljuset är hårt och håret ligger blött och platt mot huvudet. Efter ett tag skiter jag helt i vad de gör med håret, så övertygad om att mitt ansikte är det fulaste som någonsin funnits och ingen frisyr kan ändra det.
Så saker är lite kämpiga just nu men jag strävar på. För sekunden jag försöker dra ner på matintaget kommer hetsmonstrena ur sin dvala och gud vet var det slutar. I sådana här lägen gäller det helt enkelt att koppla bort alla känslor och leka robot.
Dagen
Idag har jag:
- Gått upp vid sju
- Haft en anställningsintervju vid nio
- Suttit i skolan och pluggat från tio till ett
- Besökt Beyond Retros nya affär och blivit besviken- litet och dyrt var det, jajamensan
- Vandrat till Myrorna och köpt en fin kjol
- Klippt mig vid tre
- Suttit vid slussen och gnällt i telefonen till en kompis för att jag hade två timmar att döda
- Läst Drottningens juvelsmycke i parken utanför Mosebacke
- Gått på Greenpeacemöte som var bland det bästa jag gjort. Så pepp!
- Kommit hem och insett att ventilationshantverkarna som var här idag möttes av kringslängda BH:ar, matrester och dammtussar stora som Mårran
Produktiv dag. Bra dag. Varje stund idag ville jag ge upp och gå hem och gömma mig men gjorde jag det? Nej nej nej. Jag fokuserade på att göra idag en dag jag minns istället för en dag som alla andra ångestdagar. Och det funkade, jag for runt hela dagen men hjärnan var på dubbelfart och energin är fortfarande inte slut. Dagar där jag är hemifrån tolv timmar i sträck brukar göra mig nere men idag var det grymt.
Så, Greenpeacemötet då. Jag skickade in en intresseanmälan att bli volontär där för ett tag sen och fick ett mail i förra veckan om att komma på intromöte. Vi var väl kanske tjugo stycken där. Jag var nervös innan och visste inte alls vad det innebar men direkt när jag kom in så var stämningen så sjukt varm och välkomnande och jag vet redan att detta kommer att bli bra. Det är precis vad jag behöver; nya människor, nya utmaningar och saker att fylla min tid med. Pepp så in i helvete.
Plugg och vikt
Sitter i bibblan i skolan och försöker läsa tryckfrihetsrätt. Intressant men tungt. Smygkikar på gruppen som sitter framför mig; två killar och en tjej. De ser så roliga och bra ut och jag vill veta vad de pluggar men vet i alla fall att inte är det juridik. Det tar på mig mer och mer att jag i princip inte har några vänner i klassen. Inte någon hatsituation precis, alla är trevliga men vi är så olika och klickar inte alls. Det funkar ju just nu men jag kan inte låta bli att fundera på om det ska vara såhär hela tiden? I fyra år till liksom... Just nu har jag ingen chans att lära känna några nya heller, de blir inga grupparbeten eller nåt sånt så man pratar inte med de i klassen om man inte känner varandra sen tidigare. Till på köpet har min enda bra vän hoppat av. Skitkul?
Men jag försöker att inte tänka på det så mycket och träffa många utanför skolan istället. Om jag får volontärjobb på Greenpeace kan jag ju lära känna folk där som är mer som jag. Behöver lite nytt folk i mitt liv känner jag, jag har inte ont om vänner på nåt sätt men omväxling förnöjer? Och så måste jag komma bort ifrån mitt ex lite, det håller inte att vi ses så ofta som vi gör. Inte för att någon av oss har känslor för den andra (även om han inte skulle ha nåt emot att ligga med mig efter vad han säger när han är full) men för att vi faller in i gamla roller och börjar tära på varandra. En annan anledning är att han är kompis med killen som jag gillar och som bara gillar mig när han är full och jag måste få bort honom ur tankarna.
Måste få livet på rätt köl igen. Känns som att jag fått slagsida men jag kan fixa det, såklart jag kan. Har gått ner i vikt också och jag skäms för hur mycket jag gillar det. Är ju egentligen inget farligt om jag går ner men INTE om jag tvingar mig till det eller om jobbiga känslor kommer tillbaka. Den senaste veckan har jag smugit ner matintaget hela tiden, låtsas att det är en bra sak men det är det inte alls.
Ser framåt
Även idag känns lite hopplös men fyra väldigt bra saker:
Så visst borde jag bara hålla käften och vara nöjd?
Var precis och handlade och köpte vegan-pannkaksmix, vindruvor, vit choklad och andra saker. Ska försöka få i mig något men varken kroppen eller hjärnan vill. Vad löjlig jag ska vara då, intesant?
- Jag ska på arbetsintervju på världens bästa veggo resturang i morgon
- I morgon kväll ska jag på intromöte för Greenpeace-volontärer
- I november kanske jag ska till London med några av de bästa jag vet
- I februari ska jag till sydamerika med min mamma
Så visst borde jag bara hålla käften och vara nöjd?
Var precis och handlade och köpte vegan-pannkaksmix, vindruvor, vit choklad och andra saker. Ska försöka få i mig något men varken kroppen eller hjärnan vill. Vad löjlig jag ska vara då, intesant?
All she wants is a boyfriend, she gets one night stands
Borde det inte vara så att om man som jag varit med om mycket stora grejer borde beröras mindre av banaliteter? Som att han från i helgen inte hört av sig och jag tror inte att han kommer att göra det. Varför ska jag bli så förstörd av det? Jag har varit med om värre. Men istället blir det en enorm grej och jag sitter hemma och låter bli att plugga och äta och kedjeröker istället. Att jag är sjuk hjälper ju inte precis.
För övrigt:
är jag sjuk och miserabel. Mer vininfluensa än svininfluensa men det suger ändå. Har inte tid att vara sjuk!
Sarcasm spread your wings
Idag kör jag positiva tankar och om jag föreställer mig att bra saker ska hända så händer de, eller hur? Vi låtsas det i alla fall..
ibland blir det bara rätt
Höga klackar, vaniljparfym, vippig kjol med skärp i midjan. Fyrtiotalskappa och lockar i håret. Öl på sunkhak och skämten blir konstigare för varje minut som går. Opepp ett tag sen tar vi oss i kragen och åker in till stan, efter kylan i kön är värmen på dansgolvet klibbig men underbar. Och han som är min fixering för tillfället är där och det är lite spänt men så pratar och dansar och röker och skrattar vi och när han dansar nära är hela jag elektrisk. Hans armar är helt plötsligt omkring mig och hans andedräkt mot min nacke hans mun mot min och jag tänker inte så mycket längre. Vegetarisk mat på Max och mitt ex är med, glad och full och kan bara inte sluta dra grova skämt om att jag ska ligga. Men det spelar ingen roll för min fixering är med och hans arm runt min midja, den passar perfekt där. Tunnelbana vi ska åt samma håll och kyssar kyssar kyssar han vill följa med hem jag säger kan vi inte ses när vi är nyktra någon dag istället och vi bestämmer det. Jag ler hela vägen hem för alla mina paranoior visade sig vara fel och han kunde visst tycka om någon som jag. Jag ler hela vägen hem för jag vågar lita på att han vill ses igen, vågar tysta alla tvivlande röster i huvudet.
pepp
Idag är jag tolv igen och har fjärilar i magen för kanske klassens snyggaste kille kommer på skoldiscot ikväll och kanske han dansar med mig? Ska bara lyckas manipulera diverse vänner så att vi hamnar på samma ställe men det går nog för sig.
Är det en ärlig blogg så är det
Jag kan bli så trött på att de bilder jag lägger upp här är de mest smickrande av kanske tio tagna. Det är ju inte äkta. Så jag lägger upp lite hemskt fula bilder som jag skäms över som motvikt. För så här ser jag också ut, den nedersta tog jag för ungefär fem minuter sen. Känns onekligen läskigt att göra.
Det måste ju vara så jobbigt att vara tex Sandra som har Niotillfem, att bara lägga upp fantastiska bilder av sig själv skapar ju ett idealjag som man inte kan leva upp till. Borde det inte kännas hemskt att se sig själv i spegeln när man är bakis, finnig och osminkad då? Och kan man ens ta till sig positiva kommentarer i sin blogg när man bara visar en minisida av sig själv?
Alla gör som de vill, så här gör jag i alla fall. Se och njut/rys
Det måste ju vara så jobbigt att vara tex Sandra som har Niotillfem, att bara lägga upp fantastiska bilder av sig själv skapar ju ett idealjag som man inte kan leva upp till. Borde det inte kännas hemskt att se sig själv i spegeln när man är bakis, finnig och osminkad då? Och kan man ens ta till sig positiva kommentarer i sin blogg när man bara visar en minisida av sig själv?
Alla gör som de vill, så här gör jag i alla fall. Se och njut/rys
Min historia, del två
Är jobbigt uttråkad så då kör vi del två då?
Så var var vi?
Så var var vi?
Jag började högstadiet med tusen osäkerheter, men jag hade aldrig anat att det blev så dåligt som det blev. Kort sagt kan man säga att det blev tre år av vänner som svek och snackade skit bakom min rygg, elaka kommentarer och att leva i konstant rädsla. Jag var aldrig mobbad på riktigt men det var fortfarande skit. Ett av mina starkaste minnen är ifrån skolgympan. Vi hade uppdelat så alla tjejer från båda paralellklasserna hade tillsammans, och killarna hade för sig. Det fanns två omklädningsrum och varje vecka tryckte alla vi som inte var så coola in oss i det ena, allt för att slippa undan de tuffare tjejerna. De som hade urringade linnen där BHn syntes, foundation i drivor och ljusrosa läppar. Iband hann jag inte och hamnade med dem ändå, och fick utstå viskningar om hur tjock och äcklig jag var, om hur det var pinsamt att jag ens levde. Låter kanske inte så farligt men det bryter ned en, och efter tre år trodde jag på allt de sa.
Under den här tiden gick maten konstigt nog bra, jag försökte gå ner i vikt men jag hade ännu inte motivationen att egentligen göra nåt åt det. Antagligen var jag så fast i bilden av mig själv som en tjock ful tönt och trodde inte att det var möjligt att göra nåt åt det.
När jag slutade nian tog jag ett av de bästa besluten i mitt liv, jag bestämde mig för att börja i ett gymnasium i en annan de av staden där ingen jag kände gick. Jag blev en annan människa, det var svårt att komma ur blygheten i början men när jag bara blev bemött med värme av klassen så blev jag modigare och modigare. Egentligen är det konstigt, men det var nu som min depression kom. Kanske för att jag slutade vara rädd och fick tid att tänka? Jag vet inte men under gymnasiet blev jag väldigt deprimerad, blev väl lite av en typisk popunge om man ska vara krass. Skärsår i armarna, svart tuperat hår, ätstörningar och stjärnor under ögonen. Fast när man är i det känns det inte som en kliche, det är äkta. Det var under de åren som ätstörningarna började. Jag minns exakt dagen, jag bestämde mig för att dra ner på maten och åt i princip bara middag med min mamma. Som jag såg det då var det bara för att bli smal, det fanns inga underliggande motiv. Men det var en lycklig tid, mitt liv hade fått en mening. Jag hade fokuserat på allt jag inte ville, inte orkade och inte klarade men här var nåt jag kunde.
Som popare i gymnasiet, med ett av mina husdjur; en gerbil som hette Bianca
Jag gick inte in för att gå ner i vikt, jag gick in för att få en ätstörning. Med öppna ögon. Jag förstod väl inte helt att jag kunde få det, för mig var det nåt fantastiskt att ha anorexi och bara människor med övermänsklig kontroll kunde få det. Så jag trodde väl aldrig att det skulle hända mig, men grejen var att jag ville det. Låter ju helt sjukt nu när jag skriver det men så var det.
Under den här tiden upptäckte jag ett forum på nätet, ett forum för bandet Kent som jag älskade. Genom det lärde jag känna många personer i min egen ålder med tankar och ideer som var väldigt lika mina. De vänskaper jag fick igenom Kentforumet var otroligt viktiga, och många av dem är bland mina bästa vänner än idag. Att ha berättat allt för någon annan, sina mörkaste hemligheter, innan man ens träffats är en konstig men underbar sak. Med dem kunde jag vara mig själv och jag upptäckte vem jag egentligen var; när vi sågs var jag helt plötsligt i centrum, jag fick människor att skratta och upptäckte att jag egentligen inte är nån blyg tjej som står i ett hörn.
Så gymnasiet var en underlig tid för mig, jag hittade mig själv och började bli stark och självsäker. Paradoxalt nog var det nu ätstörningarna blev värre och värre och mycket av mitt liv började snurra kring vikt. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, hur jag stod över toaletten och kräktes dagen innan studenten, hur jag missade en resta till Rhodos med klasskompisar för att jag låg på sjukhuset efter ett självmordsförsök.
Ätstörningarna gick upp och ner men jag var aldrig farligt smal, gick ner ungefär åtta kilo som mest. Det var perioder av att inte äta någonting, sen åt jag för mycket, sen åt jag vanligt och så började allt om igen.
Under den här tiden gick maten konstigt nog bra, jag försökte gå ner i vikt men jag hade ännu inte motivationen att egentligen göra nåt åt det. Antagligen var jag så fast i bilden av mig själv som en tjock ful tönt och trodde inte att det var möjligt att göra nåt åt det.
Jag som femtonåring på nians bal, med en av de få bra människorna i min klass.
När jag slutade nian tog jag ett av de bästa besluten i mitt liv, jag bestämde mig för att börja i ett gymnasium i en annan de av staden där ingen jag kände gick. Jag blev en annan människa, det var svårt att komma ur blygheten i början men när jag bara blev bemött med värme av klassen så blev jag modigare och modigare. Egentligen är det konstigt, men det var nu som min depression kom. Kanske för att jag slutade vara rädd och fick tid att tänka? Jag vet inte men under gymnasiet blev jag väldigt deprimerad, blev väl lite av en typisk popunge om man ska vara krass. Skärsår i armarna, svart tuperat hår, ätstörningar och stjärnor under ögonen. Fast när man är i det känns det inte som en kliche, det är äkta. Det var under de åren som ätstörningarna började. Jag minns exakt dagen, jag bestämde mig för att dra ner på maten och åt i princip bara middag med min mamma. Som jag såg det då var det bara för att bli smal, det fanns inga underliggande motiv. Men det var en lycklig tid, mitt liv hade fått en mening. Jag hade fokuserat på allt jag inte ville, inte orkade och inte klarade men här var nåt jag kunde.
Som popare i gymnasiet, med ett av mina husdjur; en gerbil som hette Bianca
Jag gick inte in för att gå ner i vikt, jag gick in för att få en ätstörning. Med öppna ögon. Jag förstod väl inte helt att jag kunde få det, för mig var det nåt fantastiskt att ha anorexi och bara människor med övermänsklig kontroll kunde få det. Så jag trodde väl aldrig att det skulle hända mig, men grejen var att jag ville det. Låter ju helt sjukt nu när jag skriver det men så var det.
Under den här tiden upptäckte jag ett forum på nätet, ett forum för bandet Kent som jag älskade. Genom det lärde jag känna många personer i min egen ålder med tankar och ideer som var väldigt lika mina. De vänskaper jag fick igenom Kentforumet var otroligt viktiga, och många av dem är bland mina bästa vänner än idag. Att ha berättat allt för någon annan, sina mörkaste hemligheter, innan man ens träffats är en konstig men underbar sak. Med dem kunde jag vara mig själv och jag upptäckte vem jag egentligen var; när vi sågs var jag helt plötsligt i centrum, jag fick människor att skratta och upptäckte att jag egentligen inte är nån blyg tjej som står i ett hörn.
Så gymnasiet var en underlig tid för mig, jag hittade mig själv och började bli stark och självsäker. Paradoxalt nog var det nu ätstörningarna blev värre och värre och mycket av mitt liv började snurra kring vikt. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, hur jag stod över toaletten och kräktes dagen innan studenten, hur jag missade en resta till Rhodos med klasskompisar för att jag låg på sjukhuset efter ett självmordsförsök.
Ätstörningarna gick upp och ner men jag var aldrig farligt smal, gick ner ungefär åtta kilo som mest. Det var perioder av att inte äta någonting, sen åt jag för mycket, sen åt jag vanligt och så började allt om igen.
Nu vet vi tjejer
Jag har ingen skola idag, var och tränade pilates och kondition och försöker plugga men nu har jag fastnat i Tyra Show, haha. Det handlar om vad man ska göra på första dejten. Hitills har jag lärt mig mig att tjejen ska verka mindre smart än hon är (på grund av evolutionen) killen ska betala (på grund av evolutionen, han är ju jägaren) och man ska hälsa genom att skaka hand eftersom man kan avgöra hur manlig han är på grund av hur fast handslaget är. Tänka sig, nu vet jag!
Min historia, del ett.
Jag tänkte skriva min historia vad det gäller ätstörningar och kroppsuppfattning, lika mycket för mig som för er. Jag tror inte att det går att börja en sån historia utan att fråga sig varför det hände just mig, frågan som alla ställer och det såklart inte finns nåt direkt svar på. Men det är en viktig fråga att ställa, inte för att försöka skylla ifrån sig på annat utan för att hitta verktygen för att avsluta och gå vidare. Så, vi börjar från början, okej?
Min uppväxt var på utsidan väldigt bra, som enda barnet i en familj med ganska gott om pengar, stort hus och varje år resor till afrika, usa, australien. Och det var fantastiskt, min uppväxt gav mig fantastiska möjligheter och upplevelser. Något av det viktigaste som jag lärde mig av mina föräldrar var vikten av intelligens och utbildning, det gav mig ett stort självförtroende och jag tror aldrig att jag hade fått 2.0 på högskoleprovet, kommit in på juristutbildningen eller klarat mig så bra i skolan etc som jag gör om det inte var för detta.
Den mörkare sidan av min uppväxt hade väldigt mycket med min pappa att göra. Han var inte en dålig människa och jag vet att han älskade mig väldigt mycket, men han var inte världens bästa pappa. Han var alkoholist, han drack inte varje dag men då och då gjorde han det och det skapade en enorm osäkerhet i min uppväxt. Han och min mamma bråkade mycket och det påverkade mig såklart också. Jag har alltid varit mammas flicka, hon och jag var oskiljaktliga när jag var yngre. Självklart lärde jag mig om självklänsla och självförtroende av henne också, och liksom henne fick jag väldigt bra förtroende när det gäller intelligens och kreativitet, och ganska dåligt när det gäller utseende. Mamma har alltid hatat sitt utseende, speciellt sin kropp vilket är löjligt för hon är inte alls tjock, några kilo för mycket men inget mer än det.
I skolan var jag alltid den smartaste men jag kände mig som den tystaste, töntigaste, tjockaste och fulaste. Det finns inga minnen ifrån min barndom där de känslorna inte finns där.
När jag var tio år gammal dog min pappa, en enorm grej i mitt liv såklart och det ledde också till att min mamma blev väldigt deprimerad. Under den tiden gick hon upp en del i vikt och hon fokuserade mycket på att gå ner igen. Eftersom hon inte mådde bra så kanske hon inte tänkte tillräckligt på hur det skulle påverka mig, utan hon lät mig vara med på sina konstiga bantningskurer. Att låta en elva-tolvåring banta genom att bara äta frukt i en vecka eller använda nutrilett är inte okej, jag kan förstå att det hände utan att hon menade det men det är fortfarande inte okej. Redan här kom min överdrivna sida fram, jag halverade alla planer, satte orealistiska mål och misslyckades såklart.
Jag är inte arg på min mamma för vad som hände men jag är ledsen att det blev så. Jag lärde mig att mat är tröst men att man ska ha dåligt samvete för onyttiga saker, att gå ner i vikt visar på bra karaktär. Jag var ju inte överviktig som barn, inte alls. Jag var inte mager som vissa barn är utan hade lite av en naturlig mage, men jag var aldrig aldrig tjock.
Så, är det därför jag fick ätstörningar? Det är möjligt att ärva beroendegener ifrån sina föräldrar, min pappa hade det uppenbarligen och jag tror att jag har ärvt dem. Jag tror att jag har en benägenhet att bli beroende av saker och jag tror att min mammas inställning till mat och vikt är vad som fick mig in på just detta.
Wie!
Idag är jag så stolt! Jag hade en riktig dålig början på dagen, låg hemma lite förkyld med mensvärk och var svullen och äcklig och hatade mig själv för att jag var så tjock. Och med min briljanta logiska förmåga kändes det enda rätta som att gå och köpa ben&jerrys och ge upp i soffan. Men så kom jag över det! Jag resonerade med mig själv ett tag, kom på att jag egentligen inte ville och så gjorde jag soppa med svarta bönor till middag. Sådeså.
Nu ska jag göra världens godaste mangoglass; fryst mango och fryst banan som jag mixar. Godast. Och jag är stolt. Lite dåligt samvete för att jag inte pluggat mer idag men jag åstadkom nåt mycket viktigare. Woho för mig!
Nu ska jag göra världens godaste mangoglass; fryst mango och fryst banan som jag mixar. Godast. Och jag är stolt. Lite dåligt samvete för att jag inte pluggat mer idag men jag åstadkom nåt mycket viktigare. Woho för mig!
Den dagen den dagen
Idag är ingen fantastik dag, även om jag bara varit uppe i ungefär tre timmar hitills. Sitter i biblioteket i skolan och försöker koncenterera mig på delegeringsparagraferna i regeringsformen. Problemet med idag är att jag har fullt upp hela dagen, ska plugga óch ha föreläsning till tre, sen hem och lämna av grejer, träna afrodans och sen iväg till mariatorget och ha middag med vänner. Ingen dålig dag med andra ord men jag har lättare att klara av ångest om jag vet att jag har en fri kväll där jag kan gå sönder om jag behöver. Nu är det bara att bita ihop tills jag somnar.
För övrigt satt jag utanför bibblan och rökte för en timme sen när en kille frågade om tändare, sen tände en joint. En joint? Klockan halv nio utanför universitetet? Jaja, whatever helps you get trough the day eller hur..
För övrigt satt jag utanför bibblan och rökte för en timme sen när en kille frågade om tändare, sen tände en joint. En joint? Klockan halv nio utanför universitetet? Jaja, whatever helps you get trough the day eller hur..
Sånt jag kan skriva i en blogg som igen som känner mig läser
En av mina största osäkerheter har alltid haft med kärlek att göra. Jag har alltid sett mig som någon som ingen blir kär i eller ens attraherad av. För att jag är tjock, ful, tråkig. Det känns fortfarande så och jag vet inte hur jag ska kunna få bort de tankarna. Jag trodde att de skulle försvinna om jag fick en pojkvän men jag har haft två och osäkerheten kommer alltid tillbaka så fort de förvinner.
Jag är inte säker på varifrån de här tankarna kommer, men jag vet att de är värre än bara osäkerhet. Som yngre brukade jag tänka att jag skulle ta livet av mig om jag var 22 och inte hade haft någon, jag tänkte att det var bättre att kliva ut frivilligt än att bli gammal och patetisk, en sån som skriver in till relationsspalter och är 35 och okysst. Och det var en stor anledning till att jag faktiskt försökte ta livet av mig som sjuttonåring. Inte det enda skälet men det bidrog.
Och jag var väldigt sen med kärleksgrejer. Var okysst tills jag var arton, oskuld till samma år också. Nu när jag ser tillbaka på det berodde det väl mer på att jag var deprimerad och inte gjorde så mycket, inte helt lätt att träffa folk då. Men det insåg jag ju inte på den tiden.
Så träffade jag en pojke en månad innan jag åkte till Australien och blev jättekär, men det tog ju slut när jag drog. Ännu en månad gick och så träffade jag killen som jag var med i över två år tills det tog slut i våras. Och så fort jag kom över honom, vilket väl egentligen skedde när vi sågs nu i augusti, så har alla gamla nojjor kommit tillbaka. Kanske därför det är så jobbigt att bli dissad av han jag gillade lite, alla blir ju det då och då och det är bara att komma över det egentligen, men jag ser det som en bekräftelse på allt jag tänker och glömmer direkt bort alla positiva saker som någonsin hänt.
Det som stör mig mest är nog att jag är medveten om alla fel i mina tankar men jag kan inte rätta till dem.
update
Jag tänker hela tiden att jag ska skriva massa saker här i bloggen, men när jag öppnar ett nytt inlägg så blir det lika blankt i mitt huvud som på sidan. Problemet känns just nu som att jag har för mycket roliga saker på gång för att hinna med skolan ordentligt. Så inte ett enormt problem för skolan klarar jag alltid. Fortfarande fixerad vid en kille som inte gillar mig (däremot tror jag att hans bästa vän kanske gör det? oh my) men som Lie skrev, det är hans förlust sådeså.
Hänger mest med utbytestudenter ifrån världens alla hörn och jag älskar det. Speciellt eftersom jag är en av de få svenskar de känner så jag får agera guide och känna mig proffessionell. Skolan går också bra, vi läser statsrätt nu och det blir mycket tekniskt med grundlagar men jag älskar det.
Jag har så lätt att tro att allt ska bli dåligt igen om jag har en dålig dag, men jag måste inse hur långt jag har kommit. Nu för tiden är en dålig tid att jag känner mig låg och sitter hemma och ser på skräptv, en dålig hantering av mat är en chokladkaka, inte tio. Jag känner mig tyvärr ganska uttråkad av mitt liv just nu men jag tror att jag behöver vara det ett tag, jag behöver komma ifrån den konstanta kamp som mitt liv varit ganska länge, och vänja mig vid att vara vanlig. Sen kan spänningen komma tillbaka, aight?
Hänger mest med utbytestudenter ifrån världens alla hörn och jag älskar det. Speciellt eftersom jag är en av de få svenskar de känner så jag får agera guide och känna mig proffessionell. Skolan går också bra, vi läser statsrätt nu och det blir mycket tekniskt med grundlagar men jag älskar det.
Jag har så lätt att tro att allt ska bli dåligt igen om jag har en dålig dag, men jag måste inse hur långt jag har kommit. Nu för tiden är en dålig tid att jag känner mig låg och sitter hemma och ser på skräptv, en dålig hantering av mat är en chokladkaka, inte tio. Jag känner mig tyvärr ganska uttråkad av mitt liv just nu men jag tror att jag behöver vara det ett tag, jag behöver komma ifrån den konstanta kamp som mitt liv varit ganska länge, och vänja mig vid att vara vanlig. Sen kan spänningen komma tillbaka, aight?
Måndag
Som ni säger ska jag hålla i lyckokänslan. Men eftersom jag misstänker att jag blivit totaldissad av pojken ifrån helgen så är det lite svårt just nu. Bajs.
Var och tränade idag, afrikansk dans. Sjukt kul, speciellt för mig som har noll koordinationsförmåga eftersom stegen är väldigt enkla och det mest handlar om rytm.
Känner mig ensam, mest. Men har ju varit med om värre, eller hur?
Känner mig ensam, mest. Men har ju varit med om värre, eller hur?
